Män vill inte längre ha med kvinnor att göra

Wow, samma grej som jag varit med om! Kul att höra att du kommit tillbaka. Det har inte jag. Tycker att jag tappade bort mig själv när jag fick slita som ett djur för att mitt ex inte skulle flippa ur på något. Jag saknar fortfarande ett eget liv, kan man nog säga. Brukar se det som att jag gick i kloster och säger ibland skämtsamt att vi får se hur det blir efter pensionen om sisådär 25 år.
Det lustiga är att mina erfarenheter följer i stort sett samma mönster som dina. Från något jag närmast skulle beskriva som dyrkan till raka motsatsen. Skiftet sammanföll med att det kom barn till världen. Efter det fick jag aldrig mer så mycket som en puss på eget initiativ. Och antalet gånger jag hörde henne säga "Jag älskar dig" kan nog räknas på ena handens fingrar, utslaget på 10 år.
Jag tror att det var barnet hon ville ha. Sedan skulle det hackas på mig i stället. Allt var fel. Med tiden: jag är dum, har vidriga åsikter, är udda, kanske narcissist och hon orkar inte. Jag har trots det fått jaga livet ur mig eftersom allt hon tar i själv blir skit. Men visst är hon trevlig mellan varven också — när hon känner att jag är i överläge.

Ja, hur som helst: ta hand om dig, och skönt att höra att du kunnat satsa på barnen! Det var det jag också gjorde. Men en relation med en kvinna igen... nja.

Så oerhört tragiskt. Jag lider med dig, verkligen! Det är som att gå på en skör lina 24/7. Man blir expert på att läsa av ansiktsuttryck/sinnesstämningar och försöka "ligga steget före" för att slippa skit. Vara extra till lags när man ser just "den där minen" för att slippa skit. Jag har också fått höra både det ena och det andra om mig själv. Man duger aldrig som den man är. Från att tidigare ha varit något som exet satte på piedestal.

Ja, att barnen har det bra är alltid min huvudprioritering. Det är viktigast. Nej, någon ny relation kommer jag inte våga mig på. Lever nu i frivilligt celibat.

Ta hand om dig, du också!

Jag hoppas innerligt att det inte är så.

Tack!

Jo, det blir en evig balansgång när hon kan vända på en femöring. Mitt ex är dessutom väldigt slarvig, oföretagsam och opraktisk, så det blir lättare att ligga lågt med barn med i bilden. Någon måste ju göra the dirty work. Kan ändå inte minnas hur många gånger jag sa ifrån på skarpen. Jag behöll min integritet i många lägen, men priset var att jag prioriterade bort alla egna nöjen för att kunna lägga min vakna tid på att undvika konflikter.
Jag har funderat extremt mycket på vad det var som hände. Hon hade lite svårt att knyta an till barn i början, och jag har varit inne på om hon klandrade mig för att förlossning inte var en kul grej och för att det visade sig jobbigt med småbarn. Hur som helst blev det ingen mer kärlek för mig, men vad ska man göra. Nu är jag åtminstone fri i teorin!

Jag fattar att det inte alltid är enkelt, men det handlar om grundläggande respekt för andra människor (vilket kvinnor saknar allt mer för män).

När vi är förälskade ger och får vi bekräftelse på speed, och att man kan sakna bekräftelsen är begripligt, men andra människor finns inte till för att ge oss bekräftelse. Det kan bli lättare för män om de tänker på att de själva inte har rätt att bestämma över om partnern ska vara arg, ledsen eller glad. Om du ändrar på dig för att göra henne gladare så ljuger du ju för henne.

Som du säger är det lätt hänt att vi själva målar upp en bild av någon och sedan förväntar oss att den ska stämma, men du hör ju det galna i att du då ska ändra dig så att bilden stämmer istället för att korrigera bilden. Vi målar bilder av allt hela tiden, och är kvinnan inte medveten om att det funkar så behöver hon snarast bli det.
Hon kan ju måla vilken bild som helst. Ska du då anpassa dig till den?

Det där var extremt insiktsfullt, är det din egen analys/ord eller kommer den ur något annat?
Ur ett konservativt perspektiv gällande eget ansvar så är den dessutom superrationellt.

Med hänsyn till komunikationsmediet, det är ingen irioni utan genuint menat.

Jesus har lärt mig.

misstänkte det.

Får väll helt enkelt vänta tills han pratar med mig med. (ja jag lyssnar med hela min varelse)

Man får lära sig vänta tills tiden är inne

Vad kallade du mig för?

Det gör mig ont att ni farit så illa. Jag har varit utsatt för samma, inte under så lång tid och där var inga barn med i bilden, men likväl tog jag också skada. Det är psykisk misshandel varken mer eller mindre och det är detta den gör med en. Misshandladaren kontrollerar en genom att vara vag och ändra sig hela tiden. Man fastnar i deras grepp, i deras osäkerheter och rädslor.

Jag önskar er meningsfulla och givande relationer framöver, där ni blir respekterade för dem ni är. Och att ni ska bli stärkta i er identitet genom att återupptäcka er själva. Såhär får ingen behandla oss nåt mer 🌸


(ursäkta off topic)

Vi människor står ju oss själva närmast. De flesta vill kunna påverka och bestämma i sitt egna liv. Helst ska andra tycka likadant för att det inte ska skava.

Sen har vi de som anpassar sig efter andra, vill vara andra till lags, och tappar helt bort sig själva...och försvinner.

Balansgången är ett dilemma för var och en, ofta eller periodvis. Män och kvinnor.

Jag tror både andra män och kvinnor kan skriva under på att de delar Tomatkungens och Blot-Svens upplevelser. Så även jag.

Att vara i en relation är inte alltid lätt. Men det är inte heller kul att vara själv alltid.