Citat:
Ursprungligen postat av
Auric
Jag är absolut inte övertygad om att SE är mördaren, men för mig framstår han i nuläget som den mest sannolika kandidaten.
Är av åsikten att indicierna mot honom är betydligt tunnare än vad förespråkarna vill göra gällande. Motiv köper jag helt klart. Mordutredare brukar få lära sig att inte stirra sig blinda på motivbilder. Dels främjar det en bakvänd arbetsprocess men framförallt kan motiv vara någonting väldigt subjektivt. Någon form av Palmehatare duger för uppgiften, omöjligt att säga vem som var det tillräckligt mycket för att kunna tänka sig att skjuta. Och det måste inte vara den mest högljudda.
När det gäller indicierna verkar signalementet vara flagskeppet. Det som stämmer är jackan eller rocken, därefter går det isär. Engström har flera utmärkande detaljer i sitt utseende, exempelvis keps, glasögon, halsduk, handledsväska, åldern med mera. Även om förhållandena var dåliga skulle ett vittne kunna fånga upp en av dem, men det sker inte. Tvärtom har vittnena väldigt svårt att hitta detaljer hos den mörka och neutrala gärningsmannen, en person som inte alls för tankarna mot den färgglada Engström. Då det tidsmässigt är väldigt osannolikt att Nieminen ser gärningsmannen blir hon snarare ett argument mot Engström om det är honom hon ser, en märklig form av alibi.
De två främsta motargumenten är dock följande. Det första är att det är oerhört svårt att få ihop ett fungerande förlopp med honom. Thomas Pettersson och Filter försöker, men det handlar i grunden om att lista märkliga saker som måste ha hänt och därefter utgå ifrån att det var så. När Mattias Göransson försökte redogöra för scenariot i Aftonbladet TV satt Hasse Aro bredvid honom och
skrattade åt mängden sammanträffanden som staplades på hög. Om man istället bara utgår ifrån att han är ett vittne som ramlar in i mordet, och därefter överdriver sin roll, faller bitarna på plats. För den som vill använda sannolikhetslära i debatten måste ju detta vara den rimligaste vinkeln. Det är väl troligare att man skarvar lite i sin berättelse än att man är GM.
Det andra är att utredningstrycket mot honom inte genererar någonting. Om Engström har utfört mordet har vi att göra med en ensam galning i den förvirrade kategorin. Denna man har därefter blivit utsatt för åtskilliga journalister (Anér och Minell granskade honom redan under 80- och 90-talet), fått två böcker skrivna om sig och därefter fått en fullskalig polisutredning efter sig. Ingen har kunnat hitta någonting: Inga vapen, inga fler indicier, inga hemliga erkännanden et cetera. Alla efterlevande ser det som orimligt. Är det verkligen rimligt att denna man, decennie efter decennie, ska lyckas flyga under radarn på det här sättet? Jämför med Lindhmordet där det tvivelsutan var en ensam galning. Hur gick det för honom?
Ska villigt erkänna att jag var lite inne på Engström förut. Inte som gärningsman, men som eventuellt medverkande på ett hörn (motsvarande Victor Gunnarsson). Det som fick mig att svänga är att han blir mindre misstänkt när han granskas, inte mer. Om han var mer än en grafiker som överdrev hade någonting gått att hitta. Jämför med exempelvis knarkspaningen. Här blir frågetecknen fler när man zoomar och inte färre. Det är den principen man måste ta fasta på.