Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Dels var det mörkt i gränden , dels höll HJ på med taxiradion samtidigt.
Byggbarackerna på Tunnelgatan skymde rätt mycket av sikten mot trapporna också.


Skall man se något av trapporna på vänstersidan så måste HJ kört fram och parkerat något
framför mordplatsen.
https://imgur.com/a/iidYsgQ

Den kortaste vägen för GM om han tänkt ta vägen uppför trapporna hade varit att springa rakt fram till höger om byggbarackerna. Har han istället tänkt springa norrut på Luntmakargatan så är det mer naturligt att springa på vänstersidan som han gjorde.

Det var flera år sedan som det påpekades i tråden att förhöret med AK låg under förundersökningssekretess eftersom det inte berörde åtalet mot CP. När protokollen från Skandiahuset nu släppts så ser man att de förstås inte innehöll något sprängstoff.

Ingenting tyder på att La Carterie eller den olarmade dörren har med mordet att göra. Vilket förstås inte utesluter att det fanns någon koppling, men en ännu okänd koppling i så fall.

Vad det gäller AK så for hon Luntmakargatan norrut ungefär samtidigt med mordet och hennes pappa tillhörde den exklusiva extremhöger som öppet uttryckte hat mot Palme. Så hon är fortsatt intressant.

Överhuvud taget kan förhörsprotokollen inte avföra spår, men ge värdefull information vad som hände. Varje detalj är av vikt i det långa loppet. För det är ju inte en viss "sanning" som ska komma fram utan Sanningen så långt det går att utröna.

Defaitisterna är desinformatörer, vissa i en organiserad psyop.

Om de skall avföra något måste allt fram i ljuset särskilt med tanke på vad folk sagt över tid. Det är enkelt. Förhösprotokoll med samtliga personer och ev vittnen. Vapen innehav.

Det är inte värt vatten utan det. Flera gånger har man påstått detta och varje gång visar det sig sakna grund helt att det är avfört.

Kortaste vägen? Tror du att GM höll på och kalkylerade om det just då?
Jag tror inte att vi kommer så mycket längre i det här nu. Du får ha din åsikt och jag min.

Jan Rydström och händelserna runt Öst–ekonomiska byråns bildande 1959.
DEL1
Hans Jörgensen I följande kapitel beskrivs vägen fram till bildandet av Stiftelsen för utredningar rörande öst– väst–frågor, vilket skedde i Jernkontorets lokaler i Stockholm den 16 december 1959. Stiftelsen och verksamheten blev efter ett namnbyte 1966 mer bekant som Öst–ekonomiska byrån. Härefter benämnd ÖEB eller byrån. Byråns syfte var att: ”bedriva utrednings– och informationsverksamhet rörande företrädesvis Östblockets ekonomi och relationer till väst” (KrA, ÖEB, Protokoll 16 dec 1959). Chef för ÖEB mellan 1959 och 1981 var jur.kand. och fil.lic. Jan Rydström. Byrån var organiserad som en privaträttslig stiftelse och baserade sin verksamhet på hemlig samverkan mellan staten/försvarsstaben och näringslivet. Stiftelseformen innebar att byrån kunde undgå offentlig insyn. (SOU 1979: 51). Byrån förblev därmed i princip okänd fram till IB–affären 1973 (Bratt, 1973). Den följande texten berör endast händelseutvecklingen innan 1960, framförallt perioden 1953–59, vilken skapade växande personliga motsättningarna mellan chefen för den ekonomiska utredningsverksamheten Jan Rydström och T–kontorets chef Thede Palm. Palm har talat om Rydström som ”mitt stora misstag på personalfronten” (Palm, 1999, s. 49). Den eskalerande konflikten har också delvis behandlats av Lampers (2002) och Agrell (2017). Framgent är det emellertid Rydströms bild av händelseutvecklingen som kommer att belysas, via handlingar i ÖEB:s arkiv, vilket i likhet med många andra arkiv inte bara är ofullständigt utan också fortfarande omgärdas av viss sekretess. En källkritisk not är därmed befogad. Agrell (2017), har konstaterat: ”att underrättelsetjänster, utom i undantagsfall, inte bygger upp sina arkiv med tanke på framtida forskning utan som arbetsredskap i den löpande verksamheten” (s. 10). Framväxten av den ekonomiska underrättelseverksamheten 1943–52. Den ekonomiska underrättelse– och utredningsverksamhet som ledde fram till bildandet av ÖEB påbörjades efter en omläggning i försvarsstaben under andra världskriget. 1942 samordnades underrättelse– och säkerhetstjänsten i en ny organisation kallad C–byrån (Ottosson & Magnusson, 1991, Agrell, 2017). 1943 påbörjades den så kallade Industriutredningen vid försvarsstaben, under ledning av Torsten Gårdlund, med syftet att ge information om de krigförande ländernas ekonomiska styrka och krigspotential. Året därpå kunde ÖB Helge Jung, genom sina goda kontakter med näringslivet utverka ett årligt bidrag till utredningen från direktör Kugelberg i Arbetsgivareföreningen (Jan Rydströms PM, 20/2 1973). Motiven för detta bidrag fanns förmodligen att finna i den osäkerhet som omgärdade handelspolitiken under kriget. Ingen visste när freden skulle komma och på vilka sätt som exportmarknaderna skulle återhämta sig (Karlsson, 1994). Efter kriget avslöjades emellertid att C–byrån hade varit involverade i flera ytterst tveksamma aktiviteter utomlands. C–byrån upplöstes 1946 och ombildades till T–kontoret, vilket också blev ny hemort för den ekonomiska utredningsverksamheten. Chef för T–kontoret fram till 1964 var fil. dr. Thede Palm (Ottosson & Magnusson, 1991, Agrell 2017). Thede Palm hade disputerat i teologi i Lund 1937. Två år senare inkallades han till G– byrån eller Gränsbyrån, vilken var C–byråns föregångare och som framförallt arbetade med 25 personbaserad underrättelseinhämtning och bevakning vid Sveriges gränser. Parallellt innehade Palm en tjänst vid Statens informationsstyrelse. Efter 1946 kunde Palm, som chef över T–kontoret, hantera bidraget från Arbetsgivareföreningen, vilket från 1947 omfattade 25 000 kr per år, rätt fritt. Räkenskaperna redovisades endast för ÖB Jung innan de brändes (Palm, 1999). Palms bekantskap med Rydström inleddes redan 1941 när Rydström kom till försvarsstabens C–byrå. Han var då med om att upprätta kurirlinjer med Danmark och Norge. Därefter arbetade Rydström utomlands innan han 1949 knöts till SNS och Industriförbundets ekonomiska utlandsundersökningar. Vid SNS blev han bekant med Lars– Erik Thunholm, senare VD för Skandiabanken (KrA, Rydström db, 6 feb 1945 & 29 jan 1957). Samtidigt etablerade Rydström många andra viktiga kontakter med näringslivslivet, akademien och statsförvaltningen. Här bör specifikt nämnas: Ragnar Sundén, VD för Jernkontoret; Jonas Nordenson, AB Malmexport, samt; professor Erik Dahmén, Handelshögskolan Stockholm. (KrA, ÖEB protokoll, 1959). Samtliga med en bakgrund i Industriens Utredningsinstitut, IUI (Henrekson, 2009). Efter kriget avtog aktiviteten i Industriutredningen betydligt. Genom andra verksamheter och utrikeskontakter hade Sverige relativt god tillgång till information om utvecklingen i väst. I början av femtiotalet riktades därför uppmärksamheten allt mer mot de framväxande planekonomierna. Efter en begäran från försvarsstaben till K.M:t 1952, om att få inrätta två byråsekreterarbefattningar med fokus på ekonomisk underrättelsetjänst, beviljades medel året därpå. Industriutredningen hade då bytt namn till Ekonomiska Utredningen, härefter Ekon. Utr., med Erik Dahmén som ny akademisk rådgivare (Rydströms PM angående Öst– ekonomiska byrån, 7/9 1973). Enligt betänkandet 1979, skedde verksamheten i försvarsstaben utan näringslivets deltagande därefter (SOU 1979: 51). Rydströms dagböcker ger indikationer om att samarbetet med näringslivet aldrig helt övergavs. Rydström, Palm och den ekonomiska utredningen 1953–58 När Palm i mars 1953 frågade Rydström om ville bli chef för den ekonomiska avdelningen i försvarsstaben, hade Rydström två huvudsakliga villkor. Han ville på grund av sina näringslivskontakter bli placerad utanför försvarsstaben och dessutom leda en avdelning med full självständighet utåt. Lösningen blev en postadress och arbetsplats under Sundén i Jernkontoret. Palm lovade att bistå med utredningsmaterial från UD, försvarsstaben eller via honom själv (KrA, Rydströms db, 9, 11 & 19 mars samt 13 april 1953). Innan Rydström tillträdde befattningen den 1 oktober, hade han tillsammans med Gårdlund planerat för en vidgad ”yttre krets”. Tanken var att omvandla den grupp som redan fanns runt Ekon. Utr. till ett expertråd med representanter från näringslivet, försvarsstaben och akademien. Till ordf. respektive vice ordf., och föredragande ledamot föreslogs ÖB Helge Jung och Torsten Gårdlund. Rådgivare från näringslivet blev: Erik Dahmén, Enskilda Banken; Lars–Erik Thunholm, Industriförbundet; Hans Swedberg, Exportföreningen, och; Jonas Nordenson, Grängeskoncernen. Underrättelsetjänsten representerades av Palm och Rydström, den senare även sekreterare i gruppen. Därtill kom fler experter från olika akademiska ämnen (KrA, Rydströms db, 28 maj 1953). Palm ogillade emellertid rådets sammansättning. Han såg sig själv som given ordförande (KrA, Rydströms db, 23 aug & 20 sept 1954). Ganska blev därför Rydströms och Palms relation rätt ansträngd. Under våren 1955 inleddes en konflikt som kom att hålla i sig i flera år. Palm hade anställt fil.kand. J. M. Lindberg, ordf., i Konservativa Studentförbundet, till positionen rakt under honom (Lampers, 2002). Palm såg Lindberg som sin efterträdare, men för Rydström var Lindberg en marionett för docenten i rättshistoria Erik Anners, tillika ledare för förbundet 26 Frihet och Framsteg där Lindberg var sekreterare. Rydström talade om detta som den ”Annerska infiltrationen”: en högerdragning av hela underrättelse– och utredningsverksamheten, vilket han bland annat framförde till statsminister Erlander (KrA, Rydströms db, 27 jan, 4 & 11 feb samt 21 mars 1957). I samband med att Lindberg var på väg ut påbörjade Palm istället, enligt Rydström, att försvåra arbetet för den redan underbemannade Ekon. Utr. genom att exempelvis hävda att de två byråsekreterarbefattningarna hörde hemma i T–kontoret (KrA, Rydströms db, 12 aug 1957). Palms nye ställföreträdare, Kapten Pelle Schwarz, gav Rydström stöd för att Ekon. Utr. borde ligga direkt under den nye försvarsstabschefen Göranson. Styrkt av detta drog Rydström igång en diskussion med Sundén, Dahmén och Lars–Erik Thunholm, om en vidgad organisation, med deltagande från banker och det övriga näringslivet (KrA, Rydströms db, 16 & 18 okt, 1957). Den 18 november 1957 informerade Rydström Palm om att han ville finansiera två nya assistenttjänster för Ekon. Utr. genom att söka medel hos näringslivet. Palm menade att Göransson aldrig skulle godkänna ett sådant beroende. Rydström överlämnade därför en PM i ärende till sin chef, vilken Palm omedelbart ville beslagta och hemligstämpla eftersom Rydström hade antytt att den ekonomiska och tekniska dimensionen av underrättelseverksamheten hade blivit viktigare än den militära. (KrA, Rydströms db, 18 & 20 nov 1957). Samtidigt hade Rydströms gamle vän Birger Elmér nyligen tillträtt som byråchef vid B–byrån i försvarsstaben.

För alla troll är det tro som gäller. I VERKLIGHETEN är det fakta som räknas inte grundlösa påståenden.

Är det solklart så publicera namnen, alibi och vapentillgång. Det är rimligt.

Utan det är du som vilket fabricerade troll som helst.

Jag vet att det inte kommer att ske för jag vet att de "avförda" hade vapen som kan vara mordvapnet som ej är kontrollerade.

Säpo ville utreda men fick nej.

DEL2
Elmér föreslog för statsrådet Andersson att det fanns behov av att genomföra en rejäl översyn av organisationen och samordningen inom underrättelseverksamheten. Därför började Rydström och Elmér att skissa på utformningen av en ny större organisation (KrA, Rydströms db 28 nov 1957). I januari 1958 kunde byråchefen Åke Paulsson i försvarsstaben meddela att Palm hade fel, när en hemlig PM i försvarsstaben visade att båda byråsekreterarna var avsedda för Rydströms verksamhet. Placeringen vid Jernkontoret kunde bara ändras om chefen för försvarsstaben så begärde hos regeringen (KrA, Rydströms db, 10 jan 1958). Därför försökte Palm istället att inskränka aktiviteten i den redan underbemannade Ekon. Utr. Försvarsstaben fick färre antal kopior av varje rapport och personalfrågan ignorerades. Rydström saknade redan en assistent och andresekreteraren Smedman var på väg att sluta i april (KrA, Rydströms db, 9 & 12 april 1958). Under sommaren kom det emellertid glädjande besked om ett växande intresse från näringslivet. Både Skandinaviska Banken och Enskilda Banken var beredda att stödja en utökad Ekon. Utr. med 10–15 000 kr årligen. Thore Browaldh, VD för Svenska Handelsbanken var på väg att följa samma exempel (KrA, Rydström db, 22 aug 1958). Under hösten växte därför ambitionsnivåerna. Det framkom – i samband med en middag i november – att Palm inte hade informerat försvarsstabschefen Göransson om den planerade samverkansmodellen. Men när väl Göransson och UD:s Sverker Åström fått en dragning av Rydström och Thunholm, ansåg försvarsstabschefen att både sekretessfrågan och ett eventuellt ekonomiskt utbyte med näringslivet borde kunna gå att lösa på vägen. Palm ansåg emellertid att Rydström hade gått bakom hans rygg. Göransson skulle istället ha blivit informerad i Palms närvaro. Göransson kunde ju tro att det förelåg en schism dem emellan (KrA, Rydströms db, 25 nov & 16 dec, 1958). När Rydström på väg att färdigställa en PM till Göransson i början av 1959 hade Nordenson samtidigt fått försvarsstabens uppdrag att se över T–kontorets ekonomiska utredningsverksamhet. Här krockade delvis två inställningar. Där Nordenson såg personliga motsättningar ville Rydström hellre betona principfrågorna, framförallt att 27 omorganisationen skulle avgöras av K. M:t (KrA, Rydströms db, 3 & 4 feb 1959). Nordensons första utkast några veckor senare, betecknades som alltför uppsplittrat menade Rydström. Palm höll med. Nordensons förslag var att: en man förblev hos Palm för att hantera källmaterialet; en annan skulle vara underställd försvarsstabens underrättelseavdelning med enbart ekonomiska arbetsuppgifter, och; Rydström själv skulle ta tjänstledigt och leda en så kallad Studiegrupp Öst, vars finansiering skulle komma från industrien. Rydströms trodde inte på upplägget på grund av materialfrågan. Hans assistent Allertz hade redan i januari hade konstaterat att det – utan någon förklaring från Palm – kom in väldigt lite material från de utländska källorna (KrA, Rydström db, 19 jan, 17 & 19 feb 1959) Under våren 1959 fördes många samtal om omorganiseringen mellan Rydström, Nordenson, Dahmén, Sundén och Lars–Erik Thunholm. Även inom försvarsstaben såg det ut att finnas växande insikter om en vidgad ekonomisk underrättelse och utredningsverksamhet. Göransson gav också grönt ljus för att gå vidare (KrA, Rydströms db, 21 & 23 feb 1959) Siktet var inställt på att från näringslivets abonnenter nå 100 000 kr per år under en treårig försöksperiod. En enkel budget omfattade: 10 000 kr vardera från de tre storbankerna, och; 5000 kr vardera från Atlas Copco, Asea, Billerud, Cellulosabolaget, Grängesberg, Jernkontoret, LKAB, SKF och Sandviken. Till detta skulle även komma T– kontorets bidrag på 10 000 kr (KrA, Rydströms db, 12 mars 1959). Mot byråns bildande 1959 Även om många mindre problem såg ut att kunna lösas, återstod det under vårvintern 1959 åtminstone två centrala principiella frågetecken för att bilda en ny organisation. Det första var Nordensons tredelade verksamhet, vilken förutsatte att Rydström tog full tjänstledighet för att leda en enhet frikopplad från försvarsstaben. Det andra var att Rydström – på den kommande styrelsens förslag – ville bli utnämnd som VD av K.M:t. Om så blev fallet skulle staten genom delfinansiering dels garantera att verksamheten bestod och dels kunna ge Rydström partiell tjänstledighet.Med partiell tjänstledighet skulle Rydström också kunna behålla förbindelserna med den danska och norska underrättelseverksamheten: den så kallade trekanten. Nordensons förslag på en uppdelad verksamhet skulle dessutom falla om regeringen skötte utnämningen. Ett stort frågetecken vid sidan om utgjordes fortfarande av att Palm hade strypt tillgången till källmaterial för Ekon. Utr. Rydström ställde därför krav på att han i den vidgade nya organisationen skulle ha obegränsad tillgång till källor, vilket Nordenson lovat att trycka på om. I april kom besked om att Rydström kunde ha partiell tjänstledighet, det vill säga att en kombinerad tjänst var möjlig. Vidare, framkom det att T–kontoret sorterade under chefen för försvarsstaben (KrA Rydströms db, 10 & 21 april 1959). På förekommen anledning färdigställde Rydström därför en preliminär PM den 29 april med rubriken: ang. samarbete mellan staten och näringslivet rörande ekonomisk information och utredning. Här behandlades bildandet av stiftelsen, finansieringsfrågan, tjänstledigheten, styrelsens och rådets sammansättning, direktiv för verksamheten samt formerna för samverkan (KrA, Rydströms db, 29 april, 1959). I en reviderad version den 22 juni: angående samarbete mellan staten och delar av näringslivet rörande särskild informationsverksamhet, preciserades behoven ytterligare, inte minst beträffande personal. En kvalificerad utredare, tillika VD, skulle samverka med försvarsstaben. Därtill skulle en assistent och ett kvalificerat skrivbiträde anställas. Finansieringen avsåg att vila på de abonnemangskontrakt som banker och företag tecknade på tre år.

DEL3
Abonnenterna skulle i gengäld få viss tillgång till de rapporter och meddelanden som producerades (KrA, Rydströms db 22 juni 1959). 28 Under hösten valde Gårdlund att lämna sin plats i rådet till Dahmén, vilken redan hade ett nära samarbete med Rydström. De hade exempelvis enats om att gå emot Nordensons förslag om att stiftelsens styrelse skulle utses av de tre bankernas Vd:ar. Istället skulle styrelsen utgöras av Dahmén, Nordenson och Sundén. Viktigast var att samarbetet garanterades av regeringen, något som skulle motivera att personer från statsförvaltningen trädde in i rådet (KrA, Rydströms db, 3 aug 1959). Ytterligare stöd för att regeringen skulle ingripa kom också då det konstaterades att försvarsstaben inte utgjorde någon juridisk person (KrA, Rydströms db, 16 september 1959). I november hade krigsrådet Hallin i försvarets civilförvaltning granskat Nordensons förslag och därigenom uppmärksammat att försvarsstabens intressen inte var tillräckligt tillgodosedda i rådet. Enligt Hallin var Rydströms partiella tjänstledighet beroende av att han också ledde en verksamhet som stod kvar i försvarsstaben. Hallin ville gärna bistå i ärendet, bland annat med en skrivelse till K.M:t, men han såg det som avgörande att stadgarna tydligt inkluderade representanter från försvarsstaben i rådet. Rydström och Dahmén gav därför Enskilda bankens jurist Pontus Modigh i uppdrag att lägga in en ny paragraf i stadgarna om detta. De bad emellertid Modigh att utforma paragrafen på så sätt att det vid sidan om försvarsstabens representant skulle vara möjligt för styrelsen att tillkalla ytterligare representanter från aktuella sakområden när det så krävdes (KrA, Rydströms db, 19, 21 och 23 nov). I början av december beslöt Dahmén och Sundén att tiden var mogen för att formellt bilda stiftelsen. De redovisade därför sitt upplägg för Kommendör Henning vid försvarsstaben och betonade att den nya enheten skulle bildas under ledning av Dahmén, vilken även skulle ha inflytande på tillsättning av personal. Samverkan med representanten för försvarsstaben skulle ske i samförstånd. I praktiken innebar det en fortsättning av Ekon. Utr. inom ramen för stiftelsen. De påtalade också att både danskar och norrmän, i den så kallade trekanten, ansåg att Rydström skulle bemyndigas av chefen för försvarsstaben att förbli svensk representant. Henning var i stora stycken positiv. Frågan om tillgången till utredningsmaterial kvarstod emellertid. Henning menade att Palm och byrådirektören vid försvarsstabens underrättelse avdelning, Alf Edeen skulle avgöra den typen av ärenden, vilket Dahmén enligt Rydströms noteringar, var tveksam till om de var kapabla att göra (KrA, Rydströms db, 3 dec 1959). Den 4 december stod expeditionschefen Söderberg i Civildepartementet beredd att stödja den anhållan som Rydström och Hallin formulerat för K.M:t. Han inväntade endast paragrafen om att det i styrelsen ingick en representant från försvarsstaben. Veckan därpå kunde även en viss samarbetsvilja skönjas hos Palm som emellertid framhöll att trekantens ekonomiska material skulle gå genom honom. Dahmén visste vilka brister som fanns med källmaterialet redan, men också att Palm skulle äta middag med Karl Arvid Norlin inom kort. Norlin arbetade för Wallenberg och Enskilda Banken var en av de kommande abonnenterna. Därför skulle Dahmén – som själv hade goda kontakter med Wallenberg – be Norlin ta upp frågan om överlämnandet av utredningsmaterialet. Rydström betonade för Dahmén att han såg det som avgörande att arkivet kom till honom. Dessutom, att han fick ta hand om kontakterna med trekanten samt att organisationen skulle arbeta som en enhet (KrA, Rydström, db 4 & 11 dec 1959 Vid byråns bildande i Jernkontorets lokaler i Stockholm den 16 december 1959 deltog sju personer. Ordf. var Ragnar Sundén, VD för Jernkontoret sedan 1953. Representanter för de tre storbankerna med en avgörande roll för den initiala finansieringen var: bankjuristen Pontus Modigh, Stockholms Enskilda Bank; bankjuristen Jan–Harald Löfberg, Skandinaviska 29 Banken, och; bankdirektör Olof Kyhlberg, Handelsbanken. Därutöver deltog direktör Jonas Nordenson, AB Malmexport; professor Erik Dahmén, Handelshögskolan Stockholm, samt direktör Jan Rydström, Jernkontoret. Till stiftelsens interimsstyrelse, vilken skulle verka fram till årsmötet våren 1960 valdes Sundén, Dahmén och Nordenson. Som revisor och revisorssuppleant valdes Löfberg och Khylberg. (KrA, ÖEB protokoll 1959–69). Den 21 december ringde Dahmén upp Rydström för att berätta att försvarsstabschefen Göransson och Statsrådet Andersson i försvarsdepartementet i princip hade godkänt förslaget. Detta innebar att abonnemangskontrakten kunde färdigställas och att material kunde slussas från T–kontoret till försvarsstaben och vidare till ÖEB. Rydströms uppgift från och med den 1 januari 1960 var därmed att organisera upp den nya organisationen. För framtiden menade Göransson att han lade stor vikt vid att den nya ordningen mellan försvarsstaben och företagen skulle främja allas intressen (KrA, Rydströms db, 21 dec1959). Palms och Rydströms relation blev aldrig bättre. Rydström menade att Palm fortsatte att hindra verksamheten genom att strypa tillgången på utredningsmaterial och underlåta att distribuera utredningar till ambassaderna. Palm godkände aldrig den nya ordningen. Ett brev från Ragnar Sundén till Palm, i maj 1961 visar tydligt på Sundéns missnöje med Palms agerande (bilaga till protokoll ÖVB 17.5.61). 30 Referenser KrA, Krigsarkivet, Öst–ekonomiska byråns arkiv Protokoll 1959–69 A1: 1. Protokoll fört vid sammanträde den 16 december 1959 på Jernkontoret för bildandet av Stiftelsen för utredningar rörande öst–väst frågor. Bilaga 1 till protokoll ÖVB, 17.5.61. Brev från Ragnar Sundén till Thede Palm. Meddelanden 1969–80, B3: 2: PM angående Öst–ekonomiska byrån, 7/9 1973. Jan Rydströms dagböcker: 1944–1952 juni, Ö2: 1 1952 juli–1954, Ö2: 2 1955–1957 nov, Ö2: 3 1957–1959, Ö2: 4. RA, Riksarkivet, UD:s arkiv, Handelsdepartementet, H6: Ö. Vol 26.

Det drabbar ju inte bara denna utredning utan hela förtroendet för rättsystemet när de kan bete sig så här ohederligt.

Som flera av oss vet har Leon/Lennartgruppens chef närt ett av frustration präglat Palmehat enligt Donald Forsberg. Sannolikt är denne Lennart identifierad.

Minell kunde tyvärr inte få ner i formation då fortfarande infiltration av Kpml r finns via t ex TP.

George Smiley = Olof Palme
Karla = Vladimir Krjutsjkov

Signed John Le Carre

You figure it out...

den goda bror stefenson som hade mycket fuffens för sig under ubåtskränkingarna och MOP. Hans far den gamle spänsitige olympikern och officering dog 1/3 1986.
(Jaja, men det är ett konspirationsforum...)