Gammelmedias annalkande död

Det verkar vara lite som hur olämpliga personer dras till läkarkåren, omsorgen, väktarjobb eller poliskåren med flera. Även journalistkåren drar till sig egocentriker som redan på högstadiet var tvärsäkra på vad som var rätt och bara behövde leta efter en del av arbetsmarknaden där egot dagligen skulle pullas upp i brygga.

Gör man dessutom en vettig karriär får man ju känna att "systemet verkligen funkar" och att de som klagar är som de där raggarna på fabriken som man lämnade i bruksorten när man pluggade journalism på högskola/folkhögskola. Det kan ju inte vara produkten, de ansvariga eller kollegorna som är problemet. Det tillåter inte egot att man funderar över.

Problemet med tvåvägskommunikation blev som du skriver påtaglig när journalist X ska börja skriva om fordon och inte vet skillnaden mellan bensin, diesel eller flygfotogen. Genast får egot ta stryk när folk undrar vad det är för obildade journalister de har i kommentarsfältet. Personligen tycker jag det tillhör lågstadiekunskaper att veta att tyngre lastbilar använder diesel och så vidare.

Folk var snabba att påpeka felaktigheter i samhälls- och populärvetenskapligt förenklade artiklar (som sig bör). De var många och ofta användes ord som journalisterna egentligen inte visste vad de betydde. Det är två helt olika saker att vilja förmedla information och ha språktalangen och förmågan att göra det.

Militära ämnen är ett kapitel för sig - där gör allmänjournalister generellt bort sig totalt när de ska förmedla information. De förlitar sig därför extremt mycket på andras information exempelvis från Försvarsmakten, SAAB och andra som de kan få utskick från. Min personliga favorit var geniet som skrev att atomubåtar drivs av en "kärnvapenreaktor".

Om det är kränkande för journalisterna och utgivarna att folk påpekar faktafel så ska du inte räkna med att egot kan hantera debattforum.

Dessa debattforum och kommentarsfält som skrotades eller aldrig blev av ersattes med "läsarservice" med modererad chatt där du kan kommentera med godkända kommentarer och frågor (och beröm). Det finns för mycket alkistroll som har tid att sitta och gnälla på så saker ska såklart modereras enligt mig men frågor om hur nyhetsförmedlaren väljer vad som ska återges från en polisefterlysning med mera ska läsarna absolut få fråga om utan att de ska anklagas för att vara "Svärjevänner".

(Beklagar att det tog en jäkla tid för mig att svara.)

Jag tror att om man kan välja mellan att se en film och få påverka den genom att själv vara en del av kommer flertalet välja det senare. När detta till fullo kommer vara tekniskt möjligt har filmbranschen att välja mellan att anpassa sig till kundernas önskemål eller gå under, varpå andra aktörer som producerar denna produkt istället tar över. (Detta är nästan vad ett dataspel gör, en bransch som går väldigt bra till skillnad från filmbranschen.)

En film kan man oftast bara luta sig tillbaka och koppla av till, men en nyhetsartikel har dock de flesta åsikter om. Åsikter de dessutom gärna förmedlar. Kan man välja mellan en- och tvåvägs kommunikation väljer de flesta således det senare.

Media vill dock endast producera den ena varan, d.v.s. envägskommunikationen. Det är nog inte märkligare än att många av dem som söker sig till branschen ofta är just de som vill stå bredbent med armarna i kors och myndigt övervaka och peka med hela handen och berätta för pöbeln hur saker och ting ligger till. I den andra rollen vore de istället debattledare. Egenskapen en sådan måste besitta är ödmjukhet, lyhördhet och fingertoppskänsla. D.v.s. i många avseenden rakt motsatta egenskaper än de som ö.h.t. en gång i tiden fick dem att börja studera journalistik.

Visst har de missat sin chans - och det vet de nog redan om. Frågan är snarare i vilken omfattning det i framtiden kommer finnas en efterfrågan på deras egenskaper?

Det går utmärkt att maila journalister och ge beröm eller komma med synpunkter, det har jag gjort många gånger och också fått svar.
Det är väl förståeligt att lokaltidningarna tagit bort kommentarsfälten då gemene man blivit otrevlig iochmed ”sociala media”. Misstänker också att skribenter i landsbygden är lite extra fina i kanten.
När den lokaltidning jag läser skrev positivt om Nordkorea tre gånger på raken mailade jag skribent och även chefredaktör och påpekade vänligt att en faktaruta kanske hade varit lämplig.
Inte ett pip till svar, naturligtvis.
Och ingen förklaring i tidningen.

Jag är väl förvånad att lilla Karlskoga har kunnat inneha två (print)tidningar såpass länge. Jag tvivlar på att det hade blivit en folkstorm innan om de slagit ihop dom - gissningsvis så var upplagan stor nog för att båda tidningarna skulle ha rätt till driftstöd, vilket antagligen betyder att åtminstone en av tidningarna har hamnat under gränsen (1500 ex).

Det är väl förståeligt att lokaltidningarna tagit bort kommentarsfälten då gemene man blivit otrevlig iochmed ”sociala media”.

Jag hoppas och tror att papperstidningen lever kvar länge till. Papper har ju funnits i några tusen år. Och en tryckt tidning kan man känna och lukta på. Korsord är roligast på papper.
Men naturligtvis ser det mörkt ut för dagspress. Ett möjligt scenario kanske vore att göra om till vecko/månadsmagasin? Med mer fördjupningar och många stora foton, det är ju poppis nu.

Ingen fara, vi har alla liv utanför Dödsknarkarforumet.

Jag håller helt med i frågan om tvåvägskommunikation. Jag har faktiskt alltid sett det som ett viktigt säljargument för nyhetsmedier. Jag tycker det är viktigt att möta så många som jag ska intervjua öga mot öga. Att vara anträffbar och synlig när jag är på evenemang eller reportage så nyfikna eller de med åsikter kan växla några ord. Dessutom uppskattar jag när folk "lägger sig i" och rättar fel i artiklar. Vi brukar tacka för det.

Sedan finns det jobbiga människor som inte förstår skillnaden mellan fakta och åsikter. Majoriteten av människor verkar inte göra det så det får man ta som en del av jobbet. När jag jobbade i gammelmedia ansågs mina funderingar kring en lättnavigerad plattform för mobiler och surfplattor för folk att läsa på bussen eller i sängen på morgonen provocerande. Kunderna skulle gilla det de fick.

Hmmm, intressant. Jag läste ditt inlägg om den gamla Aftonbladet-artikeln varför Flashback blivit så populärt. Jag började sedan tänka på varför så många trådar här till slut landar i hätsk pajkastning. Är det inte så att det är något grundläggande personlighetsdrag hos de flesta att vilja se sin egen åsikt som rätt? Om man inte lyckas övertyga sin meningsmotståndare så spårar det till slut ut i personangrepp.

Min hypotes är att MSM och Flashback innehåller innehåller lika stor andel självupptagenhet och världsförbättraranda, men MSM har tagit sig rätten att stänga ute meningsmotståndarna. Inte för att jag vet om det är något som är viktigt att poängtera eller om det kanske är off-topic men jag tror ändå att det handlar om instinktivt mänskligt beteende.

Givetvis är jag av åsikten att det är bättre med tvåvägskommunikation om man nu ser sig själv som en mediekanal. Som du påpekar så "vet man bäst själv" och vill inte bli matad med andras åsikter, speciellt om de är enkelriktade och stöpta i samma form.

Dessa djävla svin, ägarna till massmedia, kan ju krypa till korset och återupprätta fria kommentarsfält. Som sagt di.se var ju suveräna där man kunde betygsätta inläggen enligt betygsskalan 1-5. Det är ju inte försent. Men istället kommer de väl se till att Flashback stängs ned. Men först måste Trump förlora presidentvalet, antar jag. Det är ju inte helt lätt att stänga ned Flashback. Man har ju försökt. makten ogillar Flashback. Därför gick ju Researchgruppen ut med att de hade koll på identiteterna bakom signaturerna.

Jag inbillar mig att den murveln fortfarande har sitt berättigande i världen, men inte som tyckare som pekar finger eller med hela handen åt det håll vinden önskas blåsa, utan som grävare och undersökare som först efter att ha producerat och publicerat en text som innehåller något konkret att vara stolt över viker ihop armarna över bröstet och känner bekräftelse av just detta…

Ett jobb väl utfört och gjort.

Inte en instagraminfluerande kröninkör eller, än värre, journalist som har en känsla som förmedlas med stor kraft i en medioker text och som sedan får sin bekräftelse av hur många "reaktioner" texten fått i sociala media.

Visst finns behovet. Och några sysslar tack och lov också med det.

Dessvärre jobbar dessa få oftast på andra ställen än de största tidningarna eller TV-kanalerna. Snarare återfinns dessa oftast i delar av lokaljournalistiken som sällan har nämnvärd spridning utanför sitt lilla begränsade täckningsområde, eller i fackjournalistiken där endast de få med samma lilla specialintresse kommer i kontakt med deras arbete.

Ett sådant projekt får man crowfunda. Vad skulle du betala per nummer för en dylik publikation som blandar "djupdyk i regionen" med pyssel, korsord och sudoku?