svar till wilmerxy angående var Norrmalmspolisen närvaro kring mordplatsen.
Kommissarie Söderström och polisinspektör Winden, vilka enligt egna utsagor befinner sig i kommissariebil 2520 på Kungsgatan för den "sedvanliga raggarkontrollen" då de kallas till mordplatsen av en privatperson ungefär klockan tjugotre, tjugonio och fyrtio, tillhör Norrmalms vaktdistrikt. S är för övrigt högste vakthavande polisbefäl på Norrmalm den här kvällen och har vid tidpunkten 34 års erfarenhet som polis. De har inte hört Helins tillklantade, riktade radioanrop klockan tjugotre och tjugotre om ett "bråk på Sveavägen vid Tunnelgatan" (därför att det just är riktat till piketen 1230 och tf kommissariebil 1520). De hör skjutningsanropet första gången klockan tjugotre, tjugonio och femtio, då de med påslagna blåljus redan är på väg mot brottsplatsen och just svänger av i korsningen Kungsgatan Sveavägen. De ankommer till brottsplatsen tio sekunder senare, klockan tjugotre och trettio. Tidsuppgifterna har de fått fram efter att ha stämt av sina armledsur mot TV-nyheterna klockan nollfyra nollnoll (d v s i praktiken mot Fröken Ur) och sen rekonstruerat sina tidsnoteringar avseende när de fick larmet på Kungsgatan, när de passerade korsningen Kungsgatan-Sveavägen och hörde skjutningsanropet och när de ankom till brottsplatsen.
Piketen 3230, som tillhör Södermalms vaktdistrikt och i vilken kommissarie Christiansson för befälet, befinner sig på Norrmalm för att omparkera en besättningsmedlems felparkerade bil uppe på Brunkebergsåsen. När de på återväg till Södermalm passerar trakten kring Sergelrondellen hör de områdesanropet och åker med påslagna blåljus raka vägen till brottsplatsen, dit de enligt egen utsaga och flera vittnesmål anländer tio sekunder efter S och W. 3230 inleder mer eller mindre omgående mördarjakten på Söderströms order. Besättningen rusar upp till Luntmakargatan, där de stöter på vittnena YN och AZ, som pekar mot trapporna, och rusar sen i rask takt mot och uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Det går undan, då en av besättningsmedlemmarna, som oförsiktigtvis svept en burk Coca-Cola under vägen till brottsplatsen, kräks på Malmskillnadsgatan av den uppbrusande kolsyran.
Tf kommissarie Dahlsgård och polisinspektör Ekesäter befinner sig i Kungsträdgården i radiobil 1520 då de hör men ej besvarar Helins bråkanrop klockan tjugotre och tjugotre. De tillhör Södermalms vaktdistrikt, men Dahslgård "pryar" under mordkvällen som tf kommissarie i City. Efter att i lugn och ro ha slutfört Kungsträdgårdsuppdraget (det skulle hållas ett publikt evenemang där nästföljande lördag), åker D och E mot brottsplatsen, inte genaste vägen via Hamngatan och Sveavägen med påslagna blåljus, utan den slingriga vägen via Brunkebergsåsen. D:s och E:s uppenbara avsaknad av brådska och ej påslagna blåljus talar för att de inte har en aning om att en skjutning ägt rum på Sveavägen innan de när fram till Malmskillnadsgatan. På David Bagares gata möter D och E - men stoppar ej - vittnet LJ. Det talar också för att de inte har en aning om vad som inträffat. (Anmärkningsvärt nog stoppar ej heller vittnet LJ, som senare uppger att han på David Bagares gata letade efter en flyende pistoldesperado, polismännen i 1520). D och E hör skjutningsanropet först då de når Malmskillnadsgatan, där de stannar, möjligen för att blockera en möjlig flyktväg. Sekunderna senare möter de besättningen i piketen 3230, som med dragna vapen kommer upprusande för sten- och rulltrapporna från Tunnelgatan. Först därefter kontaktar D vittnet LJ som frågar "Letar ni efter killen som sköt?"
Piketen 1230, som tillhör Norrmalms vaktdistrikt, befinner sig på tankstationen vid Norra Bantorget för att tanka bilen och inhandla diverse smågodis, då de hör och - tror jag- också besvarar Helins bråkanrop. De väljer då inte att med påslagna blåljus åka till brottsplatsen utan slutför tankningen och godisinhandlingen innan de åker till brottsplatsen. Det talar för att de inte har en aning om vad som inträffat. 1230 anländer efter 1520 och 3230 till brottsplatsen med påslagna blåljus sedan de lite oklart var hört skjutningsanropet. Söderström beordrar 1230 att spärra av brottsplatsen samt genomföra vittnesförhör mm.
Sammanfattaningsvis:
Polisledningscentralen är förvånsvärt saktfärdig, då det föreligger en tämligen rejäl tidsskillnad på minst sex minuter mellan polisledningscentralens vakthavande befäl Hans Kocis (och Holmers) "officiella" anropstid tjugotre och tjugotre och S+W:s tjugotre och tjugonio och då anropstiden tjugotre och tjugotre uppenbarligen avser Helins tillklantade bråkanrop.
Norrmalmspoliserna S och W i kommissariebil 2520 är otroligt snabbt på plats efter skjutningsanropet (tio sekunder)
Södermalmspoliserna kom som god tvåa, med en utryckningstid på endast 20 sekunder efter skjutningsanropet (cirka tio sekunder efter S och W, alltså ca 20 sekunder).
Norrmalmspoliserna 1230 är sist på plats (ca 30 sekunder efter 3230, alltså ca 50 sekunder).
Polismännens tidsuppgifter och syften har starkt kommit att ifrågasättas, i synnerhet sen Hans Holmer gick på Kocis tidslinje och ifrågasatte Söderströms rums- och tidsuppfattning. Dock talar flera omständigheter kring mordet för att S och W:s tidsuppgifter faktiskt stämmer. Kanske mest trovärdighet ger "Birre" Engström, vakthavande befäl under mordkvällen på Länsalarmeringscentralen, som på uttrycklig fråga om när skjutningsanropet inkom till LAC (på LAC-bandet från mordkvällen) svarar att "det var väl klockan tjugotre och tjugonio". Även t f kommissarie Åke Rimborn, som vid mordtidpunkten befinner sig på Ledningscentralen, uppger att han hör skjutningsanropet "strax före klockan tjugotre och trettio". Holmer blandade bort i princip alla kort i den s k Palmeutredningen, som ju även kallats Palmemmörkläggningen. Att han även skulle blanda bort tidkorten är ingen högoddsare.
Polismännens tider och syften har också kommit att undergrävas av företrädare för de s k CIA-, BND-, Polis- och Landsförrädarspåren, vilka går ut på att svenska poliser och säkerhetstjänstemän anstiftade av CIA och påhejade av svenska högerpolitiker och Palmehatarna i EAP skulle ha släckt statsministerns liv. Då ska dock hållas vid minne att det s k CIA-/BND-spåret lanserades av det sovjetiska propagandabladet Isvestija bara några dagarna efter PM. Den uppenbart Ljubljankaorkesterade desinfomationskampanjen drevs sen med synnerlig iver vidare speciellt av svenska journalister på den yttersta vänsterkanten (Göteborgstidningarna Internationalen och Proletären samt norrbottniska Flamman) vilka lyckades infiltrera privatspanarkollektivet, flera granskande journalister och, inte minst, några av medlemmar av Granskningskommisionen.
I det s k Polisspåret kastas misstankar framförallt mot poliser med kända kopplingar till Hans Holmer (medlemmar av den sk "Basaeballligan" m fl, såsom CGÖ, Rikspolisstyrelsen vapenexpert och leverantör av säkerhetsutrustning till Holmers Palmegrupp), vilka akttagits av vittnen kring Sveavägen kring mordtidpunkten. Då Holmer emellertid var OP:s närmaste bundsförvant inom det svenska säkerhetsetablissemanget (OP gjorde honom bl a till chef för Säkerhetspolisen och därmed spelade ut Wínge, Frånstedt och andra personer som OP inte litade på och inte ville skulle veta vad han egentligen sysslade bakom järnridån) är det kanske mer rimligt anta att Holmers "gubbar" under mordkvällen tjänstgjorde som OP:s livvakter mer än nånting annat. Att OP bör ha haft en livvaktsstyrka under mordkvällen talar bl a avlyssningen av den ryske diplomaten VN för samt att han inför biobesöket ringer Sven Aspling, chef för Svenska Stay Behind. Kanske var det den den sovjetiske diplomatens groda som gjorde OP på så omvittnat dåligt humör på em den 28 februari åttiosex. Kanske var det den uppgiften som gjorde att OP till den pressfotograf som tog de sista bilderna av OP i livet på regeringskansliet i Rosenbad på morddagen uppgav att han inte ville bli fotograferad mot eller i ett fönster och pressfotografen därför upplevde att OP kände sig hotad till livet. Kanske hade Birger Elmer på morgonen morddagen informerat statsministern om vad NE sagt på bandupptagningen. OP var månaderna före mordet framförallt upptagen med en sak. Statsbesöket i Moskva, som han skulle företa endast ca två veckor senare. Naturligtvis blev han i så fall på dåligt humör, eftersom det möjligen omöjliggjorde statsbesöket hos hans vän Michail Girbatjov. Kanske var det också därför som OP strax innan biobesöket talade på telefon med chefen för Stay Behind, gruppen som visste att tas med spetsnazsoldater.