Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Är det flera som känner sig nedstämd över BLM-vansinnet? Att folk var naiva godhetsrunkare visste jag ju förstås sen innan, men nu är det på en helt annan nivå när sjukvårdspersonal som tidigare sa att man skulle mörda mormor om man handlade i tusental skriver på listor i sitt fulla stöd för protesterna och vetenskapsmän strejkar i stöd för denna vänsterextrema rörelsen. Statyer rivs ner av ilskna pöblar och folk applåderar. Det känns som större delar av västvärlden springer i ett vansinnigt lämmeltåg mot ett stup.

Låtsas vara glad är ansträngande ...
Våga vägra.

Instämmer. Finns inget värre än att klistra på sig ett fake bullshit leende när man går ut och träffar vänner och anhöriga. Stannar hellre hemma i så fall.

Hatar ljudet av toadörren som stängs , verkar ibland som att folk vill jävlas genom att göra vissa oljud ,blir så jävla less.

Så är det ju. Och det är därför vi är så olyckliga i dagens samhälle. Allting har blivit så meningslöst och intetsägande.

Livet är en utmaning. Det ska vara en utmaning. Det ska finnas hinder och snedsteg på vägen. För det gör livets goda stunder och lycka så jävla mycket mer värt det.

Men nog från mig. Nu ska jag köpa ett kastspö och tält och börja ge mig ut i naturen mera.

Nu är jag färdig med denna skitsida. Svär. Tack och adjö.

Sommaren gör ont. Solens strålar sticker som tusen nålar på huden och i ögonen. Ljudet av barn som leker och vuxna som skrattar skär som långa köksknivar i öronen. Värmen tränger in under kläderna som en ovälkommen beröring. Som kladdiga handflator längs ryggen och under brösten. Flödet fylls av blombilder, badbilder, midsommarbilder, och jag stirrar på dem som vore de från en annan planet. Förmår inte känna glädjen. Stänger in mig i mitt mörka rum och sover, sover bort sommaren.

Jag hoppas att döden är som att sova. Jag skulle inte ha något emot att sova i evinnerlighet. Sväva omkring i formlösheten utan kropp och utan hunger. Om jag visste säkert att det var vad som väntade skulle jag kanske inte tveka sådär som jag gör när jag ibland står vid balkongräcket och blickar ut över den dödande asfalten. Då skulle jag kanske ta det där efterlängtade steget ut i luften och falla. Känna gravitationens grepp en sista gång och låta den göra processen kort med min kropp. Det hade varit så skönt.

Jag ser dig i mina ögon nu. Sorgen över ett halvt, sovande liv väller över mig ibland men jag kan inte riktigt känna vidden av den och det gör mig förbryllad. Höstens drömmar och misstag är fortfarande betydelsefulla och jag undrar vad som kommer härnäst. Det mesta har i alla fall fallit på rätt plats.

Ser inte fram emot sommaren i coronaisolering.

Allt är så annorlunda nu. Inatt kommer det antagligen ske ytterligare förändringar och jag undrar hur det blir när jag vaknar. Jag är lite sorgsen men accepterande. Jag har inte mycket fokus men är inte rädd. Relationer förändras och jag vet inte vilka jag kan hålla kvar vid men jag tror jag har ordnat det mesta. Musiken låter annorlunda, mina associationer har ändrat karaktär och nya saker tilltalar mig nu. Tidigare försvunna minnen dyker upp men andra är borta. Nåväl, jag får se hur morgondagen blir.

Det låter som att du håller på att utvecklas? Kanske släpper det gamla jaget och vandrar vidare? Det är i alla fall den uppfattningen jag får av din text..

Jag tror att allt kommer att bli bra, ibland måste man släppa taget om vissa saker och människor

Precis så är det! Jag antar att medvetandet kommer förbli "intakt" även om det förändras så det är okej.

Tack, jo det är så det kommer bli nu .

Känner mig isolerad. Rädd att jag har högt blodtryck. Blir ledsen att mina föräldrar börjar bli gamla och snart kommer dö. Känner mig stel i kroppen fast jag är i 30-årsåldern. Har inget att göra efter jobbet, orkar knappt laga mat. Känns som det är motstånd hela tiden, kan inte initiera saker. Svårt att välja saker, tex mat eller andra inköp.
Hjärnan spelar upp ångestladdade sekvenser kring tex bilkrascher eller förödmjukelser som att jag blir oskyldigt anklagad för saker.
Jag blir mörkrädd varje kväll, jag hör ljud från lägenheten och är rädd att det ska komma in någon.
Tror att mitt jobb kanske smygande dränerar mig. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det hela, det är som att jag är fast i nåt slags momentum, jag har inte ens nån särskild vilja att förändra något.

Hej.

Jag vet inte riktigt hur eller var jag skall börja för allt är så otroligt invecklat och jobbigt hur jag än vänder och vrider på det hela.

Jag vill börja med att skriva att detta är som jag är seriös, vissa poster jag gjort och gör kan tas med lite ironi och glimten i ögat eller vad man vill kalla det. Vissa inlägg har varit rent av idiotiska.

Kommer inte att skriva ut alla detaljer för har inte lust att outa mig själv helt liksom men jag hade uppskattat ifall någon som varit i samma sits eller känner igen sig på något sätt eller bara vill ge mig stöd. Nu till varför jag skriver detta.

Jag har mer eller mindre brukat olika substanser i självmedicineringssyfte och ibland för att det varit skönt att fly från mig själv en stund.

För ungefär 8år sedan så lämnade jag ett helt perfekt förhållande med en underbar fru och 2 barn (1 biologiskt, 1 "extra" barn) för att jag var så djupt nere i drogerna och arbete och mycket verbala bråk och mycket tystnad med mellan mig och min dåvarande fru. Idag förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde.

Detta lämnade jag för en betydligt yngre tjej som jag träffade ute och det kändes bra, dock så lämnade jag min fru på ett mindre bra sätt och barnen och hon blev lidande i form av att min biologiska son alltid var med mig (Jag var aldrig så påverkad att jag brast i min föräldrar roll) Min son var med mig när jag höll på efter jobb och fixade med mina bilar och när jag hittade på allt möjligt men aldrig vid "affärer" eller "droghandel" jag var mycket noggrann med det, men vi gjorde mycket annat också som lekte med leksaker och spelade fotboll och annat som han tyckte var roligt och han var med mig och hämtade bilar i Tyskland och allt möjligt som man kan göra. Det var verkligen pappas pojke (nu börjar tårarna komma)

När jag lämnade dom så var där en period på ca 8-12 månader som jag "försvann" ifrån alla som betydde något för mig, det enda jag gjorde var arbeta och gjorde pengar och var med denna nya kvinnan och knarkade rätt friskt med. Min son var då ca 8års åldern och jag bara försvann. Efter en tid så blev soc inkopplade och jag började försöka med bevakat umgänge med min son och det fungerade hyffsat men efter ett tag så blev det svårt att hålla ihop tiderna då vi bodde en bit ifrån varandra och att mitt jobb var på annan ort och det hände att jag blev försenad och var en rejäl tids optimist, jag vet idag att hade jag bara skärpt till mig där så att jag hade hållt tider och skött mig så hade det varit en annan sits idag.

Under allt detta så blir denna nya tjej som jag träffat gravid och vi får en son tillsammans och det blir ännu mindre tid över och fast jag beslutar mig för att lägga ner allt kriminellt och sluta missbruka så går det inte så väl. Jag försöker få allt att gå ihop men den som blir mest lidande är min äldsta son och när han är runt 11år så stoppas allt umgänge, jag förstår detta idag är för att min fd fru var ju den som fick ta vår sons ilska och besvikelse mot mig och hon beslutar att det är slut med vårdnad och umgänge, idag har jag inte träffat min äldsta son på ca 4år.

Jag vet att jag gjort så otroligt fel mot min son och hans mamma och den nya tjejen jag träffade tog det slut med ungefär när vår lilla son var 3år. Jag skärpte till mig ett tag men sen tappade jag det helt när jag inte fick ha någon kontakt med min äldsta son men jag tänkte som ett rövhål på den tiden och med rövhålet så jag försökte förtränga så mycket som möjligt av min gamla familj med frun och mina syskon och mamma och allt.

Det har hänt mycket sedan dess, jag har gått med i Laro programmet och jag har gått igenom div behandlingar och idag missbrukar jag inte längre och tänker helt annorlunda och har en underbar kontakt med min minsta son som snart fyller 6år och skall börja skolan och allt det. Jag träffar honom ofta och vi hittar på allt möjligt och han älskar att vara med mig lika mycket som jag älskar att vara med honom med allt vad det innebär.

Dock så kämpar jag med enorma skuldkänslor och skamkänslor över allt med min äldsta son och allt det så pass mycket att jag ibland blir så nere att jag får fysiska symptom som ont i magen och allmänt ledsen och inte någon lust att hitta på något utan blir typ apatisk och undviker allt vad andra människor och allt vad det innebär.

Jag har försökt många gånger att sträcka ut en hand till min äldsta son men han vill inte vilket är helt förståeligt, jag blev erbjuden en kurs i hur man skall hantera en sorg utav kommunen som jag tog del utav och använde min mormor som ursäkt för att hon var mitt allt men gick bort för lite mer än 3år sedan men det är inget som jag är direkt ledsen över. Hon hade ett bra liv och hon gav min barndom en mening och jag bodde mycket med henne när jag var mindre då min egna pappa inte var den bästa när jag var mindre men idag är han helt okej. Visst blev jag ledsen när mormor gick bort men det var av ålder och vi hann prata och jag fick ett vad jag tycker okej avslut med henne.

Jag kämpar nu via Laro programmet med att hålla mig drogfri och det går bra och jag träffar min minsta son 2-5ggr i veckan och det är allt mellan 3-8timmar varje gång jag är med honom och jag lägger verkligen ner min själ i att fokus ligger på honom och vad han tycker är roligt att göra och detta ger mig en enorm glädje och lycka att se och höra hur mycket jag betyder för honom och hur mycket han älskar mig och vi har haft ett par såna riktiga far och son tillfällen där jag verkligen känt att hans tillit till mig ökat och ökat.

MEN samtidigt som detta känns så otroligt bra och allt så får jag enorma skuldkänslor för att jag inte har möjlighet att ge min äldsta son den uppmärksamhet som även han behöver. Jag skriver brev till honom och frågar hur det är och skickar sms och frågar men jag får ytterst sällan svar och skulle det komma ett svar så är det på sin höjd "Okej". Kontakten med hans mamma är mycket begränsad och innerst inne så allt jag vill veta är hur pass allt som hänt påverkat honom och hans riktiga mående.

Jag förstår att det inte är jag som skall sitta och gråta för att jag blir ignorerad men jag behöver lite svar för att kunna ge honom tid, en dag kanske han vill träffa mig igen eller så kommer det aldrig bli någon förändring men oavsett hur framtiden ser ut så vill jag ju veta hur det är med mitt barn. Och jag tror att eftersom jag inte har någon vårdnad om honom så har jag inte rätt till att med tvång få några svar på mina frågor.

Detta börjar påverka mig så pass mycket nu att jag börjar få fysiska symptom som ont i magen och aptitlöshet och en otrolig nedstämdhet som skrämmer mig för mina tankar går mer o mer åt "återfallshållet" för att jag helt enkelt inte orkar med att må såhär.

Jag behöver lite råd på hur jag kan gå tillväga för att få reda på hur det är med honom. Samt lite råd om hur och vad jag skall göra för att få denhär otroligt jobbiga saken ur vägen för framtida förbättring.

Jag får alltid beröm om hur stora framsteg jag gjort och att jag lagt ner sidomissbruket på egen hand och alla samtal som jag har så ser jag positivt på det mesta och försöker att tänka i rätt banor. Har fått en del insikter på egen hand och med hjälp av andra.

Jag förstår att detta är en fas som kommer att gå över igen då jag känt såhär förr men inte lika intensivt och lika påtagligt som nu, men det kan vara för att jag inte tar benso längre eller något annat.

Jag har tänkt att först och främst försöka få kontakt med hans mamma och fråga henne om hur det är med vår son, sen så har jag mina misstankar om att jag mår såhär fysiskt för att jag inte tagit min blodtryckssänkande medicin på ett tag, jag har tagit antidepp i många år och det hjälper mig lite känner jag. Jag är lite inne på att kolla mitt testo värde då jag känner att jag har noll intresse efter kvinnor eller någon lust till något alls om man säger så. Det är som min kropp bara går på autopilot och nu efter jag varit på mottagningen idag så fick jag pratat lite med dom där och fick rådet att kolla lite på nätet efter hur man lär sig att hantera olika saker och så inte vara så hård mot mig själv.

Ett tag hade jag ett sånt enormt självhat att jag planerat och fixat allt för att ta mitt liv men i sista sekunden så har tankarna gått till mina barn att det är inte helt hopplöst sålänge vi alla lever och jag håller mig till att vara drogfri samt att jag finner en viss tröst i att även om jag aldrig får kontakt med min äldsta son så kommer jag åtminstånde få se min minsta son växa upp och vara en del i hans liv.

Well det blev en massa text och lite hoppande fram och tillbaka men det jag försöker få förmedlat är att jag verkligen är orolig att jag skall sjunka så lågt att jag börjar tycka så illa om mig själv igen att det bara blir skit av alltihopa.