Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Tack för ditt trevliga svar.

Bor faktiskt redan i en megastad utomlands. Reser mycket pga min sambo som gillar det. Lite svårt resa nu dock.

Hade stora drömmar förr, men pga arbetet (tidsbrist) kunde de inte realiseras. Nu efter ett antal år la jag av och tänkte återuppta det jag ej hade tid med. Tyvärr tycks allt arbete gjort att jag glömt bort de känslor som gav upphov till drömmarna. Känner absolut ingenting när jag tänker/jobbar med de planer jag en gång hade, så kan inte fortsätta pga uttråkad/meningslöst.

Har gått igenom hundratals, kanske t.o.m tusentals låtar på Spotify utan att något "låter bra".
Sexlust är 0.
Gamla barndomsminnen tycks vara som bortblåsta när jag försöker tänka illbaka.

Jag vet, allt jag nämnt kan få vem som helst att säga "Men ge upp och hoppa framför tåget då!", vilket jag börjar tro att många i min sits faktiskt gör.

Känner mig inte deprimerad men är helt tom på känslor.
Kommer inte ur min tråkiga bubbla. Önskar att jag hade något att se fram emot........

Likgiltighet, det är ett stadie i en depression. Det är faktiskt rätt sällan man faktiskt inser att man har en depression, förrns efter, den jäveln är riktigt lurig men det är inte försent eller något du inte kan arbeta bort, med rätt verktyg och rätt väg så kommer du bli kvitt den och jag hjälper dig gärna.

Trivs du med ditt jobb eller har du tröttnat? Hur känner du inför ett karriärsbyte eller att sadla om till något helt annat? Arbetet är en stor del utav livet och trivs man inte där så är det som att bädda för en depression.

Trivs du i staden ni bor i? Kommer du överrens med människor där och kan socialisera och skaffa nya vänner och bekanta eller har du en hemlängtan och känner att du trivs bättre med svenskar? För det är en annan typ utav samhörighet att få prata med en medmänniska som förstår dig "på ett svenskt sätt" man känner sig mer förstådd, medan det är lätt att man kan känna sig utanför på ett annat sätt om man bor utomlands - eftersom det är andra kulturer m.m.

Hur är din relation till din partner? Har ni det bra eller har ni glidit isär? Har ni god kommunikation? Det där med sexbiten är normalt när man inte mår bra, har du pratat med henne och berättat hur du känner? Tänker så att hon inte ger dig press angående det. Även relationer påverkar ens mående och långvarig olycka kan också leda till depression.

Vi låtsas att du var helt fri ifrån arbete och inte i någon relation - Vad hade du då velat göra?

Det är lätt att drömmar kommer fram igen när man tänker såhär och då blir det enklare att hitta vilken väg man ska gå.

Se depression som en varningslampa som börjar blinka för att något står fel till och för att livet du lever inte är rätt väg för dig - du får chansen att förändra något i ditt liv för att må bra och följa din innersta vilja, det är på den vägen livet vill att du ska gå, kommer vi för långt ifrån våra drömmar och innersta viljor så börjar vi människor automatiskt att må dåligt. Därför är det viktigt att du sätter dig ner och tänker efter vad det är du egentligen vill göra i ditt liv - som sagt låtsas att du är helt fri ifrån allt, vad dyker upp i ditt huvud som hade känts riktigt bra att göra?

Förstår dig. Har under stora delar av mitt liv känt likadant. Det är inte så att du saknar mål, drömmar eller att du inte tycker något är kul innerst inne. Detta beror förmodligen på just depression eller dystemi.
Personligen, då och då kommer jag ur min tråkiga bubbla och då kan promenader och träning kännas väldigt meningsfullt och att det kan öppna upp nya dörrar. Dock är det inte långvarigt, faller allt som oftast tillbaka dit där det som kändes meningsfullt förra veckan inte är det nu.

Det viktiga tror jag är att upprätthålla sådant som kroppen mår bra av. Sova bra, äta bra, promenera, träna även om det känns jobbigt. Det tar tid att få hjärnan att bryta negativa tankemönster och känslor..

Satan vilken jävla vecka! Vid lite självrannsakande så har jag lyckats identifiera två problem jag har. Det första är att jag känner en konstant ensamhet, den försvinner heller inte för att jag umgås med folk heller. Det andra är att jag är den mest impulsiva personen i EU.

Aja, impulsiviteten + den obotliga känslan av ensamhet har gjort denna vecka till en festival. Negligerat sömn, tagit amfetamin, druckit kopiöst, slentrianmässigt tagit alprazolam, trippat på lite svamp och rökte även lite DMT.

Jag hostade även utanför Ica (rökhosta) och tänkte inte på att röka i armvecket för det kom så plötsligt. Ett förbipasserande kukhuvud sa typ "hosta inte rakt ut idiot", och av ren impuls skrek jag "håll käften din äckliga horunge, gå och dö". Han gick iväg men jag känner ett konstant sug efter att misshandla någon, dock någon som förtjänar det såklart. Jag tror att det är bra att få ut sina aggressioner

Jag har i alla fall dragit lärdom av att denna upplevda ensamhet är irrationell, jag är inte ensam på långa vägar, det är bara en känsla. Samt att den inte försvinner när jag omger mig med människor, det är mer av en distraktion bara. Nu och den kommande veckan ska jag försöka lära känna denna ensamhet, vända det till något positivt. Jag funderar på att se det som en sport, räkna antalet dagar utan mänsklig kontakt och typ försöka komma upp i 50 dagar eller något, som en ritual.

När Corona-epidemin gått över ska jag nog börja träna kampsport. Det är nog bra för att få ut mina aggressioner. Även bra då alla gånger jag slagit någon på stan så blir jag alltid väldigt mörbultad, jag har ingen bra success rate så att säga. Men just i detta nu är jag på bra humör. Äter lunch och jobbar på en inlämningsuppgift. Nu ska jag ställa in en Tinder-dejt och prioritera mig själv framför fitta.

Cya vänner!

Fan jag står inte ut längre det är så jävla outhärdligt att leva. Jag är så jävla olycklig, en konstant klump i magen och känslor av värdelöshet. Så fort jag går utanför dörren så stirrar folk på mig jag har misslyckats med precis allt jag har försökt med i mitt liv.

Kan någon svara ärligt på den här frågan: varför hatar alla mig så mycket? Vad är det jag gör som gör att jag alltid blir den som får ta mest stryk i vänskapsrelationer? Den som alla hatar. Den som alla andra rackar ner på, den med lägst status. Det är en skam att leva, när man har haft såhär många motgångar i livet så finns det ingen chans att man klarar av att kämpa vidare. Jag känner mig så otroligt jävla ensam just nu och jag har verkligen ingen som jag kan ringa och prata med. Är så jävla misslyckad på alla sätt Andra säger det till mig också, och jag vet att dom har rätt. Världen skapade ett liv för mig som är rena helvetet på jorden, har bara blivit mobbad, trackasserad och utfryst i hela mitt liv.

Ni vet ingenting om lidande. Dumma jävla NK-dockor som sitter på era jävla snobbkaféer och spenderar tusentals kronor på fika. Ni har aldrig haft någon motgång i hela ert liv. Det värsta är att genomgå lidandet att konstant förlora överallt, man flyr från varje aktivitet och tillslut sitter man deprimerad och självmordsbenägen i ett hörn i sin lägenhet och jag förlorar även varje strid på datorn, som är min sista utpost.

Fan vad jobbigt att läsa hur du har det. Hur ser du ut? Anledningen till att jag frågar är för att veta vad det beror på att folk stirrar, fryser ut dig m.m. Är det inte fel på din fysiska attribut så kan jag personligen säga att det som fick mig att bli utfryst / ointressant var min otroligt kassa självkänsla. Respekterar man inte sig själv kommer ingen annan göra det. Intalar man sig dessutom att man är kass hela tiden blir det tillslut outhärdligt.

Kände en meningslöshet och tomhet under mina 28 år sedan skaffade jag en hund och älskar livet. Från en sorglig människa till att gå långa promenader och träna - när du sedan mår bättre öppnas ännu mera dörrar upp.

Så vad är det som gör att du tycker du är så jävla kass egentligen?

Jag tror det är att jag ser väldigt osäker ut och ger intrycket av - oj titta vem som kom ut ur källaren. Jag har helt enkelt ett uruselt självförtroende. Det finns inget som gör att jag mår bra över mig själv, har testat massa olika TV-spel för att bli bra på något. Jag vet att det bara är en grej man gör för skojs skull, men jag tänkte att det viktiga var känslan av att vara bra på nånting. Men jag var så otroligt dålig på det så det var inte sant. Jag var i de lägsta 1%:en i hela världen i ett. Och jag har inga andra intressen.

Plus att jag av någon anledning alltid hamnar i tjafs med andra på nätet, och sen decimerar det mitt självförtroende ännu mer. Så jag skulle säga att hela jag utstrålar en aura av värdelöshet och 'kom just ut ur källaren'.

Ensam.

Har varit ensam i 7 år nu.

Senaste tiden har jag känt mig så, jag vet inte.... utbränd på något sätt. Likgiltig. Apatisk. Allting som jag avskydde med 2010-talet verkar bara ta ett steg längre och göra 2020-talet ännu äckligare hittils. Känns inte värt att engagera sig längre. Att lägga sig i någon debatt eller diskussion. Allt känns som en återvändsgränd. Ingen blir klokare på mig och jag blir inte klok på någon annan känns det som. Känns som att jag bragt det på mig själv också på något sätt så jag kan inte skylla på samhället helt och hållet heller. Men man blir knäckt. Ett grått askmoln hänger över hela samhället. Så här blekt och dystert var det inte ens för 6-7 år sedan. Senaste 2-3 åren det blivit så här riktigt illa känns det som.

En positiv sak med detta är att jag börjat flashbacka mindre och mindre. Tycker inte det är värt att ens svara på alla dumheter vissa snillbeblixtar kastar på en längre. Jag vet inte. Var själv en spammande mupp som störde sönder trådar förut. Känns som att jag avreagerat mig nu. Jag tror det är Corona som har fått mig att sätta saker och ting i perspektiv.

Jag känner mig så orkelös. Så nertyngd av allt elände där ute. Jag vill bara blunda och låtsas som att jag fortfarande var 7 år. Helt bekymersfri. Inga moln över ens sinne. Ingen ångest. Ingen oro.

Hade släckt lampan och skulle sova men då kom plötsligt en panikångest-attack.

Det var många år sen sist, eftersom att jag knappt kände igen känslorna och tankarna.

"Vad fan är det som händer? Håller jag på att bli galen? Jag håller på att bli galen. Håller jag på att dö? Närsomhelst dör jag. Nu dör jag. Jag måste ringa akuten. Jag måste ringa någon. Jag måste ut ur rummet. Jag måste springa efter hjälp!"

Helt skakis i kroppen efteråt.

Undrar om det har med min medicin-dos-höjning att göra.

Känns som att jag bara vill sudda ut allt. Glömma allt. Lämna allt. Jag orkar inte med detta pissiga samhälle längre. Jag vill inte vara här. Jag vill egentligen inte skriva här. Jag vill bara klargöra att ifall något händer så ska det bara drabba mig och ingen annan. Jag ska bara straffa mig själv. Ingen annan ska fara illa för all dum skit jag skrivit här. Jag önskar jag aldrig reggade ett konto här.

Finns det verkligen någon som ens vill förstå mig? Som faktiskt vill nå ut till mig? Allt känns så falskt och ytligt. Sätt mig på tablett-jävlar så blir allt bättre tänker ni. Men nej. Inget blir bättre så länge jag inte får komma här ifrån så fort som möjligt. Och jag känner mig lika falsk som jag misstänker att ni andra är mot mig. Jag hatar mig själv lika mycket som jag hatar samhället. Om inte mer.

Jag önskar att jag aldrig bott här. Jag önskar att jag aldrig slösat bort halva mitt liv online i detta kaninhål. Dessa forum-träsk. Känns som att det kommer straffa mig förr eller senare. Fast då vill jag återigen påpeka att det bara ska drabba mig och ingen annan. Ingen annan än mig själv ska behöva lida för min dårskap. Ingen.

Komma det som komma skall. Jag tänker inte fly. Jag möter er, vad för manipulativt, bedrägligt skit ni än riggar emot mig. Jag möter er. Hela vägen. Vad ni än hittar på för att krossa mig. För jag kan läsa mellan rader. Jag vet när ni subtilt och kryptiskt riktar något mot mig och antyder att jag bara ska ge upp. Att jag ska passa mig. Så pass dum är jag inte. Naiv och oförsiktig? Visst. Men inte så korkad som ni tror. Jag har perceptionsförmåga tro det eller ej.

Jag önskar att jag aldrig föddes och jag hatar mig själv. Duger inte det för er? Är det inte tillräckligt för era sjuka hjärnor? Va? Är ni verkligen så jävla kalla? Så falska? Så bedrägliga?

Är ni stolta? Mår ni bra? Det tror inte jag.

Hej då flashback. Hej då hatet, ilskan, ångesten, stressen och frustrationen. Jag skäms. Jag får kräkkänslor över vissa saker jag skrivit här. Jag måste ge upp. Jag måste släppa taget om allt detta. Jag pallar inte med allt detta elände som pågår. Alla som far illa och verkligen lider där ute. Det är inte synd om mig. Jag är min egna värsta fiende och vill inte att andra ska lida för att jag är en idiot. Ingen ska dras ner i min skit. Jag ska bara dra ner mig själv.

Tycker inte synd om mig själv. Avskyr när folk tror att jag gör det. Jag är bara ett offer för min egna fåfänga. Känner mig som en äcklig psykopat. Jag vill inte må så här över saker bortom min kontroll. Saker jag ändå inte kan styra över. Saker jag egentligen inte ska lägga min näsa i blöt i. Jag ska inte gräva ner mig. Jag ska inte älta. Jag ska inte trassla in mig i dessa nät. Jag måste sluta tangentbordskriga. Ibland känner jag bara för att kasta datorhelvetet ut ur fönstret.

Jag ska enbart sköta mitt liv och skita i andras. Utav respekt för andra och inte för att jag är självisk. Man ska vara den förändring i samhället man själv vill se.

Vill inte vara överdramatisk då jag egentligen inte har något att vara orolig för. Men jag måste sluta skriva dumt skit på internet innan jag faktiskt ställer till det för mig själv och andra på riktigt.

Förlåt och farväl.