Citat:
Ursprungligen postat av
Hifivo
Jag är rätt övertygad om att CP var skyldig, men likväl var det rätt att fria honom.
Låt oss säga att det blivit en fällande dom i HD. Då hade vi fått ett nytt prejudikat som innebär att banddokumentation av vittnesmål i liknande fall inte behövs!
Med den bristfälliga behandlingen av Lisbets vittnesmål var nog i praktiken rättegången avgjord på förhand. Det kunde bara bli en friande dom.
Lisbeth Palme följde inte spelreglerna så hon fick skylla sig själv att det gick som det gjorde.
Inte särskilt snällt att säga men tyvärr är det väl den bistra sanningen om det hela.
Långt efter att skotten på Sveavägen avlossats får man höra det här från två av åklagarna
i målet:
Tio år efter mordet var åklagarna självkritiska till att Lisbet Palme fick en sorts
särställning som kan ha påverkat utredningen negativt.
-
Så här efteråt har vi frågat oss om vi var tillräckligt tydliga mot henne.
Förstod hon hur viktig hennes medverkan var? Insåg hon vad det betydde att hennes
viktiga iakttagelser inte spelades in på band? Men det gick inte, sa biträdande
riksåklagaren Solveig Riberdahl till TT i februari 1996.
I samma veva sa chefsåklagare Anders Helin:
-
Flera omständigheter bidrog till att hennes utpekande i hovrätten inte ansågs
trovärdigt. Ett av skälen är att hon inte ville underkasta sig den vanliga ordningen
i en polisutredning.
Och biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell nödgades i sin tur konstatera:
-
Det är olyckligt hur Lisbet Palme hanterades, allt skulle ske på hennes sätt.
Där ligger svagheten i åtalet. Men bortsett från de formella felen är jag säker på att hon
i övrigt pekar ut rätt person.
Till och med en herre som Lars Borgnäs förstår att om konfrontationsdelen fått skötas på ett
reglementsenligt sätt, med en närvarande Liljeros och allt vad det var, så hade Lisbeths
utpekande kunnat fått en betydligt större rättslig tyngd och en annan utgång än den som blev
varit fullt möjlig.
Men här vi alltså att göra med en person som verkar ha varit helt oresonlig; det skulle göras
på hennes sätt och därmed basta. Och antagligen i den fasta övertygelsen att även hanterat
i enlighet med hur hon ville ha det hur det än sen bröt mot gängse rutiner, så skulle det
fixa sig utan vidare. Hon var ju så orubbligt säker på sin sak, inte utrymme för minsta
lilla tvivel och hade tydliggjort detta en ofantlig massa gånger - så hur skulle det vara
möjligt att man i en domstol om än med mindre nämndemän än förra gången det begav
sig, skulle kunna köra över henne och inte sätta tillräcklig tillit till hennes tvärsäkra ord?
När man sen ändå gjorde detta, inte visade henne den där tillräckliga tilliten, och
skickade ut mannen om vars skuld hon var så förvissad i friheten, så kom det ju som en chock
givetvis och hon kände sig närmast tillintetgjord enligt vad hon själv långt senare uppgav
till media. Hon hade fått uppleva nåt som hon inte var direkt van vid, att folk gick emot henne.
Läge att bli djupt bitter. Frustrerad och arg. Hon hade gett dem mördaren men dom ville inte
ha honom. Han dög inte. Eller så hade det inte dugt med vem hon än kommit dragandes
med som makens baneman, inte ens en fanatisk PKK:are, nån Palmehatande svensk snut eller
nån sydafrikansk hitman med otaliga mord på sitt samvete, ty här hade ju som sagt inte saker
och ting följt spelreglerna och då kunde det väl bara sluta så här som det gjorde.
Fast det gick ju bra till en början, i tingsrätten käftades det inte emot utom från ett håll,
juristen som satte sig på tvären och ville fria CP.
Det kan möjligen kommit som en överraskning för åklagarna med utfallet som blev då
för man visste ju då också att det inte gått till riktigt som det borde ha gjort, det här med
Lisbeth och vad hon inte ville finna sig i och som var klart till nackdel för en lyckad utgång.
Att det sen skulle gå lika bra i hovrätten med alla dess strikta jurister var det nog
ingen av åklagarna som riktigt vågade tro på trots framgången tidigare med en fälld CP.
Åklagare och poliser i fallet var för undfallande gentemot fru Palme, så när det sent omsider
yppas viss självkritik så kan det gott anses ha fog för sig.
Även om man kan förstå att det inte var helt lätt när man hade att göra med en sån
ytterst viljestark person som henne.
Hon ville köra sitt eget race till varje pris. Hon fick göra det också och så gick det som gick.
Kanske att hon senare kom att ångra sig, förbanna sin envishet och önskat att hon just
följt dom där spelreglerna. Högst troligt faktiskt.
Han KOM undan med det! Ofta! Han fick t o m öknamnet "Kutar´n" pga av sin vana att köra det tricket.
