När jag mötte Pettson och Findus pappa - DMT och Svamp (Psilocybe Cubensis)

Ca 30 mg DMT
3 g + 0,75 g psilocybe cubensis (torkad)
(ej samtidigt)

Jag och K, som tillsammans hade tagit psykedelika första gången ca 1,5 år innan (då LSD) på samma plats i hans hus på landet (FB) Första LSD-trippen – det näst viktigaste jag har varit med om i mitt liv (egodöd), hade tagit oss till huset igen i syfte att ta svamp för första gången. Vi kom dit på fredagskvällen, chillade med vin och snacks, tände ljus och kollade på en Netflixdokumentär om konstnären Olafur Eliasson (vilket skulle visa sig ha en enorm påverkan på svamptrippen dagen efter). I vanlig ordning hade vi bestämt att avsätta tre dagar vilket har visat sig vara ett bra recept för en lyckad psykedelisk tripp (se ang detta (FB) Instruktionsbok för en maximalt transformativ LSD-tripp). Utan K:s vetskap hade jag tagit med DMT för säkerhets skull ifall svampen, som hade legat i frysen i snart två år i väntan på rätt stund, skulle vara dålig på något sätt. När han fick reda på det föreslog han att vi skulle ta DMTn redan där på kvällen, och jag hade svårt att säga nej.

DMTn

DMT tycker jag är den drog av alla jag provat som i särklass har de mest svårbeskrivliga effekterna och som är mest svårbegriplig. Språket räcker helt enkelt inte till för att försöka beskriva upplevelserna, men jag ska försöka. Jag vägde upp kristallerna och la i glaspipan (ca 30 mg). K försökte först, men vi märkte att tekniken inte var helt lätt att få till. Hans första försök gick därför sådär och ledde väl mest till något slags glow där han hade ögonen öppna hela tiden. Jag testade och fick till några bloss. Ett slags mörker la sig över mig och ögonlocken gick inte att hålla öppna, ur mörkret trädde genast fram som ett lapptäcke av väldigt distinkta geometriska figurer i olika skarpa neonfärger. Det fanns en stark känsla av något utomjordiskt över detta och upplevelsen var intensiv. Ljudet av tystnaden i den här upplevelsen var verkligen speciell. Det var som att tystnaden var ett påtagligt ljud i sig (extremt svårt att förklara). De geometriska figurerna var inte statiska utan fortsatte kontinuerligt att förändras, på sätt som jag inte riktigt minns. Den här första trippen var väldigt kort, typ 1-2 minuter och jag lockades till att öppna ögonen och att hålla dem öppna. Den upplevelsen var nämligen i sig väldigt magisk. Jag såg ner på min kropp som låg på soffan och på rummet runt omkring, och färgerna var så gyllene levande som ingenting jag har sett innan (och då har jag haft väldigt intensiva LSD-trippar). Det var som LSD upphöjt till 10. När upplevelsen var slut, kände jag mig nästan lite pånyttfödd. Väldigt glad och euforisk. Jag gick runt och wowade, skakade på huvudet och skrattade fascinerat. K ville då testa igen och gjorde det, den här gången med bättre teknik och bättre utfall. Han stängde ögonen och var borta längre den här gången, ca 10 + minuter. När han vaknade berättade att han hade kommit till en plats som kändes skapad av en intelligens, som en stad eller liknande, men han kunde omöjligen beskriva den. Det mänskliga språket gav honom inte verktygen när han var på platsen att förstå den eller beskriva den sa han. Eftersom min första tripp bara var ett litet skrap på ytan, så ville jag nu testa igen. Den här gången också med väl vald mystisk musik (Jean Michel Jarre – Equinoxe pt II och Marc Romboy – Voyage de la planete).

Med bättre teknik den här gången, så såg jag till att ta det där ack så viktiga sista blosset som man egentligen inte orkar eftersom man redan är på väg bort, men som man ska försöka tvinga sig till för att dyka ner riktigt hårt. Och det gjorde jag. Jag kunde se hur pipan började glöda som av flytande guld. Highen man får på DMT när man är på väg bort är väldigt speciell tycker jag jämfört med andra droger. En snabb och väldigt stark body high som är härlig, men väldigt tung samtidigt tycker jag. Varje gång så känns det som att sista utandningen av den sista röken samtidigt är som en utandning av ens existens in i en annan.

Jag dök ner hårt den här gången. Jag minns inte det visuella särskilt bra här utan mest känslan. Antagligen har jag svårt att minnas DMT-upplevelserna eftersom de var så extremt intensiva, så man var liksom inte förberedd mentalt på det och har antagligen inte verktygen för att hantera dem i minnet. Eller så är det vanligt kanske. Känslan var hursomhelst att jag fick panik, för första gången NÅGONSIN av alla gånger jag tagit droger (vilket är ett antal gånger vid det här laget). Upplevelsen var helt enkel för jävla intensiv och extrem, jag var inte alls beredd på det. Mitt medvetande färdades genom någon typ av geometriska universa, samtidigt som jag för mitt inre som ett mantra upprepade namnet på mitt barn och min sambo, om och om igen. Det var som att minnet av dem båda var det absolut sista som fanns kvar av mig i den verkligheten, och om jag tappade bort också deras namn så fanns ingenting kvar av mig, vilket gjorde mig skiträdd (och då älskar jag ändå ego-dödsupplevelser och har haft flera såna innan på LSD och Ketamin). Så jag fortsatte upprepa dem för mitt inre för att inte tappa bort dem. Till slut försvann namnet på mitt barn och det enda jag fortsatte att upprepa var min sambos namn som var det enda jag hade kvar av den verkliga världen – inte ens mitt medvetande fanns kvar. Då försökte jag tvinga upp mitt medvetande till den riktiga världen eftersom jag var rädd att helt förlora mig själv. Jag lyckades bryta igenom till verkligheten och få liv i min hand och mumla till K som satt bredvid att han skulle ta min hand. Jag försökte öppna ögonen för att jag var så rädd men lyckades inte. Till slut fick jag upp ögonen och gick upp. Jag sa att jag absolut inte kommer ta svamp dagen efter, den här upplevelsen var alldeles för intensiv. Jag behövde gå runt i några minuter för att lugna ner mig, samtidigt som highen fortfarande var väldigt stark. Hela rummet sken och såg ut som en IKEA-katalog, väldigt vackert. Och där måste jag säga att DMT med öppna ögon verkligen är en särskild upplevelse som skiljer sig från de andra psykedeliska drogerna jag testat (svamp och LSD). På nåt sätt ser allt så mycket mer levande ut, som att det verkligen lever på riktigt, och som att det är så naturligt att alla fysiska objekt hänger samman. Samtidigt som de är separerade av varandra så sitter de också ihop, samtidigt (jag vet, jävligt svårt att förklara). När jag hade lugnat ner mig ville K göra ett sista försök och gjorde det. Efter det kände han sig väldigt pigg och stärkt, jag minns inte hans upplevelse mer än att han träffade på nåt slag insektsliknande kvinnovarelse. Jag ville inte sluta på botten, utan kände att jag behövde ta en sista tripp för att övervinna mina rädslor och inte s a s sluta med en mörk upplevelse – risken var annars att jag aldrig skulle våga mig på DMT igen eller bli ännu mer rädd nästa gång tänkte jag. Så jag testade en tredje gång. Den här gången hade jag också satt på musik som har haft extremt stor inverkan på mig och öppnat upp dimensioner vid mina LSD-trippar, nämligen Jon Hopkins – Feel First Life. Och här blir det lite spännande. Den här gången blir nämligen upplevelsen annorlunda, och jag träder direkt in i en ego-dödsupplevelse som liknar dem jag alltid brukar ha på LSD. Mitt jag och medvetande försvinner och jag smälter samman med det universum jag ser fram framför mig. Först är det något slags geometriskt universum om jag minns rätt, men sedan släpas jag iväg till ett annat som är ett mer ”vanligt” universum, nån slags galax e.d. Hela tiden känner jag en närvaro av en annan intelligens som både vägleder mig och ”släpar” mig genom olika universa, samtidigt som den hånar mig. Den pratar inte, men vi kommunicerar telepatiskt på något sätt och jag förstår att den säger/känner typ ”om du tror att du är så tuff och klarar allt/har sett allt, testa detta”. Och så tar den mig till nästa universum, och så håller det på så. Vid ett tillfälle, när den drar över mig från ett unviersum till till nästa ser jag den, och den ser ut som något slags kantigt skuggmonster med röda ögon. Det känns som att det är en hane. Själva universumen är fridfulla och vackra, men vid något tillfälle blir mitt medvetande attackerat av några slags skuggvarelser som lite liknar huvudvarelsen som leder mig genom upplevelsen. Det är intressant här att dessa upplevelser i viss mån liknar mina återkommande upplevelser på LSD (med undantag för varelserna), så min slutsats är att musiken kanske på något sätt blir en portal som får min hjärna att frammana de tidigare upplevelserna även på DMT.

Två stora takeouts då från DMT:
1) Till skillnad från svamp och LSD så fanns det inga stora takeouts för någon av oss. Inga stora insikter eller visdomar som vi kunde ta med oss från upplevelserna och som kunde bidra till fortsatt personlig utveckling (som vi är medvetna om iaf). Kanske hade det att göra med att vi gjorde fel, eller inte kom tillräckligt djupt. Eller så funkar kanske DMT så att det verkar på ett mer omedvetet plan. Det återstår att se i framtiden, för prova igen kommer vi självklart att göra även om jag känner skräckblandad förtjusning när jag tänker på DMT fr o m nu och har dessutom en EXTREMT stor respekt för drogen.
2) Något jag kände väldigt tydligt i alla mina tre mini-trippar, var en påtaglig närvaro av en annan intelligens. I tripp nr 1 så fanns den där, inbäddad på något sätt i de geometriska figurerna. I tripp nr 2 så kontrollerade den här intelligensen mig och de universa genom vilka jag färdades, och samma sak i tripp nr 3, där jag också kunde se manifestationer av den här intelligensen när den hånade mig och släpade mig genom de olika universumen. Eftersom jag är antireligiös och inte tror på någon gud, och LSD tidigare tydligt har visat mig att det inte finns någon gud, blev detta därför en mindfuck som stör mig än idag och som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.

Prova för fan inte DMT om du inte tidigare provat LSD. LSD är lättmjölk jämfört med DMT…

Svampen

Efter en bra och drömlös sömn, käkar vi sen frukost och börjar förbereda oss för svampen. Det var bra att jag körde en tredje gång med DMTn kvällen innan känner jag, eftersom den sista upplevelsen var positiv och stärkande. Därför känner jag mig redo för att köra svampen idag.

Eftersom svampen inte verkar lika länge behöver vi inte sätta igång tidigt utan kan sova och sega på morgonen. Jag kan verkligen inte bestämma mig med dosen. Normal dos anses av många vara 2,5 g av vad vi läst, men samtidigt varierar ju potens etc. Vi är helt inställda, efter att ha läst in oss på svamp, att den kommer innebära massa galna hallisar. Så vi vågar inte ta för mkt för det fall den är för stark. I påsen finns 7,5 g, vilket vi kommer fram till kanske är riskabelt att dela på helt första gången, så vi tar 3 g var istället. Trots alla varningar om dålig smak, tycker vi faktiskt att det smakar helt ok och käkar den som den är. Jag testar också att blanda lite med jordnötsmör när smaken blir för tradig, vilket funkar väldigt bra faktiskt. Vi sätter på playlisten som jag förberett minutiöst i vanlig ordning, och väntar. Vi har dukat upp frukter och snacks, men har ingen rekvisita den här gången. Har glömt att ta med alla färgattiraljer, glitter, slime, såpbubblor och andra roliga saker som jag annars brukar ha på trippar. Det enda egentligen som är med, är boken Hundpromenaden som jag har tagit med, av Pettson och Findus-författaren Sven Nordqvist. Jag har tagit med den för att den myllrar av roliga gubbar och detaljer, och jag har tänkt att den nog kan bli rolig under en tripp när man hallucinerar. Men den kommer istället lustigt nog att ha en helt annan effekt, och istället ge oss djupa livsvisdomar.

Efter ca en halvtimme smyger den där speciella känslan sig på som man känner igen från LSD. Typ som att kroppen säger: ”Hey, vänta nu. Vad är det som händer här? Nåt är på gång…” Jag har läst innan att effekterna kommer mkt snabbare på svamp och att man peakar fort, och att LSD är som att sitta i förarsätet medan svamp är som att sitta i baksätet, samt att man på svamp ser saker som inte finns till skillnad från LSD som förstärker befintliga fenomen. Inget av detta visar sig stämma för oss i alla fall (antagligen var dosen kanske för låg). Istället växer effekterna sakta fram som på LSD, och effekterna är väldigt likartade i flera avseenden men också väldigt olika. Träden rör sig som vanligt, men de dansar inte, istället växer de fram, pulserar. Saker andas. Färgerna strömmar från olika föremål, men i mycket mildare och lugnare form än LSD som är en total jävla cirkus de första tre timmarna. Antagligen är upplevelsen helt annorlunda om man tar mer, vad vet jag. Men vi upplever att det här, tvärtemot allt vi har läst, verkar vara en mycket lugnare och stabil drog än LSD. Det är som att LSD är den bångstyriga, vilda tonårssonen och svampen är dess mogna, världsvana mor.

Så effekterna tar oss på sängen och vi undrar väldigt mycket vad fan det här är för drog egentligen. Vad vill den? Vart är den på väg? Vi fattar ingenting, det finns ingen tydlig riktning eller utveckling. Jag säger till K att jag mest känner mig som en konstig liten svamp. Sinnena är inte heller förstärkta som på LSD, inte det minsta. Och musiken utgör därför inte någon upplevelse alls egentligen, utan är mest en perifer sak lustigt nog. Detta gör att vi mest går runt och garvar åt situationen och det hela. Kanske är det här ingen intressant drog alls, utan bara en mkt sämre och svagare version av LSD? Så vi sätter oss och börjar bläddra i Hundpromenaden. Alla som läst Pettson och Findus-böckerna kan ana stilen lite – konstiga djur och människor i konstiga och absurda situationer med massor av roliga detaljer. Så vi börjar snabbt garva stenhårt åt en liten detalj i boken, där det är en platt, fyrkantig figur som sitter själv på en liten bänk på ett enormt fält och ser helt mobbad ut. Jag har nog inte garvat så hårt i hela mitt liv som nu, och vi tycker att det här är fan höjden av ondska. Att författaren har placerat den där figuren på det sättet och för evigt gjort honom så ensam och olycklig. Sen finns det en annan absurd detalj med en tjur som är inringad av ett pyttelitet stängsel mitt ute på samma stora vida fält, och utanför står hans kompis som är en igelkott. Och de bara står så och tittar på varandra. Vi bläddrar vidare och garvar åt flera olika absurda bilder, som en rävfarmor i människokläder som glatt står och tittar på när några människobarn rider på en förslavad skalbagge. Jag håller på att gå sönder av skratt bokstavligen, så jag måste gå därifrån och gå ut på altanen för att inte gå i delar (har kanske aldrig skrattat så mycket i mitt liv). Då ropar plötsligt K efter mig att jag ska komma och kolla i boken. Han har insett att det ju inte är konstigt att rävfarmorn glatt tittar på människobarnen när de rider på den förslavade skalbaggen, eftersom hon ju inte vet något annat. Hon har lärt sig i hela sitt liv att detta är ok. Tjuren i stängslet och hans vän igelkotten kan se bisarra ut där de står och tittar på varandra medan resten av omgivningen sjuder av frihet på det vidöppna fältet, men de accepterar situationen för de vet inget annat. Plötsligt så börjar vi se alla dessa sanningar framträda ur boken som tidigare har varit dolda för oss. Allt skratt förvandlas till djup fascination och allvar, och vi träder in i något slags parallell dimension känns det som. En slags bubbla där vi uppfattar det som att tiden bokstavligen står still. När vi tittar på digitalklockan så rör den sig inte under lång tid. Allt verkar vara still. Och i det här pausade rummet frammanar vi den ena sanningen efter den andra. Vi upplever flera moment som vi där och då känner är livsavgörande för oss båda. Särskilt ett moment känns starkt heligt för oss båda när vi har nått den fulla insikten om hur allting i världen fungerar, och vi konstaterar att det är ett extremt stort moment som vi upplever just där och då. Det är det mest profound momentet jag har upplevt i mitt liv. Vi är då ca 1,5 timme in i trippen. Vi inser följande på djupet: Det finns alltid någon som målar linjer. Det finns alltid en Sven Nordqvist i varje människas liv som målar linjer, sätter gränser, och boxar in den människan på olika sätt. Precis som Sven Nordqvist målade in den stackars tjuren i ett litet staket på en annars enorm fri äng, och dessutom fick tjuren, hans kompis och de andra runtomkring att tro att det är ett normaltillstånd som inte ska ifrågasättas. Och allt är en evig dynamik där man i ena stunden själv riskerar att få linjer målade runt sig som boxar in ens frihet, och där man i andra stunden själv riskerar att vara en Sven Nordqvist som målar linjer och begränsar andra. Och det kan vara på alla sätt på alla nivåer. Allt från fysiska begränsningar till att påverka folk att tro saker om sig själva så att de själva begränsar sig och målar sina egna linjer. Jag flyttar t.ex. på en stol för att komma fram till panoramafönstren för att se när regnet vackert faller mot rutan. Medan jag gör det så noterar jag att jag nu har blockerat K från att komma fram till fönstret genom att ställa stolen just där. Jag har alltså berövat honom möjligheten att se det vackra som jag ser eftersom jag och stolen är i vägen för honom. Jag har målat linjer runt honom och boxat in honom från att uppleva skönheten.

Insikterna fortsätter hagla. Vi förstår att man inte får fylla ett barn med ens egna sanningar, för då finns det inget rum för barnet att självt hitta sina sanningar. Man får inte fylla barnets bokhylla med böcker, utan måste låta det göra det självt. Annars målar man ju linjer runt barnet och begränsar dess frihet i tänkandet och dess möjliga utveckling. Att som K:s vän stolt säga att man har fått sina barn att bara lyssna på en musikartist – då har man alltså misslyckats. Och då kommer vi in på vikten av tomrum. Vi förstår att det är tomrummen som egentligen räknas, därför att det är i tomrummen som allting uppstår. Idéer, möten, tankar, upplevelser m.m. När något redan är fyllt, finns det inte utrymme för något annat att ta plats där. Ett barns sinne måste därför vara tomt. Dessa utrymmen av tomhet blir också större ju längre saker står ifrån varandra – som t.ex. människor. Det kan tyckas jobbigt när människor står långt ifrån varandra i olika sakfrågor. Samtidigt finns det ju då ett stort tomrum däremellan, och alltså desto större möjligheter för de två människorna att mötas på kreativa sätt i det tomrummet jämfört med två människor som tänker likadant. Det kommer inte födas samma typ av nya idéer mellan sådana liktänkande människor eftersom det inte finns något tomrum mellan dem för idéerna att födas i. De kommer bara bekräfta varandras idéer, och kanske därigenom också bara måla in varandra i staket.

På väggen i huset finns en gubbe som K har satt upp som liksom klättrar upp för väggen. Ett konstverk som är en figur som drar sig upp för ett rep. Jag säger att K är Sven Nordqvist som har satt den stackars gubben där. Han kommer aldrig kunna ta sig upp mht hur gubben är uppsatt. Men vi inser då att det är så livet är ändå. Man kommer aldrig fram helt.

Vi kommer också tillbaka till ”den lille killen på bänken” i boken som jag har börjat kalla honom. Den platta, fyrkantiga typen som det hela började med och som vi garvade sönder oss åt i början. Vi tittar nu på honom från nya perspektiv. Vi ser helhetsbilden. Kanske är han inte alls mobbad och ensam. Han kanske bara har tagit en paus från sina vänner, ett gäng andra som leker längre bort på samma sida i boken. Det är lätt att skratta nämligen eller avfärda något när man inte ser helhet eller kontexten. Men så fort man tittar närmare, och framförallt tar sig tiden att göra det, kan det visa sig att vad som först ser ut som ett skämt kan vara något väldigt viktigt och vackert. Nämligen att allt stort kan börja med det allra minsta. Vi började med att garva åt den lille killen på bänken, men allt kan börja med just en sån liten till synes utstött kille, och hade vi inte garvat åt honom så hade vi inte sen fått alla de djupa insikterna vi fick. Precis som allt kan börja med en liten flicka som satte sig med en skylt och skolstrejkade och som sen startade en global våg. Man hade kunnat skratta åt henne där hon satt den fredagen, men då hade man missat det stora sammanhanget. Därför att det är själva essensen av allt i vårt universum förstår vi då – det lilla är det stora, samtidigt som det stora är det lilla.

Vid något tillfälle började K gråta. Stillsamt, men ganska ymnigt genom att tårarna bara rann. När jag frågade varför sa han att det helt enkelt inte fanns mer plats för ord. Det fanns inget mer att säga och tänka, och det var det enda återstående sättet att hantera skönheten i det vi upplevde.

Vi kunde konstatera att det var intressant att vi hade sett dokumentären om konstnären Olafur Eliasson kvällen innan. Detta gav K nycklarna genom tvn att tänka på nya sätt och se saker från nya perspektiv, genom att se saker på andra sätt likt Olafur (som just bl.a pratar om tomrummet innan en idé uppstår). Det var också menade K skälet till varför han kunde se saker på det sättet han gjorde i boken, vilket sedan smittade av sig till mig när han förde vidare tankenycklarna till mig.

Summa summarum kan vi konstatera att vad som började väldigt oklart, slutade i något knivskarpt. Trippen kändes inte jättetrippig i form av särskilt framträdande visuals eller förstärkta sinnen (musiken uppfattade vi knappt med undantag för i det heligaste momenten där den nog bidrog starkt ändå till upplevelsen), utan istället var trippen väldigt dialogdriven. Typ som en Tarantino-film. Vi var inte ens sugna på att lämna huset för att utforska naturen, utan ville bara sitta inne och diskutera de djupa insikter som kanaliserades från vårt inre. För en till reflektion rörande en annan tydlig skillnad mellan LSD och svamp, är den att med LSD tycks insikterna komma utifrån. Man har antenner mot hela universum och tar emot. Med svamp kändes det istället som att insikterna kom inifrån på ett annat sätt, som att de fanns inom en men fick form tack vare svampen.

Borde lägga till:

Tidigare erfarenheter var Amfetamin, Kokain, Cannabis, LSD, Ketamin, MDMA.

???

Håller med om att 150µg LSD är som en piss i havet jämfört med DMT, men varken 150µg LSD eller 30mg DMT med keff rökmetod kommer man inte särskilt långt på.
En väldigt hög dos svamp är oerhört snarlikt låg dos DMT, skulle nästan vilja påstå att de har förmågan att tillbringa extremt liknande upplevelser bara det att svampen sitter i betydligt längre.

Du kan bara komma så långt på DMT som ditt aktuella sinnestillstånd tillåter.
En breakthrough på DMT går inte ens att jämföra med någonting annat.

Svamp är damp, syra går att styra, DMT... uhm... finner inga ord.

En av väldigt få tripp rapporter som jag faktiskt tyckte innehålla.. reflekterande visdom.. eller vad man nu ska kalla det.

Bra skrivet, 5/5 störningar!

10/10 otroligt bra