Dödligt virus från Kina orsakar panik (SARS-CoV-2, COVID-19)

Sven Rosengren

CSK Kristianstad. Klockan 18 på kvällen den 8 april stängdes respiratorn på CSK. Då hade Robin Persson kämpat i flera veckor mot corona. Den tidigare fullt friska 27-åringen klarade inte längre kampen.

Deras Robin kommer aldrig mer öppna dörren och släppa in det solsken som oftast följde honom som en glädjespridande skugga. Aldrig mer se fram emot att få träffa familj och vänner vilket var en så viktig del av honom, aldrig mer ta fram sina golfklubbor för att gå en runda. Robin dog den 8 april. I corona. Han, som var en fullt frisk ung man, med starkt hjärta och inga underliggande sjukdomar. Hans familj är fortfarande i chock över vad som hänt. Men de vill berätta. Om Robins livsglädje, men också om hans kamp i slutet.

– Vi vill att alla ska förstå hur corona drabbar. Vi vill att folk i alla åldrar tar det på allvar. Corona är farligt och kan drabba vem som helst, säger hans syster Sophia, som tillsammans med systern Linnea saknar sin storebror oerhört.

– De som bagatelliserar coronan vet inte vad de slåss emot, konstaterar mamma Corrina.

De vet inte säkert, men tror att Robin smittades på IFK Kristianstads sista publikmatch i början av mars. Han älskade idrotten och var på matchen som vanligt. Några dagar senare ringde han Corrina och klagade över att han hade feber och ont i kroppen. Influensan, var deras gemensamma diagnos.

– Han frågade om det kunde vara corona, men det trodde ingen av oss. Hur skulle han ha fått den?

Ingen av Robins vänner, som var med på matchen har blivit sjuka. Ingen i hans familj. Men Robin låg med feber i nio dagar. Hög feber, runt 40 grader. Han ringde 1177 och fick order att hålla sig hemma och rida ut sjukdomen. Om han fick problem med andningen kunde han höra av sig igen.

– Jag frågade flera gånger om han hade andningsproblem, men det tyckte han inte, säger Corrina som vid ett par tillfällen handlade åt honom och såg hans allmänstatus.

– Han var ju sjuk, men inte alarmerande dålig.

Alltid glad och alltid med ett stort hjärta för andra människor. Familjen förlorade Robin, 27, i corona.
Foto: Lasse Ottosson
Alltid glad och alltid med ett stort hjärta för andra människor. Familjen förlorade Robin, 27, i corona.
Den 14 mars pratade de med varandra och allt var lugnt. Ett par timmar senare sms:ade han att han hade sådan hosta, och svårt att andas. Både Corrina, pappa Thomas och hans sambo Christina trodde att det var lunginflammation, men uppmanade Robin att ringa akuten.

– Jag hörde hur korta, små andetag han tog. Så sa han plötsligt ”jag orkar inte mer, jag kan inte andas”.

Båda föräldrarna skyndade hem till honom. När de kom fram var Robin blå i pannan och om naglarna. Ambulansen kom snabbt, men bemötandet upplever de som stötande.

– De skämtade väldigt olämpligt och fastän han hade 41,3 graders feber och bara syresatte sig 73 procent så hade de honom att själv gå ner för trapporna. Från fjärde våningen!

När jag vaknar varje morgon tror jag att jag har haft en mardröm. Tills jag inser att det är verkligheten.
Thomas Persson, pappa
Det sista av Robin som familjen såg, när han fortfarande var talbar, var när han togs in via akuten. De fick inte följa med in på grund av restriktionerna. Sedan följer ett antal dagar i hopp och förtvivlan. Robin fördes strax till intensivvårdsavdelningen, man trodde han hade mykoplasma, dubbelsidig lunginflammation. Men tog ett coronatest för säkerhets skull.

– Det var positivt. Robin fick syrgas och kändes i trygga händer.

Men bara dagen efter var läget försämrat och Robin sövdes ner för att läggas i respirator.

– Då hade han sagt att ”mamma kommer få spel”. Det var det sista klara han sa, säger Corrina med ett tillkämpat leende.

Robin låg nedsövd i elva dygn. Den 21 mars fick han 42,8 graders feber och den sjönk inte. Sjukvården provade med kylklamp, fläktar och kyldräkt innan han lades i dialys. Familjen fick beskedet att det kunde gå åt vilket håll som helst.

– Dialysen hjälpte inte heller. Coronagiftet hade förgiftat hela hans kropp. Organen var attackerade. Läkarna säger att Robins immunförsvar var så bra att den höga febern till sist gjorde att det angrep även de goda cellerna, förklarar Thomas.

Fyra gånger under de här veckorna fick familjen hälsa på, i full skyddsmundering. Vid ett par tillfällen efter att han väckts försiktigt ur sin konstgjorda koma noterade Robin att de var där, tryckte deras händer och blinkade. Men så blev allt värre.

Blomsterbuden hos syster Sophia är flera, och påminner om att storebror Robin är borta. Begravningen kommer att hållas i två skift, så att alla hans vänner får en chans att ta adjö.
Foto: Lasse Ottosson
Blomsterbuden hos syster Sophia är flera, och påminner om att storebror Robin är borta. Begravningen kommer att hållas i två skift, så att alla hans vänner får en chans att ta adjö.
Sista veckan tappade Robin 17 kilo. Och första helgen i april steg blodtrycket till 280 och han reagerade inte längre. Det fanns ingen aktivitet i hjärnan. Till sist fanns det inget att göra. Den 8 april fick familjen beskedet att Robin inte kan bli sjukare.

– Jag hoppades fortfarande att han skulle kunna bli frisk, men med mycket rehabilitering. Kan han bli bättre frågade jag och läkaren sa nej. Först då förstod jag, säger Corrina.

Två timmar senare, klockan 18 på kvällen den 8 april stängde läkarna respiratorn. Fem minuter senare slutade Robins starka hjärta att slå. Familjen höll i hans hand och kunde inte förstå vad de varit med om. Det gör de fortfarande inte. De lovordar IVA-personalen, kallar dem änglar, men någonstans är de förvånade över att de ens har varit där och sett dem arbeta. Med deras älskade Robin.

Med den Robin som ju var frisk. Som hade en enorm kompiskrets i alla åldrar. Som älskat motorer sedan han var liten och nu körde för Fjälkestads containerservice. Som 2017 kom fyra när han tävlade i årets bästa sopbilsförare. Som var en riktigt busig Emil i Lönneberga-kille som barn, men växte upp med ett hjärta som hade plats för många. Han fattas dem alla.

Robins familj upprörs över att många tar så lätt på smittan. Thomas blir upprörd när han hör att de vill dra igång med fotbollen igen eller att unga människor trängs på krogen. Som om corona inte rör dem.

– Men det rör alla. När jag vaknar varje morgon tror jag att jag har haft en mardröm. Tills jag inser att det är verkligheten.

ÅSA CARLSSON