Citat:
Ursprungligen postat av
Moschata
Som en pojkvän sa till mig i tonåren, "Jag vill nog gifta mig med dig, men kan inte lova dig guld och gröna skogar".
Det var i tonåren.
Att LW betrodde SD .. var de naivt - eller verkade han mena det han sa om Kilmanjaro,
att han ville resa dit med henne för att fira deras kärlek?
Hmmm. Lena var utbildad pastor och hade helt klart läst både psykologi, sociologi, filosofi, teologi, religionshistoria etc under flera år, så hon var ju väl utbildad.
Men när hon själv hamnade i en egen sörja av "kärlek" >byggd på lösan sand, samt kände en mycket stark åtrå till SD, men på basis av enbart åtrå kan inget normalt förhållande byggas, det är dömt att misslyckas.
Iom SD så glömde hon också bort allt hon lärt sig i uppfostran i sin utbildning, i sin tro och i sina värderingar, ja i allt hon levde och verkade för tidigare.
Teori är en sak. Praktik är en annan.
Självinsikt saknade hon. Allt rasade.
Hon förändrades som människa enligt UW och de närmaste vännerna. Måste ha varit svårt för dem som stod henne nära att se hennes såpade bana, det själsliga och psykisk även moraliska (? /förfallet rakt ner i fördärvet, men inte förmått Lena att bryta totalt med SD.
Hon gick med Öppna ögon rakt mot stupet.
SD hade uppenbarligen inte alls samma känslor. Familjelivet med HD som han hade känt i 20 år var viktigast för honom. Där hade han sin bas och familjen kunde han kontrollera.
Det kunde han inte med Lena, som han dock kände en mycket stark åtrå för. Han tyckte naturligtvis att det var ett perfekt arrangemang. För honom själv, alltså.
Men sen började båda damerna tröttna på honom; HD hade börjat träffa Sil*en och Lena var på väg till Norge med en man som hon skulle tälta med.
Kvar stod SD utan varken den ena eller andra och det var DÅ som hans hjärna tiltade totalt.