Citat:
Ursprungligen postat av
Maharaja79
Jag har själv varit inne på den här tanken - och det smärtar mig. Jobbar inom människovårdande yrke och har kanske vad man brukar kalla "för hög" empati, dvs. jag lider med människor väldigt mycket, kan känna deras smärta i hög grad, även om den inte är "min egen".
Det leder till att jag "lider" väldigt mycket även om dessa ca 1300 personer som dött i Corona inte är just mina anhöriga. Jag kan leva mig in i de anhörigas smärta och jag blir arg, å de avlidnas vägnar, ifall de kanske har dött "i onödan". Säger inte att man måste ha extremt hög empati för det, det räcker med ett relativt högt mått av empati och rättspatos, för att bry sig om det. Men en person som jag, känner det väldigt hårt, i mig själv.
"Siffrorna" för mig, är inte siffror, utan människor. Och det gör mig ledsen. Ca 1300 personer borta redan, pga vad? Pga bristande skydd i pandemi, i ett i-land, som hade alla möjligheter... så tänker jag. På ett sätt tycker jag det är sorgligt i sig, att man skall behöva uppleva ett personligt dödsfall i sin närhet, för att förstå allvaret. Men jag har förstått att för många är det ett sätt att distansera sig från tragedin också, att säga "det rör inte mig",. "det är ändå bara äldre, de skulle dött nästa vecka ändå" , osv.
Hoppas på att vi som samhälle hittar fram till mer humana värderingar, efter allt detta.
Jag hoppas också att vi har någonting som liknar "humana värderingar" efter detta. Hur vi behandlar våra äldre är också en fråga. De glöms bort och behandlas mer som ett objekt.
Visst förstår jag att samhällsekonomiska aspekter måste beaktas, men Sverige försöker dölja dålig beredskap, inga lager, och dessutom ha slösat bort miljarder av framtida pensionsfonder till massinvandring.
Nu vill man lösa problemet med att ta död på det så kallade "köttberget". Våra gamla är en belastning för samhället eftersom de "kostar pengar". Ingen verkar ta notis, ingen verkar bry sig - ynkliga jäkla medmänniskor, fan ta eran empati och "stillasittande"! Fan ta ert ego!