Citat:
Ursprungligen postat av
Refraktor
Gick in i min geocaching-app och kollade en cache som jag sökte 2014 och 2015 utan att hitta den. En Myst. Döm om min förvåning när jag i loggen hittade ett flertal av den här historiens huvudpersoner med sina sedvanligt långa utläggningar. Inkl softis. Kändes lite sorgligt.
Det här fallet kommer jag att känna av länge.

Det har krupit alldeles för långt in på mig. Jag har inte kunnat hålla ifrån. Det känns nästan som att man känt inte bara L*ena utan all hennes ångest och dåliga mående. Många gånger har jag önskat att jag kunnat krama om henne och bara ta henne därifrån". Jag har varit bakom planket med henne och känt (en liten del) av hennes smärta, dödsångest och rädsla.
Det beror på att L*ena (och alla andra involverade i mordet) har skrivit mängder av texter, loggat med bilder. L*enas enormt fina cacher och instagram. Sällan (eller aldrig) kommer man att komma så nära, men ändå vara så långt borta.
Jag vet inte om jag har orken att följa ett annat fall.
Det har tärt.
Nu hoppas jag att SD får sitt straff. Jag kan inte föreställa mig hur det blir för dom anhöriga om han går fri.
Det kan inte finnas i deras värld att det är någon annan.
Jag hoppas också att barnen och de andra anhöriga kan försonas med allt hemskt de har fått höra under denna rättegång. Det kommer att ta tid, och det kommer aldrig att gå att förstå riktigt. Kanske blir det lättare om de kan ta till sig att L*ena var inte bara ett offer för det dödliga våldet, utan hon var offer för en sjukt kontrollerande och störd man under många år.
Han förstörde det friska i L*ena så att hon blev "sjuk".
Precis som han gör med allt han kommer i kontakt med.
DET var inte L*enas fel.