Skulle jag verkligen må bättre av en ADHD-utredning som 30-plussare?

Jag har haft problem med koncentration och impulser i hela mitt liv. Även ångest.
Har kallats ADHD, psykbrytet, myran och alla möjliga saker i mitt liv av kompisar och andra.
Jag har gjort många klassiker som jag hört att ADHD-personer gör, tex störde i skolan, krånglig med förhållanden och går ofta över gränser, tex.
Jag är inte alls säker på att jag har ADHD men folk i min omgivning har tjatat på mig i många år om att jag behöver göra en utredning. Dom säger att jag även kan ja andra diagnoser.
OM det nu vore så...
Skulle det verkligen hjälpa mig att få en diagnos som 34-åring? Jag tycker att jag funkar och sköter mig hyffsat. Tycker att jag lärt mig hantera mig själv och mår rätt bra förutom lite ångest ibland.

Är det nån här som har fått diagnosen i senare ålder och tycker att det GAV nåt? Eller tog det mer än det gav?
Borde finnas många med erfarenhet här så snälla bomba mig med era tankar!

Jag har haft problem med koncentration och impulser i hela mitt liv. Även ångest.
Har kallats ADHD, psykbrytet, myran och alla möjliga saker i mitt liv av kompisar och andra.
Jag har gjort många klassiker som jag hört att ADHD-personer gör, tex störde i skolan, krånglig med förhållanden och går ofta över gränser, tex.
Jag är inte alls säker på att jag har ADHD men folk i min omgivning har tjatat på mig i många år om att jag behöver göra en utredning. Dom säger att jag även kan ja andra diagnoser.
OM det nu vore så...
Skulle det verkligen hjälpa mig att få en diagnos som 34-åring? Jag tycker att jag funkar och sköter mig hyffsat. Tycker att jag lärt mig hantera mig själv och mår rätt bra förutom lite ångest ibland.

Är det nån här som har fått diagnosen i senare ålder och tycker att det GAV nåt? Eller tog det mer än det gav?
Borde finnas många med erfarenhet här så snälla bomba mig med era tankar!

Oavsett vad många säger så finns hjälp till för de som behöver hjälp. Anser du att du kan förbättra ditt liv så varför inte, och behöver du hjälp med detta i form av utredning så varför inte - vad skadar det? Med det sagt så förespråkar jag inte alls att man skall ta till vården för att dämpa sina besvär med diverse piller utan tvärt om, de kan ge dig de verktyg du själv behöver som du saknat även fast du inte är medveten om det. På samma sätt som en deprimerad person inte ens kanske vet om att denne är deprimerad och tycker det funkar alldeles utmärkt och leva sitt "värdelösa" liv och förhöja det med en fylla efter jobbet 6 av 7 dagar..
Men sen skriver du som om att du är felfri och det bara är dina vänner som tycker du är jobbig etc, det kan ju ha o göra med hur dina vänner är kanske, eller ett tecken på hur du själv är, men fråga dig själv; vad skadar det att ge sig in i vården för att öka sin egna livskvalité? Oavsett ålder. Finns det något som du behöver hjälp med så kan du ju alltid be om den hjälpen där, för att få verktygen för att hantera det. Och med det sagt så vill jag igen säga; att du inte ska vara ute efter diverse piller, utan verkligen ta tag i kärnan på problemet och jobba med det - finns mängder med verktyg för alla problem! Sluta stigmatisera det hela, give it a try - värsta som händer är att du får en dålig läkare som säger att du är felfri, och anser du själv då att så är inte fallet så ber du bara om en ny läkare tills du fått hjälp med det som behövts.

Du har förmodligen redan genomlevt det värsta och lärt dig hantera det, så det kan ses ganska onödigt att du ska börja medicineras nu(om du ändå inte lider av det). Sen det där om diagnos på pappret så är alla nöjda har jag hört förut, sannolikt så behöver du inte medicineras. Vad och vem den där diagnosen är bra för är oklart.

Däremot så kanske jag ska påpeka att folk som börjat medicinera har märkt en positiv förändring själva, och några som inte märkt någon större förändring har ändå folk i deras närhet märkt en positiv förändring på.

Ja är det så enkelt så ska jag självklart prova. Gör det så fort jag kan!

Är du behandlad idag eller kör du på som vanligt?

Om du inte har några problem så behöver du inte och får nog inte ens en diagnos. Ett kriterium är att det ger en hel del problem både på jobbet och privat.

Själv blev jag utredd och fick diagnos förra året och är nästan 10 år äldre än dig. För mig var det guld värt som nu kan fungera mycket bättre på jobbet där varje dag inte är en plåga.

ADHD utredningar går ut på att identifiera om du har problem, och om dessa problem förstör för dig i din vardag. Sen pratar ni om huruvida medicin eller bara stöd/terapi (utbildning) är rätt väg att gå. Jag är nära att gå dit själv och göra en men har såklart skjutit upp det i flera år. Frågan är om du lider av dina problem? eller om du bara känner att ditt liv är piss för du inte kommer någon vart?

Kan du beskriva varför du börjat tänka i de här banorna?

Jag bidrar först genom att säga att jag har gjort rätt pinsamma misstag i min vardag och kännt att jag inte fungerar socialt ibland, p.g.a att jag blir så sjukt jävla uttråkad av vissa människor. Sen har jag koncentrationssvårigheter i vissa ämnen jag ogillar men har tvärtom en näst intill autistisk fascination av andra ämnen (som jag är bra på, och lär mig fortare än andra). Vad jag fattat (om jag har ADHD eller ADD), så kan centralstimulanta mediciner göra så man istället kan fokusera på, eller få förmågan att fokusera den tråkiga skiten. Men biverkningarna kan vara att man tappar kreativitet eftersom man inte blir lika impulsiv.

Skulle säga att det beror på hur mycket problem du upplever att du har att klara av vardagen. Jag känner flera som har diverse npf-diagnoser, några utredda andra inte, men som inte har problem att klara sin vardag. Själv gjorde jag utredning och fick diagnos när jag var runt 35, behövde ha det på papper av jobbrelaterade skäl.
Personligen är jag lite trött på folk som tjatar på andra att ”skaffa” en diagnos, folk är olika och att man inte beter sig som den stora massan måste inte vara dåligt.