Skulle jag verkligen må bättre av en ADHD-utredning som 30-plussare?

Ja asså det är den delen i det hela som är "komplicerad". Det kan bero på jävligt mycket olika saker.

Ex 1: du är överintelligent och behöver kraftigare stimulans för att inte bli uttråkad.

Ex 2: Du fick ingen uppmärksamhet eller bekräftelse som liten så din hjärna har lärt sig att oavsett vad du gör så duger du inte. Att känna att man inte duger är motsatsen till självförtroende och självförteoende brukar ju öka dopaminet. Så om du känner att du inte duger så kommer ditt dopamin suga vad du än gör.

Ex 3: kemiskt medfött fel där du kanske rent av har färre dopaminreceptorer än vanligt vilket gör att effekten av dopamin minskar då aktiviteten inte kan bli lika hög med färre dopaminreceptorer (som skapar aktiviteten med dopamin).

Finns 1 miljard andra "Ex".

Men det jag menar är att det inte spelar någon roll vad det beror på, huvudsaken är att det ska funka och att du ska få ett bättre liv.

Får du ett sämre liv av en ADHD diagnos eller ADHD medicin så är man ju rätt dum om man INTE kan lista ut att det inte är så bra .

Så tänk på dig själv, gör det du tror funkar bäst. Skit i vad alla andra säger o tycker. Huvudsaken är att du ska äga världen i slutändan!

Det skulle jag lätt kunna göra men problemet är då att om jag skulle säga till folk att jag "utrett mig själv" skulle det bli ännu mera tjat om läkarbesök

Men det är ju bara bra för då har du ju det svart på vitt och kan med säkerhet testa för det så du har det på papper o får en massa fördelar.

Ta en ritalin och se om du blir grymt fokuserad och normal av det. Om du blir helt borta och hög på det är du nog rätt normal. Har för mig iaf att polarna blev rätt nerknarkade när dom knapprade medans man själv bara ville sätta sig och spela och plugga

(så kolla upp det först så du vet hur det ska bli)

Du kanske skulle må bättre av CS. Det får du lov att testa om du genomgår en utredning, vilket är vad du ska göra om du har möjligheten.

Inget att vara rädd för.

Oavsett vad många säger så finns hjälp till för de som behöver hjälp. Anser du att du kan förbättra ditt liv så varför inte, och behöver du hjälp med detta i form av utredning så varför inte - vad skadar det? Med det sagt så förespråkar jag inte alls att man skall ta till vården för att dämpa sina besvär med diverse piller utan tvärt om, de kan ge dig de verktyg du själv behöver som du saknat även fast du inte är medveten om det. På samma sätt som en deprimerad person inte ens kanske vet om att denne är deprimerad och tycker det funkar alldeles utmärkt och leva sitt "värdelösa" liv och förhöja det med en fylla efter jobbet 6 av 7 dagar..
Men sen skriver du som om att du är felfri och det bara är dina vänner som tycker du är jobbig etc, det kan ju ha o göra med hur dina vänner är kanske, eller ett tecken på hur du själv är, men fråga dig själv; vad skadar det att ge sig in i vården för att öka sin egna livskvalité? Oavsett ålder. Finns det något som du behöver hjälp med så kan du ju alltid be om den hjälpen där, för att få verktygen för att hantera det. Och med det sagt så vill jag igen säga; att du inte ska vara ute efter diverse piller, utan verkligen ta tag i kärnan på problemet och jobba med det - finns mängder med verktyg för alla problem! Sluta stigmatisera det hela, give it a try - värsta som händer är att du får en dålig läkare som säger att du är felfri, och anser du själv då att så är inte fallet så ber du bara om en ny läkare tills du fått hjälp med det som behövts.

Du har förmodligen redan genomlevt det värsta och lärt dig hantera det, så det kan ses ganska onödigt att du ska börja medicineras nu(om du ändå inte lider av det). Sen det där om diagnos på pappret så är alla nöjda har jag hört förut, sannolikt så behöver du inte medicineras. Vad och vem den där diagnosen är bra för är oklart.

Däremot så kanske jag ska påpeka att folk som börjat medicinera har märkt en positiv förändring själva, och några som inte märkt någon större förändring har ändå folk i deras närhet märkt en positiv förändring på.

Jo jag har skitit i andras åsikter hittills. Jag är ju ändå 34 år och har fortfarande inte lyssnat på nån. Haha..
Men nu har jag börjat fundera på om det kan finnas nån vinning i att utreda skiten.
Fast jag växlar varje kvart om jag vill eller inte. Är väl därför jag skapade tråden för att få reda ut dom jävla tankarna.

Ja är det så enkelt så ska jag självklart prova. Gör det så fort jag kan!

Om du inte har några problem så behöver du inte och får nog inte ens en diagnos. Ett kriterium är att det ger en hel del problem både på jobbet och privat.

Själv blev jag utredd och fick diagnos förra året och är nästan 10 år äldre än dig. För mig var det guld värt som nu kan fungera mycket bättre på jobbet där varje dag inte är en plåga.

ADHD utredningar går ut på att identifiera om du har problem, och om dessa problem förstör för dig i din vardag. Sen pratar ni om huruvida medicin eller bara stöd/terapi (utbildning) är rätt väg att gå. Jag är nära att gå dit själv och göra en men har såklart skjutit upp det i flera år. Frågan är om du lider av dina problem? eller om du bara känner att ditt liv är piss för du inte kommer någon vart?

Kan du beskriva varför du börjat tänka i de här banorna?

Jag bidrar först genom att säga att jag har gjort rätt pinsamma misstag i min vardag och kännt att jag inte fungerar socialt ibland, p.g.a att jag blir så sjukt jävla uttråkad av vissa människor. Sen har jag koncentrationssvårigheter i vissa ämnen jag ogillar men har tvärtom en näst intill autistisk fascination av andra ämnen (som jag är bra på, och lär mig fortare än andra). Vad jag fattat (om jag har ADHD eller ADD), så kan centralstimulanta mediciner göra så man istället kan fokusera på, eller få förmågan att fokusera den tråkiga skiten. Men biverkningarna kan vara att man tappar kreativitet eftersom man inte blir lika impulsiv.

Skulle säga att det beror på hur mycket problem du upplever att du har att klara av vardagen. Jag känner flera som har diverse npf-diagnoser, några utredda andra inte, men som inte har problem att klara sin vardag. Själv gjorde jag utredning och fick diagnos när jag var runt 35, behövde ha det på papper av jobbrelaterade skäl.
Personligen är jag lite trött på folk som tjatar på andra att ”skaffa” en diagnos, folk är olika och att man inte beter sig som den stora massan måste inte vara dåligt.

Är du behandlad idag eller kör du på som vanligt?