Lars Hamren berättar lite grand om sin tid i Palmegruppen.
"Helgen innan Olof Palme sköts i korningen Sveavägen – Tunnelgatan åkte jag skidor med en av mina söner ute på Djurgården i Stockholm. Jag var hemma över helgen på permission från militärt repmöte i Örebro.
Det var en strålande vinterdag, mycket snö och runt fem grader kallt, perfekt för en liten skidtur. Efter någon halvtimme får vi möte i skidspåret. Jag ser på långt håll att det är Palme och hans hustru.
Vet att jag tänker, nu skall vi se vilka livvakter han har med sig. Några som jag känner kanske?
Vi möts och gör som man brukar när man är ute och åker skidor. Man hälsar och åker vidare.
Men några livvakter följde inte i spåret.
En vecka senare är jag tillbaka på repetitionsövningen, då slutövning i norra Värmland. När jag återvänder till basen där efter ett patrulleringsuppdrag, får jag höra att Palme blivit skjuten.
Först när repetitionsmötet är över efter en vecka återkommer jag till Våldsroteln i Stockholm där febrilt arbete pågår med anledning av mordet på Palme. Jag kom sedan att ingå i de olika grupper som arbetade med detta mordärende fram till att den misstänkte mördaren Christer Pettersson blev frikänd i Hovrätten. Efter det sökte jag och en av mina kolleger annat jobb på Rikskriminalen, och vi kom att hamna på narkotikaroteln.
Under min tid i Palmegruppen (se bilden ovan från april -89 på den s k förhörsenheten där jag ingick) kan jag säga att de som ingick där jobbade med allt som kom in.
Inga uppslag lades åt sidan utan att de bedömdes genomarbetade, både en och två gånger. Det vändes och vreds på alla stenar, som det heter. Många uppdrag var kanske lite svåra att motivera sig för, då man direkt insåg att uppslagen omöjligt kunde ha med mordet att göra. Oaktat detta så utfördes uppdragen.
Vi gick igenom alla de ”spår” som dök upp. Christer Pettersson, Afrikaspåret, polisspåret, vapenspåren m.m. För att nämna några. Allt vändes ut och in, flera gånger. Vi utförde konfrontationer, rekonstruktioner, höll oerhört många förhör, något eller några till och med under hypnos.
Mycket tid lades på vägarna då man for runt veckovis i Sverige och talade med folk som lämnat uppgifter eller att det hade kommit fram på något sätt att de hade uppgifter att lämna med anledning av mordet.
Det var en och annan märklig uppgiftslämnare man träffade på under dessa år. Vi träffade folk på konstiga platser där någon till exempel kunde sitta med en pendel över en karta och på fullaste allvar säga att där pendeln stannade, där fanns mordvapnet. Det gällde att hålla god min och det var inte helt lätt alla gånger.
Vi sändes förstås också ut i världen för att tala med människor som fanns utanför Sveriges gränser.
Till exempel fick jag en gång order om att leta upp en person som hade befunnit sig en bit ifrån mordplatsen och sett en annan person komma springande. Problemet var att denne (observatören) befann sig på en resa runt jorden.
Vi lyckades spåra honom till Australien, och vi hade också lagt ut trevare lite här och där för att uppmärksamma honom på att polisen i Sverige sökte honom.
En natt ringde personen i fråga upp mig och vi bestämde på fem minuter att han och jag skulle träffas i Auckland, Nya Zeeland, om tre veckor. Först skulle han åka till Tasmanien. Vi bestämde plats och dag när vi skulle träffas. Mötesplatsen skulle vara ett växlingskontor i Auckland.
Sagt och gjort. Det var bara att åka in till jobbet och tala om att mötet med den semesterfirande, jordenrunt-resenären var spikat. Biljetter bokades, kontakt togs med polisen i Auckland. Allt var klart för avresa. Det var meningen att jag och min partner skulle åka, men i sista stund bestämde sig Christer Petterssons advokat för att han ville åka med, för att bevaka den misstänkte Petterssons intressen. Min partner fick avstå resan.
orden runt på sex dygn, släng dig i väggen mr P Fogg.
En natt -visserligen första klass- till Bangkok, dåligt med sömn, möjligen ett par timmar. Vaknade upp mitt i natten med en advokats huvud mot min axel, hårt sovandes med en salivsträng i ena mungipan.
Väl framme i Bangkok hade vi en hel Thailändsk dag på oss innan vårt anslutningsflyg till Nya Zeeland skulle avgå. Vad gör man? Vi kunde ju inte sitta på flygplatsen hela dagen. Jag föreslog att vi skulle ta en svarttaxi, anlita någon av alla de män som erbjöd skjuts på flygplatsen.
Efter tama protester från advokaten tog vi tag i en kille, frågade om han AC i bilen, detta var i februari så det var olidligt varmt och fuktigt. Det hade han, så vi hyrde honom hela dagen, vilket visade sig vara ett lyckokast. Taxiföraren var oerhört serviceminded, körde oss runt i Bangkok och förevisade alla sevärdheter som tänkas kan. En timme innan avgång till Nya Zeeland lämnade han av oss på flygplatsen, trötta efter en dags upplevelser i denna myllrande stad.
Väl ombord på planet till Nya Zeeland tog det inte lång tid innan vi båda somnade. Vi sov i stort sett hela natten fram till det att planet började gå ner för landning i Auckland. Har hört att det är längre från Bangkok till Nya Zeeland än vad det är från Stockholm till Bangkok. Vet inte om det stämmer, men långa resor var det.
På flygplatsen i Auckland möttes vi av inhemsk polis som hjälpte oss till hotell och till mötesplatsen där vi skulle träffa den semesterfirande svensken.
Uppgiften var att vi skulle hålla ett förhör, som komplettering till ett tidigare förhör som hållits i Stockholm om iakttagelserna på mordnatten. Vidare skulle vi hålla en videokonfrontation med honom. Detta för att se om han kände igen någon i konfrontationsgruppen som den person han sett springandes på mordnatten.
Vi bestämde att vi skulle träffas på mitt hotellrum som hade videospelare.
Efter ett relativt kort förhör samt förhör i samband med videokonfrontationen var jag klar efter ca 40 minuter. Advokaten hade inget att tillägga. Drog dock ut på förhöret en stund till då jag tyckte det var lite pinsamt att åka jorden runt för 40 minuters jobb.
Så var det dock. Den hörde kom dessvärre inte med några nyheter och han pekade inte heller ut någon vid konfrontationen. Men det är som jag brukar säga, ”tar man inga lotter så vinner man inget”. Allt skulle prövas i Palmeärendet och allt var sanktionerat av spaningsledningen och åklagarna.
Vi blev kvar på Nya Zeeland i ett och ett halvt dygn innan vi skulle flyga hem. Under denna tid i Auckland hann vi med att åka polisbåt samt att flyga helikopter, allt i regi av den Nya Zeeländska polisen.
Sen var det bara hemresan kvar som gick från Auckland till Los Angeles med mellanlandning på Tahiti mitt i natten. Med tanke på datumzoner så var det ny kväll och natt när vi åkte från Los Angeles till Stockholm. Ja, det blev inalles sex dygn med fyra nätter i flygplan innan vi var åter i Stockholm.
Nej, någon drömresa var det sannerligen inte.
Allt som gjordes, speciellt under tiden då Christer Pettersson satt häktad, hade massmedia oerhört stort intresse av. Varje steg bevakades. Vad vi poliser gjorde och vad advokaten gjorde och inte gjorde. Media hade till och med på vägar jag inte begriper lyckats få korn på att vi befann oss på Nya Zeeland. Samtal kom till polisen i Auckland där uppringaren frågade efter mig och advokaten. Polisen som tagit emot samtalet kom till oss och frågade om vi var tillgängliga, samtidigt som han sa ”det är ni väl inte”. Vi höll med.
Det har lagts och det läggs fortfarande ner oerhört mycket arbete i utredningen. Mordet på Olof Palme är ett ärende som kommer att vara levande under mycket lång tid framöver. Alltid runt årsdagen av mordet kommer nya idéer och uppgifter att komma fram. Både gamla genomarbetade och en del nya"
.
http://blogg.hallandsposten.se/bloggstafetten/2014/03/07/jakt-runt-globen-pa-vittnet/?fbclid=IwAR2xjz75ysTREG_P3CXd5pfwN3643Urck5nS9iE4 vve_dumTu_6B0pxp6KI
7 mars 2014
