När mådde ni som bäst ?

Har haft återkommande nedstämdhet i mitt liv, ofta pga prestationsångest

Utåt är allt bra, ekonomi , arbete och allt det där andra

Blir lätt att man återblickar på livet och jag skulle utan tvekan säga att min bästa tid var runt 19 år

Gymnasiet var avslutat, körkort hade man precis tagit, köpt sin första bil och även nykär med en besvarad kärlek

Många olika faktorer som spelar in tror jag men jag upplevde en form av kravlöshet på den tiden

Nu ca 2 decennier senare är det krav på
Bra arbete, köpa hus och även andra saker med barnen som kräver sitt


Vore kul att höra er andra hur ni ser på olika perioder i livet och hur ni tror vad som spelar in i ens mående

Min bästa tid var efter ca 10mån utan alkohol. Under samma period jobbade jag på mig själv, mina rutiner. Byggde självrespekt. Byggde muskler. Allting börja fallera när jag drack igen.. Blev slapp och släppte en sak i taget tills alla framsteg var borta.

Slutat dricka nu... Längtar tills det har gått lite tid.

28-35 år min bästa tid. Nice flickvän,spelade gitarr i rockband , öppnade butik och ett dussin grymma människor som vänner som höll ihop i vått och torrt.
Allt blev utförsbacke i 40-års åldern. Vännerna bildade familj-ingen har tid till någonting.Rockbandet upplöstes.Butik i konkurs,slut med flickvännen,var tvungen att sälja segelbåten.Flytt till billigare och mindre lägenhet.

Mellan 1982-1987.

Misstaget många gör är att de tar på sig höga lån. Då blir de fast i ett ekonomiskt fängelse som det är väldigt svårt att komma loss ifrån. Förlorar man jobbet så förlorar man snart rubbet, när man inte kan betala av på lånen längre. Därför blir man så rädd om sitt jobb, så man går med på att förnedras, kränkas, utnyttjas och hunsas runt av chefer och regeringen med krav på ditten och datten. Man blir en kugge i hjulet bara, som snart har slut på energi och känner som du gör nu. Det är oundvikligt.

Det fungerade bättre förr, när man kunde försörja en hel familj på en lön, då kunde mannen(som oftast stog för den lönen) känna en viss stolthet, och ett större ansvar över sin familj, och detta belönade sig då oxå med en trognare fru, som ju var glad över att ha en sån duktigt arbetande karl(som hon ju oxå var mer beroende av).

Nuförtiden drar ju kärringen såfort hon får chansen, hon "kan ju stå på egna ben" och söker ständigt grönare gräs, eller drar av ren tristess t.om. Hon ser inte upp till sin man på samma vis som förr, och det är ett behov som kvinnor är genetiskt utvecklade att kräva för att må bra.

Det var bättre förr, helt enkelt. Men vad vet jag, jag har inte själv varit i någon av ovanstående situationer, jag är bara en observatör.

Det är ju jävligt svårt att svara på. Men som det ser ut och känns idag skulle jag säga 20 - 30 år. Den tiden var bäst. Skulle jag försöka krympa ner det mer skulle jag säga 24-28.

Men vem vet om något år kanske min livssituation är en helt annan så då kanske jag kan säga 40-?? var bäst. Etc.

Livet är förändeligt.

När jag var 9-11 år, allt var roligt och man var med kompisar hela tiden. Sedan kom man in i puberteten och med den kom ångesten, fyfan säger jag bara..

3-7 års åldern var nog den bästa tiden i mitt liv. Hade ingen koll än en på vilken sjuk, falsk, bedräglig och vidrig omvärld vi egentligen lever i. Ignorance is bliss. Falskheten bland människor är vad som gradvis nött sönder mig mentalt mer än något annat genom åren.

Funderade på detta häromdagen. När jag ser tillbaka har var tid haft sin charm och det jag själv kan känna att jag gör lite fel, är att inte uppskatta nuet fullt ut. Men rent generellt så var nog tiden runt 18-20 bäst, mycket att upptäcka där och bra gas i livet utan allt för många krav. Fast livet just nu är också väldigt bra - peppar, peppar. Ungarna stora, bra ekonomi, bra boende och go tjej. Kanske den här tiden så är bäst?

Från barnsben framtill 17-18års åldern, Naiv och inte ett bekymmer i världen. Önskar ibland att man kunde spola tillbaka tiden och få återuppleva alla goda och roliga minnen man har med familj och vänner.

Skulle säga mellan 12-17. Tjejer blev intressanta och dom var intresserade av mig. Det är dom visserligen fortfarande, men tjejer är inte små, söta och oskyldiga längre. Vilket är något jag alltid gått igång hårt på. Sen var högstadiet och gymnasiet sjukt jävla soft. Hänga med vänner och träna lagsport varje dag efter skolan.

19 år. Då utvecklades jag mest som person.