Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Kanske för att det är uppenbart att det finns något yttre.

Tycker du även att det är lika troligt att bara dina upplevelser finns som att det skulle finnas fler medvetanden med upplevelser? Solipsism.

Jag har inga belägg för att prata om en "sak" (vare sig det är en människa, hjärna, eller vad du vill) som "har" medvetande som egenskap. Jag vet inte vad en sån sak skulle vara för något och det verkar ingen annan heller veta även om det finns många gissningar.

Jag håller med om första men inte sista paragrafen. Vad skulle jag vara annat än "det som upplever" även om det inte är ett "det" i någon vanlig bemärkelse?

Det blir egentligen svårt att ens prata om det som en identitet. Det är inte "jag" som är medveten. Det är medvetandet. Det är dessutom obestridligt att "upplevelser upplevs" så medvetandet är självmedvetet på något vänster, trots att det saknar egenskaper som kan upplevas. Det verkar paradoxalt samtidigt som medvetenhet är helt meningslöst att prata om ifall det inte har den typen av självmedvetenhet.

Om det är så uppenbart borde det vara väldigt enkelt att styrka att det finns något yttre. Hur gör man det? Jag kan tänka mig minst två saker som man skulle kunna göra: Man kan styrka att det här inte är en simulering / dröm eller så kan man styrka att det finns någonting som är oberoende av medvetandet. Vad finns det som styrker någonting av det?

Det är lite svårt att beskriva. Just "flera medvetanden" vet jag inte riktigt vad det skulle innebära. Samtidigt känner jag inte till någonting som skiljer mig som människa från någon annan människa. Det känns rimligt att tänka mig att om min hjärna har tankar och perspektiv och preferenser så har din hjärna också det.

Du precis som jag är sannolikt det som upplever, det jag beskriver är att det som upplever inte är medvetandet men att medvetandet är en funktion eller process av det som upplever eftersom det som upplever kan observera, se och konceptualisera medvetandet, och om detta är möjligt att göra, vilket det verkar som att det är, så kan man genom den introspektiva begränsningen som jag beskrev i förra inlägget utesluta medvetandet som det som upplever och istället befästa medvetandet som en process eller en funktion av det som upplever.

I orientaliska filosofier så är det ganska återkommande att det som upplever, observerar eller ser beskrivs med definitionen "mind", även i västerländsk psykologi så använder man definitioner som "conscious-mind", "subconscious-mind" och "unconscous-mind".

Självmedvetenhet eller självmedvetande är en form av illusion eftersom det inte går att vara medveten om sig själv i sann mening p.g.a den introspektiva begränsning, när man pratar om självmedvetenhet så pratar man egentligen om att vara medveten om iden, tanken, bilden eller konceptet om sig själv och inte sig själv, man skulle också kunna beskriva det som att vara medveten om egot då egot är iden, tanken, bilden eller konceptet som det som upplever har skapat i försöket att förstå vad den är för någonting.

Vad vi kommer fram till återstår att se, jag ber om ursäkt om jag inte kan förenkla min argumentation tillräckligt, men jag försöker hålla såpass enkel meningskonstruktion jag är kapabel till.

Vad menar du i så fall med "medvetandet"?

Jag skulle inte påstå att medvetandet är något som går att konceptualisera. Det jag beskriver är förstås koncept, jag har inte mycket annat välja på i en konversation, men det är inte något sånt som är medvetandet.

Jag vet inte vilken illusion du pratar om då men det "viktiga" är väl att det finns något obestridligt bortom illusioner och upplevelser. Du kanske inte håller med om att det finns nåt sånt?

Jag skulle beskriva det som en funktion eller kapacitet av sinnet som uppvisar en subtil form av igenkännande av subjektiva så väl som objektiva fenomen, medvetande möjliggör exempelvis ett igenkännande att du läser denna text.

Vad anser du om min beskrivning ovan?

Viktigt vet jag inte om jag vill kalla det, beror väl på ens värderingar.
Jag har bara stött på ett fenomen som jag kan definiera som obestridligt bortom illusioner och upplevelser och det är tomhet, det som konstituerar i princip all materia i universum och även oss själva, det buddhister kallar för "Sunyata"[Länk]

Igenkänning ser jag som en funktion av hjärnan. Vi har algoritmer som kan "känna igen" koncept i bilddata. Att läsa och skriva text är nåt som hjärnor sysslar med också. Det är inte "det som upplever" som läser. Det är människan som läser.

Tomhet är alltså det obestridliga här-och-nu som aldrig upphör? Jag har aldrig riktigt kopplat det till den termen själv. Jag kan bara förstå termen rationellt i bemärkelsen att det är nåt som saknar alla egenskaper som kan upplevas.

Stillhet eller lugn kan jag förstå i och för sig. Det kanske är snarlika termer.

Fast du upplever väl att du läser?
Eller menar du att du som upplever upplever människan som läser?
Som att det existerar ett du i form av en upplevare och en människa som inte är du som du upplever läsa?

Det framstår lite märkligt, möjligt att jag missförstår dig dock.

Har även vissa korrelationer med rymden eller rummet, himlakroppar i alla dess former i universum kommer och försvinner medans rummet/rymden är densamma och oförändrat.

Det är väl ganska styrkt hur information kommer in i hjärnan utifrån. Det är en himla skillnad och kunna bevisa men nog tyder väl mycket på att det finns ett yttre som vi upplever i vårt inre.

Sen så om man blundar eller håller för öronen så hör och ser man inte. Kan tyda på att skallen inte kommer i kontakt med det yttre kanske? Känns ganska troligt.

Ja, men när du sover och drömmer kan du ju uppleva att du ser och hör saker utan att du tar in stimuli utifrån säger du då. Jamenvisst! Det är det som är skillnaden mellan att drömma och vara vaken. Finns mycket forskning vad som händer när du drömmer. Kanske verklighet det också, men en verklighet som verkar utspela sig utan yttre, men det verkar väldigt mycket som det kommer ifrån de yttre stimuli du upplever i vaket tillstånd. Borde väl komma in någonting i hjärnan, att hjärnan bara har börjat drömma utan att det har kommit in någonting från det yttre känns mindre troligt.

Finns väl mycket som visar på att det verkar som det finns något yttre. Sen att det inte går att bevisa att det är så kanske, är ju en annan sak. Inget går att bevisa, men något kan verka mer sannolikt än något annat. Kanske.

Såg nyss ett program om luft och syre och hur kropp och knopp behöver det. Tycker det väger över att det finns någonting i det yttre än att det bara skulle vara upplevelser. Faktiskt

Jag hänvisar mest troligt till samma sak när jag säger "jag läser" som vem som helst. Däremot är jag försiktig med att utläsa alltför mycket; kommunikation vilar på praktiska konventioner och dom har inte nödvändigtvis någon vattentät filosofisk innebörd / grund.

Menar man att det finns någon entitet som utför läsandet så hamnar man i problematik. Vad är den entiteten? Vad finns det för belägg för den? Om det finns någonting faktiskt som kan kallas "jag" och något annat som kan kallas "inte-jag" eller "du" eller "en träsko" så måste det finnas någonting som skiljer det jag kallar "jag" från det jag kallar "nåt-annat-än-jag." Vilken faktisk skillnad ska jag använda för att kvalitativt särskilja på upplevelser som handlar om mig och upplevelser som handlar om något annat? Vad är exempelvis den faktiska skillnaden på att läsa "min" text och "din" text?

Jag vet inte om jag är så bra på uttrycka det hela, så jag tänkte fuska och luta mig på Buddha i nästa del av svaret. Förlåt. Det knyter åtminstone ihop säcken rätt fint.

Det är bra liknelser alltihopa. Jag tog mig även tid att kolla upp termen du använde lite mer utförligt idag, på engelska wiki fanns det en hel del mer skrivet. Jag gillar den termen också, det fanns en del tolkningar av den som klingade bekant. Som utlovat hittade jag även den här passagen som beskriver tomhet relativt identitet:

[...] the monk Ānanda, Buddha's attendant asked, "It is said that the world is empty, the world is empty, lord. In what respect is it said that the world is empty?"

The Buddha replied, "Insofar as it is empty of a self or of anything pertaining to a self: Thus it is said, Ānanda, that the world is empty."