Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag skriver. Det känns bra. Jag kan skriva istället för att sova när jag kommer hem från jobbet. Det blir jättebra! Uppkrupen i soffhörnet med Mozart i hörlurarna och en gigantisk kopp te vid min sida kan jag fly verkligheten och bli till en berättelse. Formlös, gränslös.

Jo det har man tänkt, men såna här situationer är inte alltid precis lika, så man gör samma misstag igen vilket stör mig. Känner mig dum som inte förstår "självklarheter" som alla borde fatta egentligen. Ofta självklarheter som är mer oskrivna och som står mellan raderna...

Det har ytterst lite med din dumhet att göra egentligen, har du inte skapat något sätt eller någon metod som gör att du har större möjlighet att undvika att sådana situationer händer så är det också inte förvånande att de faktiskt händer. Det räcker oftast inte att tänka att man är "dum" och inte förstår självklarheter för att man ska blir "smart" och förstå självklarheter.

Jag till exempel ansåg att mina isbitar i frysen var för stora, så jag började leta efter nya isformar som jag kunde köpa, efter väsentlig tid och onödigt sökande efter rätt isformar kom jag på att jag bara kunde fylla mina nuvarande isformar till hälften istället.

Oftast handlar det snarare om tålamod och att inte vara stressad samt inte följa första tanken som poppar upp i skallen, gör man det brukar en lite bättre tanke poppa upp efter ett tag.

Jag orkar kämpa vidare, det gör jag, men jag vill inte.
Förlåt mig för det, men jag vill inte mera.

Jag lever under svåra omständigheter och är väldigt utsatt, så har jag alltid haft det.
Jag har i dagsläget en mikroskopisk möjlighet att få det bättre, men det kan kosta mig det lilla jag har.
Klarar inte att skriva mer om det här just nu för jag mår så illa att jag är nära att kräkas :-(
Ska läsa runt lite på sidan så kanske jag glömmer min verklighet för en stund.

En tjej har sagt att hon gillar mig. Jag tror hon vill bli tsm. med mig för hon ger mig såna signaler. Det är bara det att jag är uttorkad som en öken sexuellt och inte har så mycket erfarenhet av sånt för jag sitter bara hemma i källaren. Hon tog alla initiativ och det var hon som kom fram och pratade med mig först. Kåt är jag iallafall. Under mina maniska perioder så kan jag känna mig sjukt mycket kåtare. Är sjukt pervers och allt sånt men jag brukar inte se det som jag är beroende av kvinnor för att jag ska funka. Jag har bara gjort mitt utan att bry mig så mycket om tjejer. När det bara kan vara så sjukt mycket skönare att titta på porr utan nån annans bekräftelse. Men att källarrunka hela tiden blir väl inte så kul för psyket, så lite stolt är jag väl att nån gillar en. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att ta det till nästa nivå? Är det bättre att vara på/av eller nånstans emellan? Om hon inte gillar mig mer än som vän, finns det nåt sätt att få henne ändå tids nog?

Mår ap-skit.

Är ledsen för att sossarna slutade med tvångssteriliseringar så att man var tvungen att äntra den här djävla ap-världen.

"Det är bättre nu", säger jag om någon frågar. Och rent objektivt så är det nog så. Jag har så att säga ryckt upp mig. Slutat sova hela dagarna. Tagit tag i tvätten, disken och burit ut alla äckliga sopor. Tagit promenader och ätit riktig mat.

Men jag undrar jag. Varför jag inte sover på nätterna helt plötsligt. Varför jag skriver och suddar och skriver och läser det jag skrivit hundra gånger. Jag undrar och funderar och blir lite rädd. Tänk om det börjar om igen?

En gång är ingen gång, men om det hänt två gånger känns det nästan ologiskt att det INTE skulle hända igen. Kanske vore det klokast att helt enkelt acceptera att det KOMMER hända igen? Jag har försökt men det är jättesvårt.

sitter så i skiten , denna helg blir utan mat och värme , vinter nu
funderar riktigt seriöst om jag ska knyta en snara på repet jag håller i nu
bara lösa alla problem , på en sekund

så nära gränsen nu .

Jag är väldigt ledsen.

Varför e du lessen?

Känner mig så tom. Existerar men lever inte. Har inga vänner. Inte ens en familj har jag. Lever för min sambo. Men det känns otillräckligt. Känner mig ändå ensam. Kan inte glömma eller bearbeta min dysfunktionella uppväxt då jag formades till denna instabila, sköra individ. Kan ej glömma våldtäkten. Va full och gick ensam hem i ett främmande land men trodde jag haft nog med otur... Hur bearbetar man trauman som en överfallsvåldtäkt och en familj som mobbad en i åratal...? Finner inga lösningar. Har stängt av. Minns knappt något ens. Antar att det ligger o gnager som en inre konflikt i mitt undermedvetna, därav denna ständiga tomhet och meningslöshet som symtom på ytan

Vågar inte ge upp och välja suicid. En del av mig har alltid sett hopp. Hoppet är väl det sista som lämnar en. Har jag hört. Men jag kan inte omformas. Kommer förbli skör och instabil. Fan fan fan