Citat:
Ursprungligen postat av
notknapparen
Som alltid både intressant och underhållande att läsa dina kloka tankar. Det ger både krydda och lärdom runt det mänskliga och våra beteenden. Därför brukar jag ta mig lite tid och spara dina inlägg till sist, och läsa dom med eftertanke.
Och det är ju intressant , det här med erkännande eller inte.
Jag har följt några fall på youtube, där gm plötsligt har erkänt.
Ibland är det svårt att se varför någon plötsligt ändrar hållning, från att ha nekat på det bestämdaste till att plötsligt erkänna. Ibland blir erkännandet inte fullt ut (skambrott t ex), men ibland mycket detaljerat.
Om jag bara får gissa, verkar det vara något mönster som kan skönjas i erkännanden.
Ibland är det helt enkelt att de blir överbevisade och det är lönlöst att fortsätta. Ibland finns det vinster att få av ett erkännande. T ex om man är överbevisad att man är den skyldige, kan man kanske komma undan lindrigare om man erkänner delvis, att ja jag var där, eller ja, jag utdelade det dödande hugget, men det var i självförsvar. Eller jag minns inte, det kan ha varit jag. Men jag minns inge för jag var full/drogad.
Någon gång har man sett någon som erkänt fast det inte har funnits övertygande bevisning eller åtminstone inte övertygande bevisning. Det kan vara gärningsmän som njuter av uppmärksamheten, att få gå igenom sina dåd på nytt och vara huvudperson i ett drama som många följer. Det gäller kanske mest serievåldtäktsmän/mördare?
Det kan finnas gärningsmän som inte är av det hårdare virket, som kan ha känslor för de efterlevande och för sina nära/vänner och som ångrar sig.
Men i det här fallet tror jag inte att det kommer något erkännande i första taget.
Han har hållit ställningarna så länge att om det hade funnits något som äkta ånger, äkta känslor, då hade han erkänt.
Inte heller tror jag att han känner sig stolt, eller behov av att som en seriegärningsman återupprepa sina dåd. Även om han skulle ha behov av att stoltsera med hur briljant han har varit, tror jag inte att han anser att den vinsten överväger straffet.
Möjligen skulle han kunna tappa ansiktet för mycket av att i rätten bli så överbevisad att det är löjligt att inte erkänna att han skulle kunna erkänna något. Men säkert har han i sin hjärna redan en plan för hur han ska parera det. Det kommer nog inte ett helt erkännande, utan det finns nogon någon hake där.
Precis som han i den rättspsykiatriska undersökningen lägger ansvaret på L*ena och erkänner (det som han säkert vet han är överbevisad med; att han har hotat och slagit(?) henne). Det säger han berodde på att hon hotade att öppet gå ut med detta och berätta för HD och han blev rosenrasande. De hade ju haft ett förhållande i hela(!) två år (inte sex som det egentligen var), men efter denna period lugnade allt ner sig och de var bästa vänner.
Något sådant kanske vi får se.
Tack, du är alltför vänlig. Men ditt svar var, som vanligt också, mycket givande. Du graviterar mot gärningspsukologin, vilket är ganska följdriktigt, men lite svårt och kräver en del erfarenhet. Det är inte bara antingen/eller erkännande utan det är uppkopplat på vem som utförde gärningen mot vem och varför. Jag tror som du att det kan ligga både en underkastelse under faktum och ett fortsatt blånekande med hänvisning till minnesförlust el dyl. i korten. Möjligen men mindre troligt en hänvisning till hot eller svek från LW. En sån kommer kanske troligare på nåt års sikt eller så. Efter domen. Lite som gyllnesvan, där det var för tokigt och pinigt att ta på sig saken först, under rättegång. På ytan, såvitt man kan gissa, så är mordet här utlöst och knutet till en vilja att hemlighålla ngt, som riskerade komma i dagen (otroheten), inför exv barnen. Och kanske framtvinga flytt el förlorad vårdnad eldyl. Möjligen bara ”förlorat ansikte”, eller nån variant av det. Den viljan till hemlighållande bör väl då kunna tendera mot ett fortsatt hemlighållande, även om det kanske inte är exakt samma sak, eller inte längre. Det finns en skam. Den skammen bottnar i en vårdslöshet med mänskliga värden, dvs det finns saker som inte tål dagens ljus.
På ett plan är det ju intressant. Hur det ska avlöpa. På ett annat kanske not so much ändå, för mördare är ofta tråkiga i sin grå självförträfflighet. Och sin obetydlighet. Som de djupt känner och så flagrant poängterat i och med sin handling. Det svider förstås. Svider länge.
