Citat:
Ursprungligen postat av
Lonnrot
Under ”normala” och godartade förhållanden ska det säkert inte behöva bli mycket trassel kring vad som bör hamna i slasken och inte, skulle jag tro. Så länge det gäller rena bevisfrågor i alla fall. Sen är väl få fall helt ”normala” i en ideal mening, utan unika, men givet att personen ska fällas för vad som står i åtalet så reglerar ju saker sig trots allt efter detta, vilket torde fungera reglerande även i komplexa fall. Jag vet inte om det kan finnas typiska fall där frågetecken ofta uppstår. Kanske flera möjliga GM och möjlig anstiftare? Men då får väl åkl ta höjd för det på annat sätt, före åtal. Nån känner säkert till det där...
Sen kan ju den åtalade inbilla sig att det finns saker i slasken som borde vädras, men vanligen är väl nyckelpunkterna i bevisläget tröskade och tveksamma förhållanden kända. En ”vändning vid galgen” där den åtalade lyckas plocka fram ngn detalj som skulle kullkasta åtalet är väl inte otänkbart iofs. Men det lär ju vara ovanligt, och svårt att genomföra.
Eller?
Sen kan man väl kanske tänka sig att försvaret och åkl har olika synsätt på den åtalades karaktär och försvårande resp. ”förmildrande” omständigheter. Där kan man väl tänka sig att försvaret vill åberopa saker som talar för en lite annan uppsåtsbild eldyl. Men då har man ju också börjat traska uppför erkännandets stig, föreställer jag mig. Det är väl svårt att framställa saker i försonligt ljus från positionen att personen inte erkänner. Om man säger så. Men försvaret kanske tänker sig en möjlig kovändning där, inför faktum. Jag vet inte hur domstol ställer sig till erkännanden ”utifall att man ändå är överbevisad”. En ”funktionell” hållning till skuld till mord i rätten är inte gångbar, skulle jag tro. Man bör nog bestämma sig i god tid. GM här skulle ha bestämt sig för ett år sen eller så. Att gå lös och tänka sig att mord är okej så länge man inte åker dit är ingen exemplarisk hållning. Möjligen kan GM hänvisa till familjens försörjning och barnens behov av båda sina föräldrar, men en sådan argumentation ser väl ut att kunna falla på eget grepp här.
Att försvaret i detta fall skulle kunna hitta substantiella luckor i bevisningen, efter det att åtalet kommit så här långt, förefaller mindre troligt. Att GM får chansen att läsa mycket, och ha synpunkter, är ju bra. Och att processen att sammanställa allt är tidskrävande och kan behöva extra tid ibland är ju begripligt.
Bevis talar ju sällan litegrann för eller emot. Det brukar vara antingen eller. Särskilt i sin kontext. Så en bit här eller där och hit eller dit förändrar vanligen inte vad som verkligen hände. Det gör det inte ogjort. BO försvinner inte, inte heller mordet.
Nu försvinner de aldrig.
Som alltid både intressant och underhållande att läsa dina kloka tankar. Det ger både krydda och lärdom runt det mänskliga och våra beteenden. Därför brukar jag ta mig lite tid och spara dina inlägg till sist, och läsa dom med eftertanke.
Och det är ju intressant , det här med erkännande eller inte.
Jag har följt några fall på youtube, där gm plötsligt har erkänt.
Ibland är det svårt att se varför någon plötsligt ändrar hållning, från att ha nekat på det bestämdaste till att plötsligt erkänna. Ibland blir erkännandet inte fullt ut (skambrott t ex), men ibland mycket detaljerat.
Om jag bara får gissa, verkar det vara något mönster som kan skönjas i erkännanden.
Ibland är det helt enkelt att de blir överbevisade och det är lönlöst att fortsätta. Ibland finns det vinster att få av ett erkännande. T ex om man är överbevisad att man är den skyldige, kan man kanske komma undan lindrigare om man erkänner delvis, att ja jag var där, eller ja, jag utdelade det dödande hugget, men det var i självförsvar. Eller jag minns inte, det kan ha varit jag. Men jag minns inge för jag var full/drogad.
Någon gång har man sett någon som erkänt fast det inte har funnits övertygande bevisning eller åtminstone inte övertygande bevisning. Det kan vara gärningsmän som njuter av uppmärksamheten, att få gå igenom sina dåd på nytt och vara huvudperson i ett drama som många följer. Det gäller kanske mest serievåldtäktsmän/mördare?
Det kan finnas gärningsmän som inte är av det hårdare virket, som kan ha känslor för de efterlevande och för sina nära/vänner och som ångrar sig.
Men i det här fallet tror jag inte att det kommer något erkännande i första taget.
Han har hållit ställningarna så länge att om det hade funnits något som äkta ånger, äkta känslor, då hade han erkänt.
Inte heller tror jag att han känner sig stolt, eller behov av att som en seriegärningsman återupprepa sina dåd. Även om han skulle ha behov av att stoltsera med hur briljant han har varit, tror jag inte att han anser att den vinsten överväger straffet.
Möjligen skulle han kunna tappa ansiktet för mycket av att i rätten bli så överbevisad att det är löjligt att inte erkänna att han skulle kunna erkänna något. Men säkert har han i sin hjärna redan en plan för hur han ska parera det. Det kommer nog inte ett helt erkännande, utan det finns nogon någon hake där.
Precis som han i den rättspsykiatriska undersökningen lägger ansvaret på L*ena och erkänner (det som han säkert vet han är överbevisad med; att han har hotat och slagit(?) henne). Det säger han berodde på att hon hotade att öppet gå ut med detta och berätta för HD och han blev rosenrasande. De hade ju haft ett förhållande i hela(!) två år (inte sex som det egentligen var), men efter denna period lugnade allt ner sig och de var bästa vänner.
Något sådant kanske vi får se.
