Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ja, det är knepigt det där med huruvida man väljer att berätta för folk om sin diagnos. Känns däremot som att det är betydligt lättare idag att vara öppen med att man är en aspie då folk har bättre koll på diagnosen jämfört med då man var yngre, och hade varken diagnos så man var ju själv lika oförstående för sina egendomligheter som gemene man i skolan. Barn har den fördelen idag av att det eventuellt är lättare för föräldrar/lärare att tidigare snappa upp signaler som i sin tur kan leda till en utredning och barnen får den hjälp de behöver i lagom tid i livet.

Jag själv går efter en princip om att vara så pass transparent och öppen om mig som det är möjligt i viss mån då jag träffar människor. Visst, jag berättar inte hela min livshistoria för totala främlingar men tänker att det kan vara lika bra att vara ärlig från start så man slipper diverse missförstånd/missöden och sen få förklara att det kan bero på AS-diagnosen, däremot beskyller jag aldrig mina egna tillkortakommanden på diagnosen utan att kunna stå för mina egna handlingar.

Bör även tilläggas att mitt sociala liv och kontaktnät är väldigt litet (som jag vill ha det) och umgås i regel med folk som redan har koll på min situation, och majoriteten om inte alla har egna psykiatriska problem/funktionshinder. På det sättet blir det lättare att vara öppen om det hela, men jag förstår att om man befinner sig, som du gör ute i yrkeslivet där man kanske inte är jättebundis med varenda kotte på jobbet, att man är öppen med sin diagnos. Och bra är väl det, risken är ju i slutändan att folk "utnyttjar" din AS-diagnos för kanske inte alltid så trevliga ändamål...

Jag är väl rätt så öppen med min diagnos.
Det blir så i arbetslivet. Dessvärre och samtidigt så är det väl det med Lönebidraget
Det är väl nästan därför man får jobb eftersom arbetsgivaren får pengar för att man jobbar där.
Dock finns det fällor så se till att inte bli utnyttjad som sagt.



Enligt AF denna länk https://arbetsformedlingen.se/for-arbetsgivare/anstall-med-stod/lonebidrag

Ang pratande i tredje person när man är i rummet är det värsta betendet jag vet bland folk
Jag hade nog blivit rätt så lack måste jag säga

Asperger är i och för sig en diagnos som brukar framkomma rätt så tydligt att någonting är "off" så att säga. Jag har haft en hel del med aspies att göra och känner personer (inklusive arbetsledare) som vet vad AS är för något och som har kunnat säga till mig att de undrar om X inte kan ha Asperger. Så jag tror inte att jag tas för en aspie, trots att det är vad jag är kodad som efter möte med AF-psykolog för många år sedan. Om inte folk säger det bakom min rygg.

Så om det inte syns väl på dig måste du antingen ha ärvt de "privata" delarna av diagnosen eller så finns alltid chansen att man har blivit feldiagnostiserad. Å andra sidan känner jag en med ADHD som tycker att en annan med ADHD är riktigt jobbig. På liknande sätt måste jag erkänna att det är sällan jag riktigt klickar med andra som har Asperger IRL.

''Hur länge kan jag få ersättning? Det första beslutet om lönebidrag för trygghet i anställning omfattar högst ett år. Om den anställda har fortsatt behov av anpassning förlänger vi beslutet.''



Jag klickar inte heller så bra med andra som har asperger. Jag tycker alla är sjukt konstiga . Men jag tycker många är konstiga, även folk utan diagnoser. Jag har väl höga krav.
Feldiagnostiserad tror jag inte egentligen, nått är ju riktigt fel på mig och vad skulle det vara annars om jag inte har asperger? det finns inget som stämmer in mer. Men det är en riktigt knepig diagnos.

Inte riktat mot mig, men det finns tre versioner av lönebidrag. Lönebidrag för utveckling, lönebidrag och trygghetsanställning som du verkar ha. Det första kan man ha i två år, det andra i upp till åtta år och det sista hur länge som helst.


Jo, något fel är det på mig också, men jag tycker ändå som sagt att det "syns" mer på de flesta aspies som jag har träffat IRL än det gör på mig. Kanske har jag dock bara problem med att rannsaka mig själv, vilket skall sägas vara en del utav diagnosen (). De flesta skulle inte komma undan med att misstänkas ha diagnoser så att säga, men däremot kanske man inte skulle tänka specifikt på autism.

Det är om inte annat, väldigt förminskande mot dig som person. Lite som att vara ett barn igen och sitta på ett möte man hade i skolan med läraren och en förälder, då läraren och föräldern talar om barnet i tredje person, av förklarliga skäl men att som vuxen utstå den behandlingen är som sagt, ytterst förminskande och nedvärderande. Blir som att vara barn på nytt och inte kunna bidra med sina egna tankar i samtalet, de andra pratar ovanför huvudet på en, så att säga...

Ja, sjukt konstiga är en ganska bra sammanfattning tycker jag. Referensramarna för vad som kan anses vara konstigt i mänskliga beteenden har ...eh... flyttats en del till oanade gränser för mig då jag lärt känna fler och fler Aspergare. Jag blir inte förvånad över någonting längre direkt.

Man får väl ha lite koll, utan att direkt spionera på henne. Jag har inte haft många längre relationer, typ 3 st o jag fyller 40 i år. Men nu vill jag inte ha nån relation, jag trivs bäst ensam, men visst, en KK då o då har jag haft.

Hehe jo precis, det finns ju grader i helvetet även i den frågan om man ska vara lite skämtsam och allvarlig på en och samma gång. Man har ju alltid fått höra ifrån bekanta och närstående i sin omgivning förr om åren att man var väldigt speciell, och sen träffar man andra med AS och blir helt förvånad över hur pass konstiga jag uppfattar dom. Lustigt det där, att man ser på andra som ens vänner ser på mig, men som vi varit inne på förut så är ju inte gemene person med diagnosen stöpt i samma form. Finns ju folk som är mer eller mindre märkliga/excentriska utan att för den delen ha någon AS-diagnos men ja, vissa märkligheter följer ju med paketet så att säga.

En av mina absolut bästa vänner tycker om att dra upp historien om hur vi träffades för första gången under en av de första dagarna i första ring. Vi sitter på något snabbmatshak varpå jag som den mest naturliga sak i världen frågar honom vem hans favoritseriemördare är. Han var förvånad men samtidigt har han berättat att han tänkte att mig måste han umgås med som stack ut så pass mycket från mittfåran. Detta var innan jag fick min diagnos och ja, ni märker ju själv att sociala konventioner etc... var ingenting som jag hade lärt mig hur man skulle förhålla sig till.

Det finns väl något i AS som gör att många tillåter sig själva att vara konstiga/excentriska osv. osv. också? Det sk. Svensson-livet lyser ju med sin frånvaro då det gäller folk med AS-diagnos. Jag har sett det kallas t.ex. "punksyndromet" (skeptisk till det). Nu för tiden går det ju, delvis, att "skylla på" AS också. Något slags wildcard till att vara dum i huvudet och/eller "excentrisk" (låter bättre än "dum i huvudet" tycker jag).

Det är ju inte helt seriöst, men det ligger kanske *något* i det? Men jag använder det inte själv som ursäkt direkt. Däremot tillåter jag mig själv att vara mer och mer konstig/excentrisk med åren eftersom jag blir "mig själv" mer och mer. Jag ÄR väldigt knäpp, helt enkelt. Det gäller väl iofs. nästan alla? Inte bara folk med AS-diagnos precis...förutom dom som fejdar bort (sakta men ack så säkert) i mån-fre-9-18-arbete/"arbete" (kan ju vara statligt t.ex.), dagiskaoz och livspussel kanske? Alternativt i Svenskt Socialt Helt Accepterad Alkoholism™.

Känns som att det ligger en hel del i det som du skriver här ovanför, att man är en outsider redan från start och när väl de formativa åren kommer där i tonåren med puberteten etc... så är det kanske en logisk följd att man drar sig till lite mera excentriska och icke allmänt accepterade intressen och så, för det bidrar till den egna identiteten som utanför flocken i skolan. Har för mig att det t.o.m finns en dokumentär som går under namnet Punksyndromet, som hade om jag inte minns helt galet nu, att göra med en grupp människor med diagnoser/funktionsnedsättningar som spelade musik ihop.

Är ju inte helt galet heller att tänka sig att exempelvis, på tal om punk, att GG Allin hade både den ena och andra diagnosen, och som du skriver så blir det ett slags wildcard för att kunna bejaka sina märkliga beteenden och samtidigt bygga ett varumärke kring det i musikbranschen. Och ja, om någon så gjorde ju GG verkligen ett avtryck inom punkscenen!

Ja, det har ju sina fördelar och nackdelar det där. Att våga vara sig själv, gå sin egen väg *m.fl. floskler* ser jag som väldigt positivit i alla fall. Däremot ser ju sällan Systemet/Samhället på det med blida ögon direkt.

Generellt sett har det väl gått åt skogen, i olika grad - i olika perioder, för i princip alla som har AS-diagnos. Som fått den i vuxen ålder. Att livet, Karriären™ osv. gått som på räls har jag inte hört talas om. Jag vet dock någon/några som garanterat skulle få AS-diagnos som livet har funkat bra för ändå. Men dom har ju ingen anledning till att skaffa sig en diagnos heller.


Ja, det borde vara den här va?
https://vimeo.com/42548804

Jag har aldrig sett hela, men diverse klipp kring det där.


Oj, avtryck, ja! Vad jag vet hade inte GG några diagnoser, men han hade väl kunnat dra in ett ...eh... tiotal (???) psykiatriska diagnoser misstänker jag. Jag tror inte Aspergers syndrom skulle varit en av dom. Men vem vet?