A inleder alltid, för A är vad som driver på behovet.
B är långt ifrån alltid önskvärt, till skillnad från A, vilket visas genom statistik jag tillhandahöll (bland annat).
När du själv knullade som ung, tänkte du att du ville ha barn då? Om du gjorde det, så är du definitivt i minoritet. Vad evidensen visar är att knulla är vad folk vill, medan barnen oftast är ett medvetet beslut (ett som många av de som vill bli föräldrar numera väntar tills de är en bra bit in i vuxenlivet för att verkställa).
Nej, den har oerhört svårt att förstå både naturvetenskapliga teorier och logik när det gäller detta ämne. Hopplöst fall.
Det är säkert flera faktorer som spelar in i varför många väljer att inte skaffa barn (alt. skaffa få barn). Skulle jag gissa så...
1. Det är idag mer socialt accepterat att avstå från att skaffa barn än det varit förr. Kanske skaffade många förr barn trots att de inte ville för det var så man skulle göra, det ifrågasattes inte och det sågs som ytterst udda och negativt att inte göra det. Kanske fanns även större press från föräldrarna om att producera barnbarn.
2. Generationerna som nu och snart är i ålder att skaffa barn har i stor utsträckning vuxit upp på dagis och haft föräldrar som heltidsarbetat med allt vad det innebär. En stor del kommer dessutom från trasiga familjer med skilda föräldrar och ”plastsyskon” och ”låtsasmammor/pappor” hit och dit. Många har helt enkelt inte fått med sig några riktiga familjevärden hemifrån utan allt och alla är utbytbara och det är var man för sig som gäller från 1 års ålder. Det kan väl inte anses som särskilt konstigt att inte vara lockad av att stressa och snåla för att försörja ett barn man knappt ser för det växer upp på dagis (och senare fritids). Det är inte heller särskilt konstigt att vara orolig att hamna i en situation där man blir ensamstående med barn och behöva dras med allt som kommer med det - bonusfamiljer, dålig ekonomi, vårdnadstvister, varannan vecka osv. Det är referensramarna många unga idag har med sig från barndomen. Banden till familjen är många gånger svaga och i vissa fall icke-existerande, då finns ingen känsla av lojalitet och ansvar att föra familjeträdet vidare. Man har även mest fått se negativa saker med föräldraskapet - sönderstressade föräldrar, familj man knappt ser, föräldrar som bråkar om ekonomin, skilsmässa med vårdnadstvister, känsla av att mest vara en börda på sina föräldrar som ofta påpekar (uttryckligen eller genom kroppsspråk) hur jobbigt det är att ha barn osv. Kort sagt, de har från sina föräldrar fått med sig en högst negativ syn på föräldraskapet.
3. Unga idag har från uppfostran med sig att just de är viktigast, bäst och mest speciella och endast deras vilja och välmående spelar någon roll. Att kompromissa finns inte. Att kämpa för något finns inte. Det ska vara lätt, bekvämt och kännas bra hela tiden - annars kan det vara. Att då skapa en riktig, stabil, livslång och hållbar monogam relation går inte. Det kräver för mycket jobb och obekvämlighet. Det är lättare att bara göra slut eller vara otrogen när det inte är kul längre. Vidare är det även enklare och i stunden bekvämare att inte skaffa barn - då kan man ju fortsätta vara ego, ansvaralös och leka runt.
4. Idag tar det för många lång tid att få klart sin utbildning och skaffa ett stadigt jobb. Det krävs utbildning till det mesta och tar man studenten vid 19, reser runt och/eller tar några ströjobb 1-2 år efter studenten, så som många gör och uppmanas göra, så är man runt 25 när man tar examen. Därefter ska man skaffa jobb, spara ihop lite pengar, träffa en partner om man inte redan gjort det, eventuellt köpa bostad (vilket kräver stadig ekonomi och en större summa sparad) och om inte köpa så hyra i första hand i någorlunda säkert område (svårt att få). Tidslinjen förskjuts. Kanske får man då första barnet vid 30-32. Då hinns det inte med så mycket mer än 2 barn innan man blivit för gammal (ur fertilitetssynpunkt).
5. Folk uppmanas att vänta med barn. Det är inget ovanligt att kvinnor på 36, 37 år får massa kommentarer från andra om att de fortfarande är unga och har tid att skaffa barn om några år och ”min mormor fick min mamma när hon var 48, så du har fortfarande gott om tid” osv. Unga får ofta rådet att vänta och ”leva livet” innan de skaffar barn. Inte sällan från kvinnor 35-40+ som påstår att ”jag hade aaaldrig varit redo för barn i den åldern” (och det är helt omöjligt att någon annan kan vara det så alla bör vänta tills de är 38+). En tjej på 21-22 någonting berättade att hon och hennes partner ville ha barn. De hade varit tillsammans i 5-6 år, hade båda två fasta jobb de trivdes med och en bostadsrätt. Att se hur hon fullständigt attackerades och idiotförklarades (i stort sett endast av äldre personer) för att hon (och hennes kille) ens tänkte på barn i den åldern var chockerande. Vet inte om folk lever i någon sorts förnekelse som inte får rubbas eller om de faktiskt är så totalt okunniga om fertilitet och ålderns påverkan på denne som det verkar. Det skulle behövas mer utbildning kring detta - både för kvinnor och män.
6. Folk som vill ha barn vill bara ha 1-2 stycken. Dels för att de inte tror/anser sig orka med fler än så, dels för att de inte tror/anser sig ha råd med fler än så då ungarna ska ha allt (eget rum, alla leksaker de pekar på, märkeskläder, nyaste mobilen, resa utomlands minst 1-2 gånger om året, dyraste fritidsaktiviteterna, körkort, kontantinsats osv osv), dels för att de inte tror/anser sig ha tid med fler än så men också för att det är normen. De flesta, eller rent av alla, de känner och de flesta de ser på tv, i filmer och på stan har även de 0-3 barn. Man ska nog inte underskatta normens kraft. Normen är vad folk känner till. Det är det som är tryggt, accepterat och inte drar tills sig obehagliga kommentarer, blickar och åsikter från andra. Det är till stor del normen som formar vår bild av världen och hur saker och ting bör vara. Tanken slår inte ens alltid folk att man ”kan” leva på annat sätt och att det också kan vara bra, eller till och med bättre och ett val som skulle göra en själv lyckligare. Om normen är att ha få barn eller inga alls, så är det det de flesta kommer välja - folk följer strömmen. Ingen vet varför eller vem som började men ändå går alla åt samma håll.
7. Folk har det ”för bra”. Att få barn innebär i Sverige (och västvärlden/rika länder generellt) på många sätt ofta en försämring i livsstandard. Mer utgifter, mindre tid till dig själv och din karriär och dina intressen, mer stress, större ansvar, högre krav. För folk förr i tiden, och även idag i vissa länder, innebär barn på många sätt ett förbättring och underlättnad av livet rent praktiskt - en till som kan hjälpa till med jordbruket, en till som kan arbeta och bidra till hushållsinkomsten, någon som kan försörja och ta hand om mig den dagen jag själv inte kan det osv.
För egen del är jag inte intresserad av att träffa en man med barn sedan innan. Jag vill inte bli styvmamma och jag vill inte heller ha en partner som har kontakt med sitt/sina ex. Är det dessutom så att han är orsaken till skilsmässan/separationen från barnens mamma (antingen direkt genom att det var han som ville skiljas utan väldigt bra anledning, eller indirekt genom att t.ex. bete sig som ett svin) har han bevisat att han inte är att lita på, samt har värderingar som inte är förenliga med mina eller ett seriöst förhållande.
Reflektiv sammanfattning, bra genomtänkta punkter.
Citat:
Ursprungligen postat av Vaskrens
Kan finna det lite komiskt att du först konstaterar att det är ett sjukt samhälle vi lever i, för att sedan uppmana folk att skaffa barn i det.
Nädu... Jag är fullkomligt nöjd med min tillvaro.
Jag tjatar inte på andra människor om hurvida de skall skaffa barn eller ej.
Du benade trots allt svammel, ner det ganska bra själv.
Gillar man att byta blöjor och få lite sömn, så skaffar man barn.
Gör man det inte, så låter man bli....
Iom att det bl.a. blivit vanligt med singelresor och resorts som helt riktar in sig mot par och vuxenpublik signaleras att vi är mitt i en utveckling där du inte är ensam om att vilja njuta av livet utan barn.
Det jag vill hävda är att de är likadana oavsett om de har högskolepoäng eller inte. De har en fientlig inställning till folk utanför klanen och emot kvinnor.
Men tar man på sig batikglasögonen är allt bara bra såklart. Man väljer vad man vill se.
Ett bra sätt att döda ett bra företag är att ta in babbar med goda meriter. Det blir alltid pannkaka. Har sätt flera bra företag konka pga att det blir ohållbar nepotism och bristande rutiner. Det är inte en slump att de inte får något att fungera i sina hemländer ens under långvarit fred. Allt ska fuskas och myglas till max.
De jag umgås med är främst arabiska och iranska kvinnor som arbetar som läkare eller tandläkare varav de flesta har gift sig och fått barn med svenska män.
Min erfarenhet är som sagt att de inte är särskilt fientliga mot kvinnor eller har fientlig inställning mot folk utanför klanen.
1. Det är idag mer socialt accepterat att avstå från att skaffa barn än det varit förr. Kanske skaffade många förr barn trots att de inte ville för det var så man skulle göra, det ifrågasattes inte och det sågs som ytterst udda och negativt att inte göra det. Kanske fanns även större press från föräldrarna om att producera barnbarn.
2. Generationerna som nu och snart är i ålder att skaffa barn har i stor utsträckning vuxit upp på dagis och haft föräldrar som heltidsarbetat med allt vad det innebär. En stor del kommer dessutom från trasiga familjer med skilda föräldrar och ”plastsyskon” och ”låtsasmammor/pappor” hit och dit. Många har helt enkelt inte fått med sig några riktiga familjevärden hemifrån utan allt och alla är utbytbara och det är var man för sig som gäller från 1 års ålder. Det kan väl inte anses som särskilt konstigt att inte vara lockad av att stressa och snåla för att försörja ett barn man knappt ser för det växer upp på dagis (och senare fritids). Det är inte heller särskilt konstigt att vara orolig att hamna i en situation där man blir ensamstående med barn och behöva dras med allt som kommer med det - bonusfamiljer, dålig ekonomi, vårdnadstvister, varannan vecka osv. Det är referensramarna många unga idag har med sig från barndomen. Banden till familjen är många gånger svaga och i vissa fall icke-existerande, då finns ingen känsla av lojalitet och ansvar att föra familjeträdet vidare. Man har även mest fått se negativa saker med föräldraskapet - sönderstressade föräldrar, familj man knappt ser, föräldrar som bråkar om ekonomin, skilsmässa med vårdnadstvister, känsla av att mest vara en börda på sina föräldrar som ofta påpekar (uttryckligen eller genom kroppsspråk) hur jobbigt det är att ha barn osv. Kort sagt, de har från sina föräldrar fått med sig en högst negativ syn på föräldraskapet.
3. Unga idag har från uppfostran med sig att just de är viktigast, bäst och mest speciella och endast deras vilja och välmående spelar någon roll. Att kompromissa finns inte. Att kämpa för något finns inte. Det ska vara lätt, bekvämt och kännas bra hela tiden - annars kan det vara. Att då skapa en riktig, stabil, livslång och hållbar monogam relation går inte. Det kräver för mycket jobb och obekvämlighet. Det är lättare att bara göra slut eller vara otrogen när det inte är kul längre. Vidare är det även enklare och i stunden bekvämare att inte skaffa barn - då kan man ju fortsätta vara ego, ansvaralös och leka runt.
4. Idag tar det för många lång tid att få klart sin utbildning och skaffa ett stadigt jobb. Det krävs utbildning till det mesta och tar man studenten vid 19, reser runt och/eller tar några ströjobb 1-2 år efter studenten, så som många gör och uppmanas göra, så är man runt 25 när man tar examen. Därefter ska man skaffa jobb, spara ihop lite pengar, träffa en partner om man inte redan gjort det, eventuellt köpa bostad (vilket kräver stadig ekonomi och en större summa sparad) och om inte köpa så hyra i första hand i någorlunda säkert område (svårt att få). Tidslinjen förskjuts. Kanske får man då första barnet vid 30-32. Då hinns det inte med så mycket mer än 2 barn innan man blivit för gammal (ur fertilitetssynpunkt).
5. Folk uppmanas att vänta med barn. Det är inget ovanligt att kvinnor på 36, 37 år får massa kommentarer från andra om att de fortfarande är unga och har tid att skaffa barn om några år och ”min mormor fick min mamma när hon var 48, så du har fortfarande gott om tid” osv. Unga får ofta rådet att vänta och ”leva livet” innan de skaffar barn. Inte sällan från kvinnor 35-40+ som påstår att ”jag hade aaaldrig varit redo för barn i den åldern” (och det är helt omöjligt att någon annan kan vara det så alla bör vänta tills de är 38+). En tjej på 21-22 någonting berättade att hon och hennes partner ville ha barn. De hade varit tillsammans i 5-6 år, hade båda två fasta jobb de trivdes med och en bostadsrätt. Att se hur hon fullständigt attackerades och idiotförklarades (i stort sett endast av äldre personer) för att hon (och hennes kille) ens tänkte på barn i den åldern var chockerande. Vet inte om folk lever i någon sorts förnekelse som inte får rubbas eller om de faktiskt är så totalt okunniga om fertilitet och ålderns påverkan på denne som det verkar. Det skulle behövas mer utbildning kring detta - både för kvinnor och män.
6. Folk som vill ha barn vill bara ha 1-2 stycken. Dels för att de inte tror/anser sig orka med fler än så, dels för att de inte tror/anser sig ha råd med fler än så då ungarna ska ha allt (eget rum, alla leksaker de pekar på, märkeskläder, nyaste mobilen, resa utomlands minst 1-2 gånger om året, dyraste fritidsaktiviteterna, körkort, kontantinsats osv osv), dels för att de inte tror/anser sig ha tid med fler än så men också för att det är normen. De flesta, eller rent av alla, de känner och de flesta de ser på tv, i filmer och på stan har även de 0-3 barn. Man ska nog inte underskatta normens kraft. Normen är vad folk känner till. Det är det som är tryggt, accepterat och inte drar tills sig obehagliga kommentarer, blickar och åsikter från andra. Det är till stor del normen som formar vår bild av världen och hur saker och ting bör vara. Tanken slår inte ens alltid folk att man ”kan” leva på annat sätt och att det också kan vara bra, eller till och med bättre och ett val som skulle göra en själv lyckligare. Om normen är att ha få barn eller inga alls, så är det det de flesta kommer välja - folk följer strömmen. Ingen vet varför eller vem som började men ändå går alla åt samma håll.
7. Folk har det ”för bra”. Att få barn innebär i Sverige (och västvärlden/rika länder generellt) på många sätt ofta en försämring i livsstandard. Mer utgifter, mindre tid till dig själv och din karriär och dina intressen, mer stress, större ansvar, högre krav. För folk förr i tiden, och även idag i vissa länder, innebär barn på många sätt ett förbättring och underlättnad av livet rent praktiskt - en till som kan hjälpa till med jordbruket, en till som kan arbeta och bidra till hushållsinkomsten, någon som kan försörja och ta hand om mig den dagen jag själv inte kan det osv.
För egen del är jag inte intresserad av att träffa en man med barn sedan innan. Jag vill inte bli styvmamma och jag vill inte heller ha en partner som har kontakt med sitt/sina ex. Är det dessutom så att han är orsaken till skilsmässan/separationen från barnens mamma (antingen direkt genom att det var han som ville skiljas utan väldigt bra anledning, eller indirekt genom att t.ex. bete sig som ett svin) har han bevisat att han inte är att lita på, samt har värderingar som inte är förenliga med mina eller ett seriöst förhållande.
Reflektiv sammanfattning, bra genomtänkta punkter.
Iom att det bl.a. blivit vanligt med singelresor och resorts som helt riktar in sig mot par och vuxenpublik signaleras att vi är mitt i en utveckling där du inte är ensam om att vilja njuta av livet utan barn.
Håller i stort sett med alla punkterna. I ditt citerade inlägg.
Tror att jag sett det tidigare i tråden, men inte läst igenom hela.
Bra skrivet dock!
Jag håller mig oftast mer kortfattad än så. Slipper gärna att gå in på detaljer gällande min uppväxt. Många hade garanterat blivit förvånade.
Jag har aldrig känt lusten, instinkten eller behovet att skaffa barn. Så känns det för mig ännu.
Jag har syskon och vänner som skaffat barn, jag har sett vad det innebär, och jag vill inte byta med dem, ens för en dag.
Vi/ni har röstat för hur saker ser ut och fungerar idag.
Fan heller att jag skulle "knulla av mig" enbart för att min avkomma skulle få gå den ronden.
Visst är det rimligt att de svenskar som röstat på migrationsvänliga partier, samt våra kära svenska nationalister, tar sitt ansvar och skaffar +5 barn per arisk kvinna
Det kommer inte förändras för att någon fanatiker, här på fb, börjar snacka om den vita människans överlevnad.
Det har angivits fler och bättre skäl till att bilda familj än "den vita människans överlevnad" i denna tråd... Låter som att du har skapat en halmgubbe för att förlöjliga din meningsmotståndare.
Att bilda familj:
1. Det är en evolutionär fördel.
2. Det ger dig mening.
3. Det ger dig lycka (fast inte nödvändigtvis nöje!).
4. Familjen är en väldigt viktig faktor i samtliga delar av livet. Inga barn -> Ingen familj -> Inget intimt trygghetsnät, över tid.
5. Av ganska abstrakta moraliska skäl. Det är svårt att formulera något så uppenbart, men det har säkerligen med begreppen kärlek, mening, samhörighet och familj att göra. INGET av dessa ting kommer finnas kvar om godhjärtade människor slutar bilda familj. När man sprider idéer som står i strid med kärlek, samhörighet och familj så bör man fråga sig vad man håller på med. Varför försöker ni övertyga potentiellt godhjärtade människor om att överge familjen?
Den enda gången jag skulle uppmana någon till att INTE skaffa barn är om personen i fråga är inkompetent, illvillig, oempatisk och fullkomligt hedonistisk. Det är väldigt få personer som är allt detta.
Att påstå att familjebildande är icke önskvärt på grund av att det inte leder till "nöje" är lite som att påstå att det är icke-önskvärt att jobba av samma skäl.
__________________
Senast redigerad av RainOfMisery 2020-01-02 kl. 21:10.
Det har angivits fler och bättre skäl till att bilda familj än "den vita människans överlevnad" i denna tråd... Låter som att du har skapat en halmgubbe för att förlöjliga din meningsmotståndare.
Att bilda familj:
1. Det är en evolutionär fördel.
När jag är död har jag inget gott av det ändå.
Citat:
Ursprungligen postat av RainOfMisery
2. Det ger dig mening.
All "mening" är subjektiv.
Citat:
Ursprungligen postat av RainOfMisery
3. Det ger dig lycka (fast inte nödvändigtvis nöje!).
Hur mycket lycka får man om barnet är utvecklingsstört, blir mobbat, får cancer, blir mosat av en lastbil etc? Och om 100 år är det i vilket fall dött, såvida inte läkarvetenskapen gör jätteframsteg.
Citat:
Ursprungligen postat av RainOfMisery
4. Familjen är en väldigt viktig faktor i samtliga delar av livet. Inga barn -> Ingen familj -> Inget intimt trygghetsnät, över tid.
Vad är "intimt trygghetsnät"?
Citat:
Ursprungligen postat av RainOfMisery
5. Av ganska abstrakta moraliska skäl. Det är svårt att formulera något så uppenbart, men det har säkerligen med begreppen kärlek, mening, samhörighet och familj att göra. INGET av dessa ting kommer finnas kvar om godhjärtade människor slutar bilda familj. När man sprider idéer som står i strid med kärlek, samhörighet och familj så bör man fråga sig vad man håller på med. Varför försöker ni övertyga potentiellt godhjärtade människor om att överge familjen?
Det är inget ont i att inte ha någon familj.
Citat:
Ursprungligen postat av RainOfMisery
Den enda gången jag skulle uppmana någon till att INTE skaffa barn är om personen i fråga är inkompetent, illvillig, oempatisk och fullkomligt hedonistisk. Det är väldigt få personer som är allt detta.
Att påstå att familjebildande är icke önskvärt på grund av att det inte leder till "nöje" är lite som att påstå att det är icke-önskvärt att jobba av samma skäl.
Arbeta måste man ju, om man inte är ekonomiskt oberoende. Om någon däremot arbetar utan att behöva det, så är personen givetvis dum.
