JAS-39 Gripen

Den fjärde dagen på samövningen ”MEATBALL-14” påbörjas med en genomgång med mina motståndare. Jag ställs ensam i min JAS39 Gripen mot en rote Typhoon från 41:st Test and Evaluation Squadron, utrustade med 4 ASRAAM’s (Advanced Short Range Air to Air Missile, värmesökande robot) och 4 AMRAAM’s (Advanced Medium Range Air to Air Missile, radarrobot) var. Deras enda uppgift är att få bort mig från himlavalvet.

Hotet kan låta övermäktigt med tanke på att alla får manövrera sina flygplan ut till gränsen med enda begränsningen att inte skjuta förrän vi passerat varandra i luften. Med andra ord simulerar vi att vi inte sett varandra innan mötet, en så kallad pop up group innanför visuellt avstånd.

Vi gör detta för att testa vår förmåga till närstrid mot flera och prestandaöverlägsna mål. Detta i en miljö där jag inte har haft möjlighet att upptäcka motståndaren med radar eller fått invisning mot fienden med hjälp av stridsledning. Detta scenario skulle kunna vara mycket möjligt i en svårt störd miljö med en degraderad stridsledningsförmåga och en reducerad möjlighet att bedriva luftövervakning.

Jag har dock en fördel! Jag har på mig en HMD, Helmet Mounted Display och tillsammans med mina 4 IRIS-T (Infra Red Imaging System–Thrust vectoring, värmesökande robot) under vingarna kan jag avfyra robotar på nästan allt inom min synvidd. Problemet är att jag inte kan se bakåt och möter jag två flygplan som har en så grym manövreringspotential som Typhoon så handlar det om sekunder innan någon av dem får in mig i sitt sikte och med dagens vapensystem så har jag då mycket liten chans att överleva.

Min enda chans är att få på mitt sikte så snabbt som möjligt på en av dem, avfyra och därefter byta mål för att försöka göra samma sak mot den andra.

Vi startar ut från RAF Coningsby och sätter kurs mot Nordsjön och väl inne i övningsområdet så delar vi upp, Typhoon mot Gripen. Nu gäller det! Jag vänder tillbaka mot jakten på ca 25 miles och låser på med radarn. Jag ser att min radarvarnare indikerar anflygande fiender och låter mitt telekrigssystem system jobba för fullt för att störa ut motståndarens flygplanradar.

Britterna kommer ut ur molnöversidan och vi möts i en närmandefart på över 1100 knop och jag låter mina motmedel spruta ur flygplanet (simulerat av övningstekniska skäl) för att undvika pålåsning av ASRAAM’s IR-målsökare.

Maxsväng mot det ena målet, hjälmen känns som den är gjord av bly. Jag hinner inte med, byter sväng och hittar den andra stigande vertikalt för att omsätta sin energi i höjd. Han står still på himlen och får snabbt en IRIS-T i sällskap. Svängväxlingen tillbaka, efter att jag själv gått över i vertikalen gör att jag tar en otroligt stor vinkelförändring tillbaka mot det första flygplanet. Det innebär att jag tappar all energi och missar jag nu så är jag en vingklippt fågel.

Långt ut i periferin hittar jag honom, jag vrider ut huvudet till max och får på siktet men ingen ton. Av övningstekniska skäl bär jag bara en robot och den sitter i denna manöver på fel sida av flygplanet och målsökaren är skuggad av flygplankroppen. Jag fortsätter manövern i en roll med flygplanet inverterat och målsökaren hittar då målet. Striden är över på 9 sekunder. Men vi fortsätter kontakten för övningen skull och i det fall robotarna missar så måste jag kunna följa upp med ytterligare robotskott och eventuellt även med automatkanonen.