Citat:
Hur duktiga är ni på att fejka?
Jag vart riktigt bra på det men det tar ju en enorm energi att vara masker och i längden går det inte, isåfall måste man vara helt själv hemma en hel del för att kompensera.
Slutade fejka och mår mycket bättre i grunden nu och är mig själv.
Men ensam blir man ju och utstött.
Men hellre det och vara mig själv utan att vara rädd för att "avslöjas" hela tiden...
Är det bara kvinnor som fejkar "normala", det känns inte så?
Jag tog efter hur andra gjorde och försökte vara lika för att få vara med.
Men oj vad jobbigt...
Man blir utbränd och förvirrad till sist.
Jag vart riktigt bra på det men det tar ju en enorm energi att vara masker och i längden går det inte, isåfall måste man vara helt själv hemma en hel del för att kompensera.
Slutade fejka och mår mycket bättre i grunden nu och är mig själv.
Men ensam blir man ju och utstött.
Men hellre det och vara mig själv utan att vara rädd för att "avslöjas" hela tiden...
Är det bara kvinnor som fejkar "normala", det känns inte så?
Jag tog efter hur andra gjorde och försökte vara lika för att få vara med.
Men oj vad jobbigt...

Man blir utbränd och förvirrad till sist.
Jag har varit ok på att fejka (?!) och liksom "hålla tillbaka" genom åren. Men lite i och med att jag fick min diagnos, plus att jag blivit äldre, vågar jag nog vara mig själv mer. "Mig själv" är inte så väldans lyckat alla gånger, kan man väl säga ändå.
Utstött, mobbad (av "vuxna" människor), orättvist behandlad, missförstådd är väl ledord i min offerkoftevärld. Men jag försöker att inte bry mig så mycket om idioter som håller på med sånt. Det är inte så lätt, men det går. Jag har rätt många vänner och bekanta som det funkar fint med.
Jag mår också betydligt mycket bättre av att vara mig själv, sas. Att fejka sig genom livet (som många gör, med eller utan AS) kan ju inte vara någon höjdare. Så jag tycker du ska fortsätta att vara dig själv och hitta människor som accepterar dig som du är. Du lär hitta vänner som du funkar med, förr eller senare, om du inte har det nu.
