Citat:
Ursprungligen postat av
Detekarvisst
Mja, vad Nietzsche alluderar till är ju att förstörelse och skapande hör ihop. Vilket leder in på den cykliska kosmologin som även anknyter till en uråldrig indoeuropeisk föreställningsvärld i form av livets hjul med födelse-död-återfödelse. Jag misstänker att du gör en mer dyster och dramatisk tolkning av förloppet för att du utgår från en linjär semitisk syn. För då blir allt helt plötsligt väldigt ödesmättad med en distinkt början och ett slut.
Din analogi mellan Oden och Allah fungerar inget vidare. Men det beror nog även där på att du utgår från ett semitiskt tänkande. Snarare bör Allah ses som en alternativ semitisk manifestation av Yahweh.
Mer fruktbart är att konsultera Jung och hans tankar om Oden och inte minst kopplingen till Nietzsche och Zarathustra. Jung hänvisade bland annat till nedanstående passage från Nietzsche för att belysa kopplingen mellan Zarathustra och Oden, stormbringarguden.
”And like a wind shall I come to blow among them, and with my spirit shall take away the breath of their spirit; thus my future wills it.
Truly, a strong wind is Zarathustra to all that are low; and this counsel gives he to his enemies and to all that spit and spew: ‘Beware of spitting against the wind.”
Oden ur ett jungianskt perspektiv är en arketyp hos det germanska kollektivt omedvetna. Han går inte att förtränga utan att det blir problem.
”Wotan disappeared when his oaks fell and appeared again when the Christian God proved too weak to save Christendom from a fratricidical bloodbath. When the Holy Father at Rome could only impotently lament before God the fate of the grex segregatus, the one-eyed hunter, on the edge of the German forest, laughed and saddled Sleipnir.”
-C-G Jung
Så analysen blir en helt annan ur ett jungianskt och nietzscheanskt perspektiv. Att vi förträngt våra rötter och vår identitet. Hänvisat Oden till skuggorna. Istället för att inta det kristna dualistiska ”ondske-godhetsperspektiv” som du gör borde vi istället släppa fram Oden och integrera honom i vårt medvetna. Det är analogt med den balans mellan det apolloniska och det dionysiska som Nietzsche talar om. Där det dionysiska representerar Oden och balansen numer rubbats med total dominans för det apolloniska.
Det är ju just den moraliska dualismen som jag kritiserar, när jag tar upp Nikolaus av Flües icke-dualistiska Kristusvision. Att se sig själv som "god" är förödande. Det är ju centralt i Jesus budskap. Ingen är god utom Gud, säger han. Vår kultur idag är hycklande, falsk och skenhelig, precis som den historiska fariseismen, som drev Jesus till vansinne.
Vi vet idag att tiden skapades vid universums födelse, som redan Augustinus förklarade. Det var först på 1920-talet som vetenskapen accepterade detta. Tiden är, åtminstone i mänskligt perspektiv, linjär. Solen föddes och kommer i framtiden att slockna. Inom en miljard år kommer jorden vara het som en bakugn, vilket omöjliggör liv på planeten. De mest troliga ödena för universum är "The Big Freeze" (långsamt utslocknande) eller "The Big Rip" (att själva rumtiden slits isär).
Vi kan inte välja ett cykliskt "indoeuropeiskt" perspektiv när vetenskapen säger något annat. Vi blir tvungna att betrakta tiden som linjär, dvs. att allting går från födelse till död. Det fungerar så enligt de termodynamiska lagarna. Det går inte att skapa en cyklisk evighetsmaskin. Enligt kristendomen kommer världen att gå under, något som bekräftas av vetenskapen. (Emellertid säger kristendomen att en ny jord och en ny himmel skall uppstå, där materien skall vara av en annan art. Det är indoeuropeiskt så det förslår.)
Det största problemet inom fysiken idag är det faktum att skapelsen är så speciell. Kosmologin har funnit att universum kunde ha tagit vilken form som helst. Ändå uppstod detta ytterst märkliga universum, specialdesignat för intelligent liv. Enligt kristendomen är skapelsen mycket riktigt en personlig produkt—Jesus Kristus har tjänat som blåkopia. Det är en gammal indoeuropeisk tanke, nämligen att Anthropos (Ymer, Purusha, Gayomart, etc.) utgjorde själva grunden för skapelsen.
Kristendomen är inte en judisk religion. Den uppstod i den hellenistiska kulturblandningen i Palestina och hamnade direkt på kollisionskurs med judendomen. Ej endast Jesus drabbades av förföljelse. Hans djupt religiöse bror Jakob blev mördad. Paulus blev stenad men överlevde. Den grekisk-romerska formen av Attiskult hade vissa likheter med kristendomen. Gudamänniskan Attis blev bunden vid ett träd, där han dog av ett blödande sår. Det liknar korsfästelsen. Gravöppnandet utfördes rituellt, och prästen utropade när graven befanns tom: "Se! Attis är uppstånden!" Attis födelseplats var Betlehem, där det också fanns en kultplats. Vid varje vintersolstånd bars ett träd (troligen en gran) in i Attistemplet i Rom. Det dekorerades med violer samt färgade tyg-girlander (som representerade repen som bundit Attis vid trädet). Så julgranen är alltså ett arv av Attiskulten.
Det är okunnigt att hävda att kristendomen är en judisk religion. Det är en synkretistisk religion som uppstod i mötet mellan hellenistisk och judisk kultur. Samtliga kyrkofäder, förutom Paulus, var icke-judar.
Teofrastus