Citat:
Ursprungligen postat av
Teofrastus
Om jag talar om “förstörelse för förstörelsens egen skull” som ‘nietzscheansk’, så är det knappast för att hylla Nietzsche. Men Nietzsche satte fingret på förstörelsens kraft som finns i det omedvetna. Det betyder alltså att de trötta svenskarna, precis som de trötta tyskarna på 30-talet, är besatta av en ond ande, nämligen krigsguden Oden. Det förklarar varför de bereder vägen för kriget, och varför de välkomnar krigsguden Allah till Sverige. De “hyggliga” svenskarna döljer en djävulsk ondska bakom sin skenheliga ansiktsmask. Att förstörelsen går så snabbt just i Sverige beror på att svenskarna, i det fördolda, är det ondskefullaste folket i Europa. De prisger sina egna döttrar till våldtäktsmän, bara för att framstå som goda.
Stefan Löfven är ledare för det parti som lärde de tyska nazisterna hur man mördar förståndshandikappade genom att svälta ihjäl dem. Man hade nämligen funnit att svenskarna ansåg det mer humant än att giftmörda dem (trots att det är tvärtom!). Men innan de långsamma avrättningarna utsatte man dem för tortyr genom att ge dem klibbig kola som ledde till allvarliga kariesangrepp. Sedan borrade man sönder deras tänder utan bedövning. Det officiella motivet var “forskning”. Löfvens mor och morfar var organiserade nazister. Det här ger en bra bild av hur det ser ut bakom den skenheliga fasaden hos den typiske trötte svensken. Löfven är ju väldigt trött. Han orkar inte leda sitt parti.
Att det blivit så här beror på psykisk splittring. Psyket är uppdelat i skenhelig medveten humanism och dess motpol, nämligen omedveten arkaisk mordiskhet. När psyket klyvs, så blir man till en trött svenne, såsom Nisse i Hökarängen, eller brödrostkontrollanten Stig-Helmer Olsson. Förbindelsen med den omedvetna energikällan har nämligen kapats av. Det förklarar varför svenskarna hyllar och beundrar människor som ger uttryck för sin arkaiska instinktualitet, såsom massmördaren och terroristen Nelson Mandela. De längtar efter “den primitiva människan” från tredje världen. Dessa har nämligen inte kapat förbindelsen med energikällan—de tjatar ju ständigt om att “knulla” och “döda”. Det förklarar också lockelsen till islam, där arkaisk instinktualitet framhålls som en dygd.
Hos européerna, däremot, finns en kluvnad i den mänskliga idealbilden, nämligen Självet. Den mörka sidan har förträngts. Men det schweiziska nationalhelgonet Nikolaus av Flüe (1417-1487) fick i sina visioner uppleva Självet såsom helhet och inte som en ensidigt god ljusgestalt (jfr. von Franz, Archetypal Dimensions..., s.36ff). Kristus framträdde för honom i slokhatt och ibland iklädd björnskinn. Denna gestalt var både Kristus och Oden i samma person. Han framstod alltså som en komplett bild av Självet. Såsom bärsärkarnas gud kallades Oden också Rammi (“björnram”). I Gamla Testamentet representerar björnen Jahves mörka sida.
Nietzsche presenterar alltså ingen lösning, då han vill göra precis tvärtom, nämligen förtränga Kristus och släppa lös Oden, något som också skedde i nittonhundratalshistorien. Nej, det sanna idealet liknar pilgrimen i Nikolaus vision. Hos Nikolaus är den mörka sidan inte förträngd, vilket innebär att den också är under kontroll. Därför kunde han förhindra att krig bröt ut mellan de schweiziska kantonerna. Men i Sverige närmar vi oss inbördeskriget.
Teofrastus
Mja, vad Nietzsche alluderar till är ju att förstörelse och skapande hör ihop. Vilket leder in på den cykliska kosmologin som även anknyter till en uråldrig indoeuropeisk föreställningsvärld i form av livets hjul med födelse-död-återfödelse. Jag misstänker att du gör en mer dyster och dramatisk tolkning av förloppet för att du utgår från en linjär semitisk syn. För då blir allt helt plötsligt väldigt ödesmättad med en distinkt början och ett slut.
Din analogi mellan Oden och Allah fungerar inget vidare. Men det beror nog även där på att du utgår från ett semitiskt tänkande. Snarare bör Allah ses som en alternativ semitisk manifestation av Yahweh.
Mer fruktbart är att konsultera Jung och hans tankar om Oden och inte minst kopplingen till Nietzsche och Zarathustra. Jung hänvisade bland annat till nedanstående passage från Nietzsche för att belysa kopplingen mellan Zarathustra och Oden, stormbringarguden.
”
And like a wind shall I come to blow among them, and with my spirit shall take away the breath of their spirit; thus my future wills it.
Truly, a strong wind is Zarathustra to all that are low; and this counsel gives he to his enemies and to all that spit and spew: ‘Beware of spitting against the wind.”
Oden ur ett jungianskt perspektiv är en arketyp hos det germanska kollektivt omedvetna. Han går inte att förtränga utan att det blir problem.
”
Wotan disappeared when his oaks fell and appeared again when the Christian God proved too weak to save Christendom from a fratricidical bloodbath. When the Holy Father at Rome could only impotently lament before God the fate of the grex segregatus, the one-eyed hunter, on the edge of the German forest, laughed and saddled Sleipnir.”
-C-G Jung
Så analysen blir en helt annan ur ett jungianskt och nietzscheanskt perspektiv. Att vi förträngt våra rötter och vår identitet. Hänvisat Oden till skuggorna. Istället för att inta det kristna dualistiska ”ondske-godhetsperspektiv” som du gör borde vi istället släppa fram Oden och integrera honom i vårt medvetna. Det är analogt med den balans mellan det apolloniska och det dionysiska som Nietzsche talar om. Där det dionysiska representerar Oden och balansen numer rubbats med total dominans för det apolloniska.