arbetslös vill ta livet av mig orkar inte mer

Bra talat.

All den här pressen på den enskilde att söka arbete och sluta att vara arbetslös beror dessutom till 99% på press från anhöriga. Dumt och fullkomligt onödigt.

Vill hålla liv i den här tråden och i dig! Något som inte heller får dö är vårt välgrundade hat mot arbetsförmedlingen.
Ibland hjälper det att veta att man inte är ensam om att ha det för jävligt. Har gjort några småjusteringar i ditt CV (versaler). Du och jag verkar lida av samma typ av problem. Ärlighet. Ska man få ett ”riktigt” jobb nu för tiden krävs det tydligen att man myglar sig in på ett eller annat sätt…
Har arbetat flera år inom vården, men orkade inte längre på grund av värk i rygg och axlar. Byter då helt bana och läser 5 år på högskola. Klar med studierna 2008. Har efter det varit i stort sett arbetslös och lever nästan helt på min man… Får inga jobb inom den bransch jag utbildat mig inom och den motivering tilltänkta arbetsgivare ger är att jag saknar relevant arbetslivserfarenhet. Detta är säker helt sant eftersom jag känner att jag har svårt att svara på en del frågor jag får under intervjuerna. Vet ju egentligen inte riktigt vad jag utbildat mig till… ”Vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre” liksom. Har försökt få AF att bekosta en praktikplats, men är för gammal (40 år) och har en bra utbildning (>400 hp.). När jag bestämde mig för att studera ”högg” jag bara en utbildning på måfå där ovan nämnda institution hävdade att det skulle bli stor brist på arbetskraft inom 5 – 10 års sikt, det vill säga nyss… Har ringt och fått göra en del ”studiebesök” på arbetsplatser och skulle vilja göra fler, men det går inte på grund av att vi har barn som inte får vara på dagis då eftersom det inte är någon aktivitet AF står bakom. Är inflyttade och bor långt från släkt och vänner, så ska jag iväg på något sådant måste min man ta ledigt, vilket hans arbetsgivare inte uppskattar…

Under studietiden tog jag paus från vårdjobbet och de problem jag hade med rygg och axlar gick nästan över helt. Nu arbetar jag åter inom vården som tim- och semestervikarie hos flera olika vårdgivare. Detta gör att jag arbetar cirka 15 - 150 procent och kan bli inringd en kvart efter att jag skulle ha börjat. När jag söker fasta anställning nekas jag detta med motiveringen att jag saknar relevant utbildning.


Håller inte med om att det skulle vara speciellt lätt att få jobb som personlig assistent. Brukaren/kunden ganska mycket att säga till om (har exempelvis varit på flera intervjuer där arbetsgivaren sagt ”Dig vill vi ha, du skulle passa så bra in i gruppen” medans brukaren sagt ”Nej, det kändes inte rätt”). Jag vet heller inte hur länge jag kommer orka med ett jobb inom vården, eftersom jag åter börjat få värk i axlarna och ryggen och arbetsgivarna är ju inte dummare än att de inser att det finns en anledning till att jag sa upp mig för 10 år sedan… Arbetet inom vården har dessutom blivit hetsigare och stressigare än när jag jobbade tidigare. Allt ska dessutom dokumenteras på ett helt annat sätt än det skulle förut. Säkert bra på ett sätt, men man har inte avsatt tillräckligt med tid för denna administration.

Jag arbetar för lite för att få A-kassa och ”springvicken” gör att jag inte heller kan få nystartsjobb eftersom jag arbetar för mycket! Jag har helt enkel hamnat ”mellan stolarna” på flera plan och ”straffas” för att jag tar jobb som jag inte vill ha och i längden inte heller kommer klara av. Under det senaste halvåret har jag dessutom haft ständig huvudvärk, svimnings-/yrselanfall och magproblem. Efter flera (och dyra) läkarbesök med dyra mediciner (kosttillskott) utan att det blivit bättre och utan att läkarna kunnat hitta någonting som är fel har de nu dragit slutsatsen att besvären är psykosomatiska och orsakade av långvarig stress. När jag pratar med arbetsförmedlaren får jag rådet att sjukskriva mig. Men jag kommer kämpa in till slutet för det sista jag vill ha i mitt CV är en sjukskrivning.

[quote=Netflash|47147128]

Att behandla människor på det här sättet är helt vansinnigt. Snacka om ”humankapitalförstöring”. Tar man ett ”skitjobb”, blir sjukskriven eller börjar studera blir arbetsförmedlarna lyckliga för då har en siffra i deras statistik försvunnit. Jag förstår verkligen att ungdomar som inte har någon försörjningsbörda vägrar ta ”skitjobb” för det har man ingenting för, man får ändå ingen hjälp av samhället när man behöver det. Att jag har arbete inom vården förbättrar på intet sätt mina möjligheter att få ett jobb inom det jag utbildat mig till, snarare tvärt om. Idiotiskt! De enda som tjänar på detta är möjligtvis företagen får billig, men ovillig, arbetskraft.

Jag är i och för sig stark anhängare av 6-timmarsdagen (en av anledningarna till att jag skaffade mig en så lång högskoleutbildning var just att kunna arbeta mindre med samma lön) men tror tyvärr inte att detta skulle ge så många fler jobb. De anställda skulle helt enkelt bli effektivare eftersom de mådde bättre och var piggare.

Bara för att så kan jag ju säga att praktikplatser på snabbköp är nog i regel svårt i och med att man behöver söka ut mycket specifikt vad som behövs vart. Storkök däremot tar emot praktik villigt i och med att det alltid är bra att ha assistans i kök...

Stå på dig och kräv bidraget du är berättigad till så att du kan fortsätta med ditt liv.

Jag vet precis hur det känns att vara arbetslös och efter att ha sökt minst lika många arbeten som du verkar ha gjort, bestämde jag mig för att börja studera istället. Studier gav mig först och främst möjligheten att utbilda mig inom ett område där det faktiskt fanns plats för mig att arbete efter avslutade studier och dels så fick jag studiebidrag vilket är mer än vad jag fick ut i a-kassa. Jag tänkte att det är bättre att göra något än att bara rulla tummarna och vänta på att första bästa skitjobbet dimper ner i skallen på mig och faktiskt, det verkar som att det lönade sig för nu har jag precis fått jobb men blir inte fastanställd innan jag är helt klar med min utbildning.

Mitt tips är att du tar kontakt med en studievägledare. Denna kan hjälpa dig att se över vilka arbetsområden där det faktiskt råder brist på utbildad personal. Har du lust, varför inte utbilda dig? Programmerare kan jag ingenting om. Vet inte hur pass många programmerare som arbetsmarknaden skriker efter? Men mitt tips är - barnskötare eller förskollärare! Det går att läsa på distans. Barnomsorgen behöver personal. Personlig assistent är en annan kategori där jag tror att marknaden behöver mer utbildad personal. Det kanske inte är några drömjobb men det är ju alltid en inkörsport till arbetslivet?

Jag blev nyfiken på detta förslag. Den man hyr ut i andra hand till kommer väl att vara skriven på lägenheten, vilket borde påverka socialbidraget?

Det stämmer, vid en samkörning tas hänsyn till hyresgästens inkomst, oavsett om den är från inkomst eller bidrag.

För att inte tala om den logiska kullerbyttan. Om TS som (när det skrevs) var arnetslös och pank kunde hyra en lägenhet bara så där så kan inte andrahandsmarknaden vara något vidare. Varför skulle någon hyra av TS om vem som helst lätt får 1a handskontrakt.

Man kan ju också köpa lägenheten i bra område.

Ja, men nu var ju förslaget bokstavligen "Hyr en lägenhet som du skriver dig på", inget om att köpa. TS har för övrigt knappast någon möjlighet att köpa en lägenhet i ett bra område i den situationen.

Blev lite förvånad, det jag tänkte på är väl alla administrativa arbetsuppgifter.

Ytlighet och kontakter är vad som genererar jobb idag.

Är du kvinna och attraktiv så har du en rejäl fördel idag. Förutom att man ser bra ut på bild och genast få en fördel i sitt CV och rekryteringsprocessen; så kvoteras kvinnor in på många arbetsplatser idag. Mitt jobb ger en bonus på 20k till den som lyckas anställa en kvinna; dessutom får hon en bonus också. Typ samtliga butiker i en stad har mestadels kvinnor som arbetar på golvet; eftersom en attraktiv kvinna är ett attraktivt ansikte utåt för arbetsplatsen.

Gällande kontakter så kan du få jobb, trots avsaknad utb. och erfarenhet, i regeringen om ex. din morsa jobbar där...