Vem är din militära förebild?

I så fall for å komme BRITENE i forkjøpet.
I følge Molotov - Ribbentrop pakten av 23/8-39 var Europa delt i Sovjetiske og Tyske interesseområder, derfor kunne Stalin angripe Finland, Baltikum, og "sin" del av Polen og Romania uten å komme i krig med Tyskland, det skjedde etter avtale.
Realpolitisk okkuperte Tyskland Norge for å kontrollere vår kystlinje mot Atlanterhavet, i en tid der ubåter og fly ble mer og mer viktig var det ønskelig med større baseomeråder. Dette var jo også før Frankrikes fall.
Militær svakhet på Norsk side var nok også en grunn, "fordi de kunne", Tyskerne altså.

At så mange svensker på Flashback elsker Hitler er helt sykt slik jeg ser det. Spesielt det å betrakte hans politikk opp mot dagens masseinnvandring, den kan sies å finne sted FORDI andre verdenskrig foregikk som den gjorde.

"Grøfaz" spredde tyske styrker fra Normandie til Volga, og fra Sahara til Barentshavet. Da Japan gikk til krig mot USA erklærte han også krig etter 2 dager, og sparte dermed Roosevelt for problemet det var for han at USA nå var i krig mot Japan og ikke Tyskland. Mot slutten av krigen godtok han Tysklands nær totale ødeleggelse med den filosofiske begrunnelsen at de som taper fortjener det fordi de er svake.

At så mange svensker maser om jøder mens antallet muslimer i Sverige omtrent dobler seg for hvert tiår er en stor del av problemet slik jeg ser det. Disse folka kommer antagelig til å konvertere til islam når det blir opportunt, så kan de fortsette å hate sine jøder mens de tjener det nye herrefolket.

Tvi vøre!

J E B Stuart, kavallerigeneralen i CSA som slog yankees gång på gång - samt överste Mosby i samma kavalleri som mest härjade bakom fiendens linjer.

Thomas ”Stonewall” Jackson var oxå en vinnarskalle mot i mantal överlägsna motståndare. Förlorade bara ett slag.

Dessa två fick göra skitjobben medans R E Lee drog upp strategierna som befälhavare i Virginiaarme’n

Ja, JEB Stuart genomförde ett antal (på det hela taget) uppseendeväckande, men tämligen meningslösa räder. I verkliga slag så var utfallet blandat. Ibland segrade han, ibland nåddes ingen direkt avgörande och ibland förlorade han. F.f.a. så misslyckades han dock vid flera tillfällen fullkomligt med att fullgöra sina egentliga uppgifter (spaning åt armén och att hålla fiendens spanande kavalleri borta) eftersom han var upptagen med sina relativt meningslösa räder.

Däremot så gjorde han mycket bra ifrån sig, när han helt plötsligt fick ta över som infanterikårchef vid Chancellorsville och på det hela taget, så gjorde han bra i från sig vid defensiva kampanjer. Vid de offensiva kampanjerna, hade han som sagt en tendens att försvinna iväg för att plundra, istället för att hålla Lee informerad och hålla fiendens spanande kavalleri borta.

Förvisso, ytterst få ”slag” var ensidiga vinster/förluster, men han gjorde stor nytta att binda upp fiendetrupper som aldrig helt visste vad hans räder skulle ske o på så sätt (som Lee hade som långsiktig strategi) fördröja kriget för att nöta ut o gora nord krigströtta. Att han inte hann hjälpa till vid Gettysburg är sant men under den unika reträtten därifrån visade hans kavalleri sin stridsförmåga som skyddade hela reträtten ur o skur ✌🏻

Topic kräver väl nästan någon typ av militär bakgrund... militär "förebild"... Är varken officer, inte ens i reserven, och blev för några år sedan av med min krigsplacering... ...nevermind, någon jag åtminstone beundrar i militär och geopolitisk mening måste ändå vara Fredrik den Store, med ett halvhjärtat UK (med sitt Portugal hängande i kjoltyget, eller kilttyget, som alltid) stred hann i sjuårskriget (som eg borde kallas WW1...) mot i princip hela världen, alla den tidens stormakter, Ryssland, Sverige, Frankrike etc - ja mot sig hade Preussen t o m en del "tyska" makter.

F d S sket fullständigt i att styrkeförhållandena var 1-6, han gick i strid, med preussisk skicklighet och teutonisk wille, det är en soldat.

Plus ett norske vän! Tror förvisso inte Fb-skribenten är representativ för "medelsvennen"...

Hitler ska väl ha plus för att han;

- visade fräckhet och bluff (Fra resp Polen).
- avskedade i regel isf att som Stalin avrätta sina generaler...
- och kunde plocka tillbaks dem baserat på deras kvalifikationer (von Manstein). Visst fanns knähundar och extrema ja-sägare (som Keitel) runt Hitler, men att man inte vågade säga emot honom generellt en myt. Därav hans misstro mot den militära parnassen, som accelererade i samma takt som hans psykbryt, i synnerhet efter Stalingrad.

Militärstrategiskt dock inte ens på en topp 100-lista.

Hunnen (uighuren) Attila: Kill them. Kill them all.

Finns det överhuvudtaget någon som är en förebild som vi svenskar skulle kunna dra nytta av?

Hade Nelson Mandela och ANC i Sydafrika verkligen haft den minsta chans om de inte fått hjälp från såväl östblocket och väst?

Var det likadant med Algeriet? Ska vi kanske leta efter förebilder bland muslimerna? Tänker då särskilt på afghanerna. De verkar tack vare sin religiositet varit helt och hållet dödsföraktande samt lyckades organisera sig.

Vi svenskar gör som sagt inte ett skit. Jo det finns en del dissidenter. Men mer är det ju inte.

William Tecumseh Sherman.

Han insåg tidigt under amerikanska inbördeskriget att den napolianska tidseran hade passerats av den industriella krigsföringen, och anpassade också sin strategi efter detta. Istället för att gödsla med sina soldaters liv gödslade han med kulor, krut och ingenjörsmateriel och ställde därmed nordstaternas starka sida (industriell överlägsenhet och organisationsförmåga) mot sydstaternas svaga sida (mycket få industrier och splittring mellan delstaterna).

Sherman skrev ett nytt kapitel i militärhistorien genom att med en reguljär armé (till skillnad från kavallerister á la mongolerna) överge sina försörjningslinjer och slå till mot fiendens bakre områden under sin "march mot havet" sommaren-hösten 1864. Det var på sin tid lika revolutionerande som Ardenneroffensiven maj 1940.

Slutligen samarbetade han mycket väl med såväl sin militäre chef Grant som sin politiske chef Lincoln. Han förstod att krig är ett lagspel - men också när han behövde göra individuella insatser.

Sedan har jag ett gott öga åt Carl Von Clausewitz. En officer som följde sin personliga övertygelse (men utan att drabba någon annan), uthärdade en rad fördjävliga år i rysk tjänst och inte minst skrev ner sina lärdomar för framtida generationer. Det sistnämnda är ett av tecknen på verkligt stora ledare.

Nja. Sherman var förvisso synnerligen kompetent (en av de mest kompetenta generalerna under kriget)

Men att försörja en armé genom att rekvirera och plundra var dock inget nytt, utan snarare standardförfarandet vid alla offensiva operationer genom krigshistorien innan 1860-talet och även en hel del under det amerikanska inbördeskriget. T.ex. Sydstaternas offensiva operationer. Så när Sherman gjorde det 1864, så var det nära nog enbart andra nordstatsgeneraler som inte hade gjort så tidigare under historien.