Har inte hittat någon liknande färsk tråd så jag vågar mig på att starta en ny.
Det finns många trådar om att hitta jobb, men situationen för oss som är medelålders och inte lyckas hitta någon inkomstkälla är speciell. Själv har jag, efter många år utomlands, inte lyckats få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden på de tre år jag varit "hemma". Jag har haft en tillfällig anställning på ett år som inte ledde till något mer. AF har inget intresse av mig alls eftersom jag talar svenska flytande (jag är ju svensk) och har en högskoleexamen. Enligt dem ska jag då lätt hitta jobb, även om verkligheten inte stämmer överens med deras fantasier.
Bor inte i min födelsestad p.g.a. den enorma bostadsbristen, och har inget nätverk som kan öppna dörrar. Jag är nog uppe i fyra siffror vad gäller det antal jobb jag sökt, och jag har verkligen inte siktat mot stjärnorna. Inte ens jobb man skulle kunna klara av med bara gymnasiekompetens verkar inom räckhåll. Med 15 år kvar till en eventuell pension vet jag inte hur jag ska motivera mig att vänta. Tänker inte lära mig koda eftersom jag vet att det inte hjälper, och dessutom har jag inget intresse av det.
Så är vi många? Som trots utbildning, språkkunskaper och ett långt förvärvsliv (utomlands) är ointressanta för den svenska arbetsmarknaden? Det finns de som säger att det finns jobb bara man söker, men de lever i en drömvärld (eller i Stockholm). Det har länge funnits långt fler arbetssökande än arbetstillfällen. Sverige fylls på med hundratusentals nya kroppar varje år som ska pressas in i arbetslivet med bidrag, och det finns en uppsjö av yngre med färskare utbildningar som jagar samma jobb som jag. Jag har i princip gett upp hoppet men måste ändå söka jobb och fylla i rapporten till AF.
Hur motiverar ni andra i mogen ålder er själva att fortsätta? Hur går dagarna? Hur går ekonomin? Jag har aldrig kommit in i a-kassesystemet så det är svältgränsen som gäller. Är mitt liv redan över vid 50 års ålder?
Gärna pm från andra i samma situation om ni föredrar, och inga klischéer om att det är mig det är fel på. Jag har gjort allt "rätt", det är den svenska arbetsmarknaden som är sjuk.
Det finns många trådar om att hitta jobb, men situationen för oss som är medelålders och inte lyckas hitta någon inkomstkälla är speciell. Själv har jag, efter många år utomlands, inte lyckats få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden på de tre år jag varit "hemma". Jag har haft en tillfällig anställning på ett år som inte ledde till något mer. AF har inget intresse av mig alls eftersom jag talar svenska flytande (jag är ju svensk) och har en högskoleexamen. Enligt dem ska jag då lätt hitta jobb, även om verkligheten inte stämmer överens med deras fantasier.
Bor inte i min födelsestad p.g.a. den enorma bostadsbristen, och har inget nätverk som kan öppna dörrar. Jag är nog uppe i fyra siffror vad gäller det antal jobb jag sökt, och jag har verkligen inte siktat mot stjärnorna. Inte ens jobb man skulle kunna klara av med bara gymnasiekompetens verkar inom räckhåll. Med 15 år kvar till en eventuell pension vet jag inte hur jag ska motivera mig att vänta. Tänker inte lära mig koda eftersom jag vet att det inte hjälper, och dessutom har jag inget intresse av det.
Så är vi många? Som trots utbildning, språkkunskaper och ett långt förvärvsliv (utomlands) är ointressanta för den svenska arbetsmarknaden? Det finns de som säger att det finns jobb bara man söker, men de lever i en drömvärld (eller i Stockholm). Det har länge funnits långt fler arbetssökande än arbetstillfällen. Sverige fylls på med hundratusentals nya kroppar varje år som ska pressas in i arbetslivet med bidrag, och det finns en uppsjö av yngre med färskare utbildningar som jagar samma jobb som jag. Jag har i princip gett upp hoppet men måste ändå söka jobb och fylla i rapporten till AF.
Hur motiverar ni andra i mogen ålder er själva att fortsätta? Hur går dagarna? Hur går ekonomin? Jag har aldrig kommit in i a-kassesystemet så det är svältgränsen som gäller. Är mitt liv redan över vid 50 års ålder?
Gärna pm från andra i samma situation om ni föredrar, och inga klischéer om att det är mig det är fel på. Jag har gjort allt "rätt", det är den svenska arbetsmarknaden som är sjuk.