Citat:
Ursprungligen postat av
swedoc
Jag håller inte med. Dessa problem hade vi redan tidigare också. Invandringen har spätt på dem, absolut, och det kommer bli betydligt värre om vi inte snabbt tar tag i det men det är inte enda orsaken eller ens huvudorsaken.
Invandrare som grupp är kanske mer vårdkrävande, kanske inte. Jag har inte sett några säkra siffror på det så jag avstår från att dra förhastade slutsatser.
Den senaste vågen av flyktingar/ekonomiska migranter håller jag med om att de inte kompenserar med kompetens. I praktiken importerar vi lågutbildad arbetskraft till arbetstillfällen som inte finns. Det är ohållbart.
Men som sagt, det är en separat fråga. Att blanda in invandring i allt man pratar om blir tröttsamt och oseriöst. Den diskussionen kan man ha när man undrar varför det inte finns mer resurser att skjuta till från politiskt håll men även då är det bara en delförklaring.
I ett land som Sverige, där vi har en stor offentlig sektor som betalas med höga skatter är det både rimligt och logiskt att en stor belastande utgift direkt slår mot
alla sektorer som finansieras med skatter.
Då denna kostnad dessutom handlar om människor med problem, vilket åligger samhället att lösa, så blir det oundvikligt att denna belastning kommer upp i
alla diskussioner som rör sektorer som påverkas av människor med problem.
Det är inte någon slump att "allt är invandringens fel" är det vanligaste uttrycket i debatter idag och inte på 80-talet.
Kommunerna jag verkar i har skatter som täcker 2-3 femtedelar av kostnaderna, de är alltså beroende av ett statligt tillskott på 3-2 femtedelar för att klara ekonomin.
För 30 år sedan var de självbärande, den stora utgiften är dels migranter beräknat från år 2010 men inte minst kostnaderna som nu rullar in pga misslyckad migration. Andra och tredje generationens invandrare som inte klarar av skolan, blir kriminella eller fastnar i försörjningsstöd och kostsamma arbetsmarknadsåtgärder som inte leder någonstans för deras del, samt kostnader för första generationen i form av att de aldrig betalat in skatt pga att de antingen gick direkt ut i arbetslöshet eller direkt in i systemet för sjukpension när de anlände till Sverige.
Jag läste igår några mycket träffsäkra rader som många födda år 80 och yngre inte kan associera till eftersom deras medvetande är daterat from år då Sverige började raseras:
""Mellan 1870 och 1970 gjorde Sverige en unik och fantastisk kollektiv klassresa där vi gick från ett av världens fattigaste länder till dess kanske rikaste. Detta har studerats och ofta beundrats genom åren.
Vad som snart blir föremål för liknande studier är den motsatta resan ner i mörkret, hur inom loppet av ett par korta decennier Sverige blir en fallerad statsbildning. Ekonomiskt ruinerat med ett upprivet samhällskontrakt, brottslighet med en råhet och frekvens likt de i extrema bananrepubliker och ett politiskt och rätts-system som inte längre existerar annat än på pappret och som en diffus ide."
Citat okänd."
Under 70 och 80-talet fanns runt om i Sverige ambulerande läkartjänst på jourtid, något som flitigt användes av gamla, sjuka och barnfamiljer/ensamstående som hade svårt att åka hemifrån mitt i natten. Det innebar att du ringde ett journummer och en läkare kom med sin läkarbil och recepthäfte för hembesök.
Under min låg och mellanstadietid under början av
80-talet hade vi på skolan i större svensk stad egen mottagning för läkare, sjuksköterska och tandläkare.
Sjuksköterskan arbetade måndag-fredag och var även kurator.
Läkaren kom en gång i månaden och utförde då förbokade undersökningar och vaccinationer. Tandläkaren arbetade måndag-fredag och utökade sin arbetstid med privata kunder.
Vi hade de förhatliga obs-klasserna där man buntade ihop alla med koncentration, läs och skrivsvårigheter. Kravet på disciplin gjorde att det var tysta klasser, alla kunde erbjudas hjälp. Hur kränkta alla obsare än anger att de blev under denna tid så är det bara att kontrollera hur många som klarade av högstadium och gymnasium under obs-tiden och jämföra med idag.
Idag erbjuds inte ens alla elever med särskilda behov hjälp, trots att de har rätt till det. I flera skolor löses kravet med att man erbjuder enstaka timme per vecka med specialpedagog, vilket är att jämföra med 80-talets heltid eller deltid i obs-klass.
Under hela 90-talet:
Fick man generellt fortfarande direkt kontakt med sjukvårdspersonal när man ringde vårdcentralen. Besök till läkare kunde man få samma dag, eller om man ringde efter lunch senast efterföljande dag.
Remiss och besök hos specialistvården kunde man räkna med inom två veckor. Planerad operation inom fyra veckor, cancerbehandlingar kunde i regel startas tämligen omedelbart.
Tandläkare, du kunde klämmas in samma dag om det var akut eller inom 1-2 dagar.
Bup: Tider samma vecka, utredningar kunde startas inom samma tidsperspektiv.
Remiss till vuxenpsykiatrin: som ovan.
Väl inskriven kunde samtalsstöd erbjudas en gång per vecka, standard var ett samtal varannan vecka.
Har du någon aning om hur dagens situation skiljer sig mot ovanstående?
I företagshälsovården, som under
00-talet varit räkmackan till vård som numer i princip är omöjlig att komma åt utan privat sjukvårdsförsäkring, har vi plötsligt behövt finna oss i att kön till vuxenpsykiatrin ligger mellan 1-3 år för alla som inte är suicidala.
Trots företagshälsovård med psykolog som tidigare arbetat inom vuxenpsykiatrin så avslår vuxenpsykiatrin per automatik alla remisser, trots att förutredningen och remissen vilar på synnerligen kompetent grund.
Vuxenpsykiatrin kan tex avslå remiss och hänvisa remitterade patienter med bevisad psykisk ohälsa (depression, panikångest, social oförmåga etc) och enligt tester påvisar NPF och behöver utredas till öppenvården och kuratorkontakt. En patient som inte klarar av att ta hand om sig själv och är helt oförmögen att ta egna initiativ.
Jag har hittills inte träffat någon som arbetat med ovanstående områden under nämnda tidsperspektiv som, trots att de arbetar inom kostnadseffektiv privat företagshälsovård, inte nämner invandringen som en stor påverkande faktor gällande resursbristen och att vården idag är oacceptabelt otillgänglig.
De tvångsomfördelar resurser och är själva enormt resurskrävande.
Har man dessutom poliser, kriminalvårdare, socialtjänstemän, lärare från utanförskapsområde i nätverket så är diskussionen slut.