Gammelmedias annalkande död

Visst är det så.

När man följer medias strukturomvandling och samtidigt, litet av och till, kollar in tonläget i den "politiserande" debatt som förs i tidningar och bloggar, ofta av s k åsiktsjournalister, så ser man ibland ganska tydliga drag av ett stockholmssyndrom hos skribenterna. Allt fler av dem har blivit tilltufsade av redaktionerna, fått kicken efter en litet för frispråkig krönika eller recension eller åkt ut i något sparbeting. Eller fått stanna efter att ha blivit avhyvlade eller nertystade internt.

Många (även i branschen alltså) är medvetna om den djupa korruptionen, ryggdunkandet och slappheten inom samtida svensk gammelmedia, liksom om den alltför stora närheten mellan politiker och media, men man stannar ändå kvar inom hyllningskören, t o m efter att man själv fått sparken eller tvingats hålla tyst i en angelägen fråga, man fortsätter försvara värdegrundstänk, nyfeminism, moraliserande censuriver och flathet, eftersom alternativet där diverse "jobbiga" personer och uppfattningar, sådana som rör sig en bit utanför åsiktskorridoren (t ex sådana som är artikulerat kritiska mot samtida feminism, blind mångkultur eller medias förfall - jag tänker inte på nazister eller öppna rasister) skulle släppas in på spelplanen och in i samtalet, känns alltför motbjudande.

Nej, hellre får DN fortsätta sitt pompösa testuggande och sitt blinda trendrytteri.

Min privata foliehattsteori går ut på att gammelmedia har "synergieffektat" bort så oerhört många kompetenta journalister, redigerare och filmare/fotografer att de inte längre fungerar som nyhetsförmedlare. Under mina år i branschen har jag bara sett ett chefsliknande jobb försvinna - en nattredaktörstjänst gick från att ligga på två till tre personer till att bli en tjänst som även timanställda fick göra. Antalet på golvet är nog numera bara 50% mot vad det var för 15 år sedan.

De som försvann eller fick försämrade anställningsförhållanden först var såklart de som hade intelligens, kompetens och arbetsvilja. Det var inget de alltid gjorde frivilligt utan det var värdelösa chefer som inte tyckte om folk som kunde saker och sa emot, eller ännu värre - visste bäst, som på diverse sätt som involverade mer eller mindre delar mobbning petade bort dem. Jag såg det hända.

Det finns inte folk att göra grävande och driven journalistik. Om någon undrar varför den regionala tidningskoncernen inte uppmärksammat vandaliserade och överfulla avfallsstationer (en nyhet som gått runt på sociala medier - alltså finns det ett allmänt intresse) med medföljande rått- och kråkproblem så blir svaret att man måste välja de intressanta nyheterna, att man jobbar på det och så får koncernens utsedda galjonsfigur skriva ännu en panikledare där hen förklarar vikten av att man måste prenumerera på deras tidning som en del av den fungerande svenska demokratin.
Någon måste helt enkelt mörka om varför så mycket nyhetsmaterial inte leder till artiklar och det bästa sättet att få pöbeln att hålla käften är att få dem att skämmas. Förklara att deras upprördhet och nyfikenhet är dumhet och fördomar.

Under tiden har min nuvarande arbetsgivare hunnit göra flera reportage om det och börjat ställa besvärliga frågor.

Att ställa besvärliga frågor är naturligtvis nazism.

Stämmer, grävande journalistik tar tid, personal och pengar och då väljer redaktionerna istället att köra på clickbait, videos med gulliga kattungar eller knäppa incidenter från Youtube, menlösa "hur-mår-ni?" eller "Vad ska ni göra på semestern?"-rundfrågor ute på stan - eller pressreleaser från olika partier, kommungubbar och aktionsgrupper som snabbt förpackas om till nyheter.

Det är i grunden av samma anledning som den verkliga debatten försvunnit från tidningarna. Det handlar inte bara om konkurrens från Facebook och Flashback, utan också om att debatter i pressen tar tid och utrymme, de kräver en hel del arbete om de ska få rulla på i en eller ett par veckor just eftersom de är oförutsägbara. En krönika vet redaktionen flera veckor i förväg ungefär hur mycket plats den kommer att ta och vem som ska skriva en viss dag - men i en klassisk kultursidesdebatt med 10-15 inlägg i veckan från kunniga debattörer vet man inte alls i förväg hur mycket plats som går åt från dag till dag eller exakt hur länge det ska rulla på. Hela sidan kräver mycket mer arbete för redigerandet och den löpande uppstyrningen om man släpper in den sortens debatter på sidan, och detsamma gäller om man låter sina kritiker eller reportrar skriva "så mycket det behövs" om en ny bok, ett album, en författare, istället för att säga "ungefär 1500 tecken gör du, och så ska vi ha plats för en stor bild".

Det är den här sortens formattänkande som också utarmar pressen.

200 isländska journalister har gått ut i strejk pga för låga löner och ingen övertidsersättning.

Det svenska Journalistförbundet har givit ett stöduttalande.


https://www.journalisten.se/nyheter/200-journalister-i-strejk-pa-island

Bonnier fortsätter sin uppköpningsturné och köper Dagens Samhälle från Sveriges Kommuner och Landsting.

https://www.journalisten.se/nyheter/bonnier-koper-dagens-samhalle

Ulrika Knutsson beklagar sig över att journalisterna ibland porträtteras som elaka i filmer och inte alltid som goda sanningssägare. Givetvis klagar hon också på Trump.


Att den allmänna bilden av journalisten som pålitlig håller på att luckras upp är bara positivt. Man bör inte lite på journalister, men det fattar ju inte journalisterna själva. De vill ju att alla blint ska svälja deras propaganda och sedan be om mer.

https://www.journalisten.se/kronika/journalisten-har-uppforsbacke-i-popularkulturen

Helena Giertta gråter ut i Journalisten över att SVT allt mer kritiseras och ifrågasätts.


https://www.journalisten.se/ledare/svts-tre-grundproblem

På den här nivån befinner sig alltså våra värdelösa svenska så kallade "journalister".

"Bu-huuu, vi blir inte porträtterade som hjältar i Hollywood-filmer, buhuuu gnäää ulk ulk"

Det är ju så jävla patetiskt och infantilt att det är skrämmande.

Ulrika Knutsson borde snarare kanske ta sig en funderare över varför hon känner ett så starkt behov av att vara dyrkad och leka halvgud?

Judepropaganda ut i samtliga kommuner och landsting!

Helena Gierttas krönikor är verkligen tragiska. De blir bara sämre och sämre...

Hennes tunga sitter långt upp i Helin nu, snart uppe i tunntarmen.

Giertta skriver krönikor som hon tror att hon förväntas göra i den roll hon har. Jag håller med om att dom är usla och sällan tillför något av värde.
Din avslutande kommentar känns både onödig och märklig.

Visst är det så att "Dagens Samhälle" ibland varit lite väl öppenhjärtiga för att det skall uppskattas av värdegrundsväktarna? Det lär ju svinen på Bonniers sätta stopp för direkt.