Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Tack, ska fundera på vad jag orkar göra.

Jag stod i kö i mindre än två månader för utredning av både Asperger och ADHD (på sjukhuset som faktiskt utreder, innan dess blev jag runtskickad några månader och fick tjata då första instansen glömde mig). I Stockholms län, är vuxen.

För mig var det en komplicerad historia som tog 2 1/2 år. Patientnämnden var inblandad. Ett väldigt hånfullt brev från verksamhetschefen på Prima Liljehholmen var inblandat. Det största problemet var att jag hamnade hos någon ...öh... som inte direkt kunde någonting om psykologi öht. (på Prima Mörby). I det tredje steget sas. Då la jag ner allting. Men av olika skäl tog jag upp det senare. Tydligen var diagnosen så självklar att jag tom. fick hoppa över ett pass i utredningen. ... om jag minns rätt.

I Linköping så blev det 2 turer (Men det kan bero på att min far mottsatte sig den)
Först var när jag va 12 år om jag minns rätt. Då kom det fram att jag hade AS.
Sedan gjordes det en ny utredning när jag var 18 så då var det hugget att jag hade AS.

Dock var det väldigt enkelt att få utredningen innan 2000.

Har diagnosen mixat med ADD.
Det ligger under någon ny benämning.

Största problemet är den totala oförmågan att tolka andra människor och situationer instinktivt.
Allting måste processas genom ett slags uteslutningsystem mixat med mina egna slutsatser.
Ofta träffar jag helt fel och bygger upp en fantomverklighet, men för stunden tror min hjärna att det är sanning.
Det kan beskrivas som att hoppa mellan olika dimensioner där händelser och människor spelar olika roller baserat på vilket universum jag vistas i.
Har även svårt att applicera en riktig personlighet. Det blir en imitation av filmkaraktärer och speglingar av människor i min omgivning.
Det funkar ofta ytligt, men blir helt utbränd efter några timmars social tillvaro , varför jag föredrar isolering.

Grattis! Du har det som ibland kallas "ADiDAS". Klä dig med stil:
https://duckduckgo.com/?q=vintage+adidas&iax=images&ia=images

Ha Ha en av de bästa tolkningarna av en diagnos måste jag säga.
Klockrent.

Kan känna igen mig lite i det där. ang att tolka andra människor.
Har alltid haft svårt för det måste jag erkänna. Även ibland blir det väldigt svårt.
Dock är jag väldigt social av mig

Lol. Det är lättare sagt än gjort. Jag har faktiskt under dagen lekt med tanken att köpa nya kläder. (Händer inte så ofta). Men då kommer beslutsångesten fram.
Är det här ett tecken från ovan. En hint?
Adidaskläder kanske skulle passa mig?
Försöker ju komma igång och träna.
Snygga träningskläder kanske avleder uppmärksamheten men skapar attraktionskraft...
Men vart ska jag handla?
Online? Fast risken är att kläderna blir fel storlek.
I butik- Dyrare fast då kan jag prova dem. Å andra sidan vill jag inte bli ägd av nån säljare...
Borde kolla online först och pejla läget.
Den gyllene medelvägen vore förstås en outlet..Då får jag ner priset men kan ändå testa storlek..
Sedan kommer existensångesten över vilken typ av träningsoverall jag ska köpa.
Kollar online.. Och plötsligt finns det över 50 olika alternativ som jag måste processa för i form av färg, stil, foder osv.
Vid det här laget börjar det bli jobbigt på riktigt.
Kanske bara ska köra random och "shoot from the hip" så det blir utfört..
Slutar lätt att jag blir passiviserad pga alla möjligheter och risker..

Nu när jag läser igen inser jag att det var en ordvits av diagnoser och inte alls någon AI eller "sign" att jag bör köpa nya kläder

Ungefär så ser min verklighet ut.

Fatta att man lätt blir utbränd..

Jag förstår... När jag försöker köpa sneakers på internet är det nästan en livskris. Jag har slutat upp med att ens försöka. Dom kommer ju ändå inte passa. Skavsår och skit. Ett jävla projekt helt enkelt. Jag förstår inte att någon människa kan köpa skor på internet.

Klart du ska köra Vintage-ADiDAS! Ditt Nya Liv börjar nu. Allt räckte med en duckduckgo-länk ju.

Den största risken med online är kanske att Postnord kommer tappa bort dina saker? Jag skulle rekommendera att börja jaga i second hand-butiker, om du har möjlighet. Jag köpte nyligen en mkt cool ADiDAS-hoodie för 140kr. Oanvänd tror jag. Tog en öl på Riche efter jag köpt den. Hon i butiken sa: "Nu är du redo för Östermalm!"

Lösningen är kanske det här:
"Kanske bara ska köra random och "shoot from the hip" så det blir utfört.." Man måste våga ta vissa risker i livet!

Hur gammal var du när du fick diagnosen?
Själv gick jag ett helt liv typ utan att någon nämnde ordet asperger för mig, eller jag hade ju hört det. Men det var ju bara konstiga personer som hade det, inte jag , jag visste inte ens vad det var. Inte ens psykiatrin nämnde det när jag sökte hjälp i yngre 20 års åldern. Långt senare (sen 20års ålder) när jag träffade en psykolog via skolan där jag pluggade så fick jag en remiss, tänkte först att hon har fel. Men det kan vara kul att göra en utredning iallafall och kolla om man har det.

Gjorde utredningen och jag fick då diagnosen. Jag blev lite chockad
Jag kompensera min diagnos med min intelligens sa dom och därför syns den inte lika mycket på mig. När jag tänker tillbaka på mitt liv så är det ganska sorgligt att jag inte fick den när jag var liten. Men man kan omöjligt veta om det hade varit bättre. Förmodligen hade jag inte slösat bort lika många år på att göra ingenting. Antagligen har jag lidit mer än jag kanske borde ha gjort, folk har ställt för höga krav som man inte klarar av. Jag har ställt för höga krav på mig själv också.. Men men, det e bara se framåt nu.

Först då: Ja! framåt it is! Älta gammal skit är ju aldrig bra

Var det solkart/gränsfall/whatever vid utredningen? Dvs. hur pass ILLA STÄLLT är det med dig?

Jag vill inte säga hur gammal jag var exakt. Men ...gammal... för gammal ... kring 40. Jag var hos BUP. Det var "inget fel på mig" osv. Skolan hade ju kunnat gå lite smidigare. Jag gick väl från särbegåvad till OBS-klass. Inte helt ovanligt för Aspergare kanske? Jag reparerade skol-skadan senare och tog en universitetsexamen åtminstone. Jag hade inte några större problem med att fixa den direkt.

Jag misstänkte i många år att jag hade det här Rainman-syndromet. Frågade folk vad dom trodde och dom sa ungefär: "du är för social" b.la. b.la. Det finns ju ingenting i diagnosen som säger att man inte kan vara social. Det är ju bara det att många blir asociala som en konsekvens av att det sociala inte fungerar så bra alla gånger.

Det var i kanske oktober 2014 jag läste en artikel om en Aspergares liv och då klickade liksom allting. Förstod att jag har Aspergers syndrom, i princip. Men då visste jag inte så mycket om det egentligen. Det är ju fem år sen nu. Det tog kanske ca. tre år för mig att förstå mig på det här som forskarna inte riktigt vet vad det är. Och jag jobbar liksom fortfarande på att hantera alla *värdelösa* "karaktärsdrag" man åkt på. Joråsåatteee...

Det varierar ju något otroligt med Aspergare hur tydligt det är att dom är just Aspergare. Vissa kan säkert "komma undan med det" i åratal utan att någon skulle "misstänka" Det. Vissa märker man ju på 50 meters håll, typ, att dom har Asperger?!?

Överlag så är jag väldigt nöjd med mitt liv trots att det varit ett helvete till stora delar. Jag har fått uppleva väldigt mycket (konstiga saker), lärt känna många fantastiska människor och ... sådär vidare ja. Det kanske jag har Aspergern att tacka för, delvis. Livet hade nog varit *tråkigare* utan det i alla fall då.