KL möter polisen, frågar om det är HOL som är skjuten, men får inget svar. Sätter sig i polisbilen som sedan kör därifrån.
Ingen yttrar ett ord i bilen och KL låter sig villigt ledas in i en cell. I normala fall skulle en oskyldig person fråga vad som händer och protestera. Varför är KL så foglig och tyst?
Citat:
Jag frågade om vi skulle börja prata, men han svarade att vi bara väntar på hans kollega.
– Vi väntade en kort stund innan han kom tillbaka. Sedan tog han väskan direkt och sa att jag var gripen. Det gick extremt fort. Ingen ordväxling över huvudtaget, jag fick inte reda på för vad eller vem, eller något. Det var helt enkelt snabba puckar.
Färden till arresten skedde under tystnad.
– De säger ingenting och jag säger ingenting. Så kom vi fram, cellen var redan i ordning. Dörren stängdes bakom mig. Jag visste absolut inte vad jag var gripen för.
Efter en stund kom det in en polis i cellen. Han delgav henne misstanke men angav enligt henne fel brottsrubricering.
– Han säger bara att jag är misstänkt för anstiftan till mord. Jag frågade: Har han dött? Polisen svarade: Nej, men han är nedsövd. Då ska det vara anstiftan till försök till mord.
Efter detta besked gick hennes puls upp så mycket att polisläkaren fick tillkallas.
https://www.expressen.se/nyheter/toppjuristens-forsta-ord-har-en-teori/
Edit: KL hade fått besked av en vän att HOL blivit skjuten. Hon visste det redan när hon begav sig till adressen. Varför steg pulsen? För att brottsrubriceringen inte var anstiftan till mord? För att han inte hade dött som hon hade hoppats på?
Edit 2: En normal människa skulle vara fullständigt uppriven, men istället för ett "tackochlov att han lever" blir det ett pulspåslag när hon hör att han inte är död.
Edit 3: KL är helt egofixerad. Inte ett ord av sympati för HOL, eller lättnad över att barnen har sin pappa kvar i livet. De verkar inte existera i hennes värld, men det första en förälder tänker på är väl sina barn i en sådan här situation?