Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

va sur som en stubbe i morse men bättre nu har rivit ner och vet nu vad som hänt ? HAHAHA

beställer lite grejer strax och sedan börjar jag skruva ihop i morgon , den går snart igen

Hej alla,

Jag tänkte pröva den här tråden, och se om någon har några kommentarer.

Jag undrar vad man ska göra när ledan och frustrationen driver en till vansinne? Vansinnet är i mitt fall att slå mig själv med knytnävarna i tinningen. När jag gjort det så känns det lite bättre en stund; jag blir lugnare eller nåt. Är detta samma fenomen som att skära sig med rakblad?

Det som driver mig till vansinne är apatin. Apatin består i att jag inte har någon lust att göra någonting. Jag känner mig helt tom, när jag inte har några tankar, idéer, eller ens känslor... om man inte räknar uttråkning som en känsla. Jag har inga idéer som inspirerar mig att göra något. På grund av tomheten kan jag t.ex. inte skriva eller rita/måla. Jag kan knappt tala med någon då jag inte har några idéer till vad jag ska säga... konversionerna bli utarmade om inte den andra personen kan hålla igång den.

Det har gått några månader nu sedan jag senast slog mig i huvudet, men jag är fortfarande frustrerad. Vad kan jag göra? Droger (inklusive mediciner) hjälper tillfälligt men det är som sagt tillfälligt, och det är bara än krycka för att lindra symptomen. Detta är inte den lösning jag söker, då jag vill komma åt roten (orsaken) till apatin, så vad annat kan jag göra?

-cokebug

Är han en stalker? Kanske jag är med. För jag försökte liksom få kontakt med den där tjejen jag pratade om för att reda ut vad som gick fel. Men hon ville inte prata med mig om det nått mer. Inte alls. Höll på till och från i flera år att försöka få kontakt igen. Slutat med det nu iallafall.

Härligt!

Motivation är inte något som händer utan något du skapar. 5-10 minuter sätter du dig och gör det du bestämt. Sedan så kan du sluta känna dig ineffektiv. 10 minuter kan förändra ditt liv genom att du fokuserar enbart under den tiden då länge något brister. Apati, psykisk ohälsa, kognitiva funktioner osv.

Ja det är väl många här eller hur. Men i flera år?! Wtf, du behöver en hobby. Jag upplever mig som problematisk i relationer och överväger att kanske skicka ett brev till en gammal uppskattad vän och kanske fråga en sista gång om personen jag frågade om han ville bli donator funderat något. Men jag ser att det är saker man släpper. Har du övervägt att söka hjälp istället? Det är inte alls samma sak att tänka på någon ibland som att år efter år, göra oönskade kontaktförsök.

Jo jag pratade med psykolog om det. Hans sa till mig att sluta men det gick inte. Det var som att det kliade och jag gång på gång försökte klia. Detvär väll bästa beskrivningen jag kan ge. Skrev jag inte blev det bara värre och värre. Nej det plågade mig mycket hur det blev och jag ville bara att det skulle kännas bra igen mellan oss. För jag kunde inte släppa det. Det spelade liksom ingen roll vad jag gjorde eller hur mycket jag pratade om det psykologer och allt. Men skit samma. Jag har iallafall slutat med det nu. Människor blev arga på mig och sa ifrån att det inte var ok vad jag gjorde. Jag tog åt mig av det och slutade.

jo varit med förr i detta , fixar i hop detta under morgondagen eller torsdag senast .
besiktningen missar jag , så bokar om tiden till nästa vecka istället .

klart det va snopet och surt , men det löser sej alltid är min filosofi

Finns det inte mediciner?

Jag har släppt förra killen men det känns lite märkligt. Tyckte om hans personlighet med bristerna även om det saknades kemi mellan oss. Funderar lite kring det. Borde det inte göra ont? Hur kunde jag bli såhär? Förr hade jag älskat att förbli hans vän och uppskattade människor så mycket. Jag vet att det är en personlighet som skulle berört mig mycket i själen. Saknar den jag var så himla mycket.

Alltså din historia om ditt ex. Du behöver definitivt långvarig terapi. Finns inte något våldscentrum för män där du bor? Ingenting att skämmas för. Förra året började jag gå i terapi när jag träffade en kille. Problemet för mig är att jag tydligen har rätt i att bli arg på de män som jag träffat och att det är ett friskhetstecken. Känns inte särskilt uppmuntrande när man bara vill leva i något harmoniskt flöde. Antar att relationer har sina dåliga dagar och att män hellre kastar skit än tar ansvar. (Tänkte nu kring mig själv och inte dig med det att det alltid är jag som sticker iväg till en terapeut och inte dem).

Ja du får ordning på det.

Tror jag håller på och blir sjuk. Magen känns upp och ner och mår illa. Vill inte bli dålig. Känner mig så ynklig då 🙈

Men vad ska jag till ett våldscentrum och göra? Jag är ju inte våldsam mot någon.
För att jag försökte få kontakt med henne flera år? Men det har jag ju slutat med och insett att det var fel.
Det är inte det som är problemet känner jag. Jag känner mig värdelös som människa och vill få bekräftat att jag inte är det. Jag känner mig precis ensam och orkar inte vara det. Det är ju därför jag försöker få kontakt gång på gång. Men som sagt har jag lagt ner det nu.
Nej jag skulle behöva träffa en psykolog och prata om allt som stör mig. Varför jag känner mig så precis oönskad och värdelös som människa. Men det har jag fixat. Det kommer köra igång med samtal och allting. Valt ut en person jag personligen gillar. Jätte bra.

ja fyfan för att må dåligt hoppas det lättar för dej !!

jag är inte heller riktigt kry i ryggen , med värk
men kämpar på ändå som vanligt

i graven får vi alla vila , tids nog . .

Jag mår jätteilla. Men likadant var det för lite mer än en månad sedan. Någon sa att det kan vara magkatarr eller magsår. Har rasat åtta kilo och äter ordentligt nu iallafall.

Du får köpa stödbälte.

Härligt!

Motivation är inte något som händer utan något du skapar.

Jag är inte särskilt våldsam jag heller. Har ändå gått till plats för män med våldsproblem eftersom jag snabbt blir arg och upplever det mer relaterat till mig själv än situationerna. Nu är jag lugn, oavsett om män försöker utnyttja min öppenhet för att spela offer. Jag står upp för mina brister och tar ansvar för vem jag är som person och hur jag är mot andra. Det är inte något de flesta delar med mig iallafall.

Jag tror inte att man kan söka en mening i det meningslösa. Det jag däremot tänker på är hur andra uppfattar situationen. Som den förra killen. Jag tänker på hans personlighet och då hur han känner nu. Man kan inte veta, är ju inte någon tankeläsare. Jag vet inte om han mår bra eller sämre nu.

Anknytningstrauman är fan det svåraste man kan kämpa med. Jag är lycklig över att jag åtminstone är begränsad till att ha svårt i nya relationer med män då jag inte känner mig trygg med dem. Skönt att det inte handlar om varenda människa i livet.