Uppfostra barn till geni

En sak är säker, barnet kommer att revoltera under tonåren och sedan återgå till sin tråkiga övre medelklass-bakgrund.

Genistatus är inget man förvärvar, det är något man erhåller vid födseln. Dock är ju så klart ens rörliga intellekt något som kan förbättras i ett bra umgänge med likasinnade. Men det sociala trycket kvarstår dock då människan är funtad så oavsett intellekt. Och överklassen knarkar även dem.

Först så svarar man på spädbarnets behov och ger den en trygg känsla med närhet. Ögonkontakt och talar med den. Givetvis kroppskontakt. Det bygger upp synapser. Samtidigt måste givetvis näringen vara god redan från fosterstadiet.

En balanserad kost, social samvaro och läsning, pyssel, pussel osv. Lite datorspel och kamratgemenskap. Har barn anlag för intelligens och lever i en stimulerande miljö, utvecklas det, liksom mindre begåvade barn gör detsamma. Läs för det, utforska världen och låt det få prova olika intressen och aktiviteter. Allt ifrån sandlådan till skogen till biblioteket osv. Att spela ett instrument bygger hjärnan liksom att barnet rör på sig och lär sig koordinera sina rörelser. Slutresultatet handlar om hur mycket barnet kan ta till sig. Det viktigaste är inte ett geni utan någon som är lycklig i livet och med det den sysselsätter sig med.

Alltså en nyfödd vet ju inte upp från ner. Under sitt första år gör de ett helt ofattbart kategoriseringsarbete där de i princip på egen hand begripliggör ett främmande kosmos nog för att röra sig någorlunda kompetent i det. Jag tror inte det är något du ska in och sabba i genom att försöka lära ut "matematik" och "kritiskt tänkande". Satsa på att ge barnet grundtrygghet istället, tro mig, med ett genomsnittligt spädbarn kommer det vara krävande nog.

Tanken är inte att lära ett spädbarn lösa komplexa matematiska formler. Man får anpassa svårighetsgraden efter barnets mognad till viss del.

Så vad är det du tänkte hitta på där på BB för att lära ut matematik, språk, kreativt och kritiskt tänkande som inte hör till sådant föräldrar normalt gör?

Det kanske är en nyhet för dig, men barn mognar med åldern. Mind blown.

Mycket dåligt formulerat. Att lära ett spädbarn kritiskt tänkande så fort det föds...

Eh.... ja men nu är det ju just att du diskuterar att man skulle börja när barnet föds som jag bemötte? Du tänkte alltså INTE börja vid födseln?

Mjukstart. Men ber om ursäkt för den undermåliga formuleringen.

:-P. När barnet kommer uppåt övre förskoleåldern (från 4-5) så kan det absolut vara vettigt att försöka erbjuda komplement till vad förskolan och skolan lär ut, men på ett roligt och uppmuntrande sätt som inte känns pressande för barnet, gärna där man fokuserar på barnets styrkor eftersom ett eventuellt "geni" ändå aldrig kommer vara bäst på allt utan utveckla ett särskilt intresseområde.

Men för mindre barn tycker jag man ska fokusera på att ge barnet kärlek och en trygg anknytning, inte fokusera på att barnet ska prestera eller hävda sig på något särskilt sätt gentemot andra barn. Det viktigaste är att barnet får med sig grunden att det är älskat oavsett vad det presterar. Geni är mestadels medfött, får barnet bara en trygg grund och den sortens stimuli som de flesta vettiga föräldrar bidrar med som utvecklande leksaker och läsning varje dag så lär ett barn som har begåvningsnivån för geni att blomstra. Det är väl viktigare att barnet blir lyckligt än att barnet blir enastående?

Kritiskt tänkande är en abstrakt förmåga som små barn inte har en tillräckligt utvecklad hjärna för att kunna lära sig.

Det sägs att barn som föräldrarna läser för varje dag innan de börjar skolan går in med ca 3-4 miljoner fler ord kombinationer än det barn som bara har hållits i liv fram tills dess. Det lär ju underlätta för ungen.

knappast geni men mina barn lärde sig flytande svenska, franska och engelska genom att jag endast pratar svenska med dem, mamman pratar endast franska med dem och tillsammans talar vi engelska, konsekvent sen dag ett.

När vi flyttade till Kina lärde de sig, på egen hand, tillräckligt med madarin för att kunna prata med grannar, försäljare på gatan och restaurangpersonal i Peking... den äldste var då sju år gammal. Nu ett par år senare talar de även flytande holländska. De kan även läsa och skriva samtliga språk utom mandarin.

Möjligen har språken hjälpt till perfekt gehör. Båda spelar piano och tar ut musik själva genom att lyssna och plinka. City of Stars är den senaste favoriten.

Från tidig ålder gick de på montessoribaserade dagis och skolor (i ett flertal länder då vi flyttat runt en del) och vi har alltid bett lärarna att sätta fokus på kreativ problemlösning och social förmåga snarare än vanliga skolämnen.

Läste och sjöng mycket för och med dem. Har alltid uppmuntrat och försökt inspirera till läsning.

Har aldrig egentligen satt press på dem utan all inlärning har varit naturlig och av nyfikenhet/nödvändighet. Detta kommer säkert ändras något ju äldre de blir. Språkkunskaper och sociala färdigheter till trots kommer man inte långt i skolan utan mattematik och där har de halkat efter lite. Själv ritade jag i mina matteböcker så jag är av ingen nytta där... så istället kommer vi se till att de får extrahjälp innan de halkar efter, tappar intresset och förvandlas till emos (eller vad tyckasyndomsigsjälvare kallar sig these days).

Jag har alltid försökt förklara varför... om allt... hur saker hänger samman, uppmuntrat till att försöka hitta mönster samt att tänka kritiskt, att inte lita på allt som sägs utan att ifrågasätta det för sig själv.

Något jag aldrig gjort är att tala med dem på bebisspråk och har inte heller accepterat det från andra vuxna. Ett stort ansikte som dyker upp, viftar med enorma fingrar och säger googoo gaga eller förställer rösten bara för att det är ett barn, tror jag är mer traumatiserande än underhållande (vilket jag antar vanligen är intentionen).

När barn är små lär de sig otroligt lätt, de snappar upp saker man själv inte lägger märke till. Därför kan man ge dem ett försprång gentemot andra barn... om man vill och har tid.

Dessutom är allt normalt för dem. Så länge föräldrarna ger dem känslan att det är detta som är det normala och förväntade, så anpassar de sig. Är föräldrarna lugna blir barnen lugna, är de stressade tar barnen efter det.... och har man höga krav på sina barn men själv inte lever upp till höga standards tror jag barnen blir förvirrade, vilket i längden kan leda till misär i massor.

Jag tror inte geni kan fostras fram... möjligen kan det avlas fram och sen ges möjligheter till utveckling. Men med ok fostran kan man åtminstone ge barnen ett försprång framför större delen av världens alla andra snorungar.