Uppfostra barn till geni

:-P. När barnet kommer uppåt övre förskoleåldern (från 4-5) så kan det absolut vara vettigt att försöka erbjuda komplement till vad förskolan och skolan lär ut, men på ett roligt och uppmuntrande sätt som inte känns pressande för barnet, gärna där man fokuserar på barnets styrkor eftersom ett eventuellt "geni" ändå aldrig kommer vara bäst på allt utan utveckla ett särskilt intresseområde.

Men för mindre barn tycker jag man ska fokusera på att ge barnet kärlek och en trygg anknytning, inte fokusera på att barnet ska prestera eller hävda sig på något särskilt sätt gentemot andra barn. Det viktigaste är att barnet får med sig grunden att det är älskat oavsett vad det presterar. Geni är mestadels medfött, får barnet bara en trygg grund och den sortens stimuli som de flesta vettiga föräldrar bidrar med som utvecklande leksaker och läsning varje dag så lär ett barn som har begåvningsnivån för geni att blomstra. Det är väl viktigare att barnet blir lyckligt än att barnet blir enastående?

Kritiskt tänkande är en abstrakt förmåga som små barn inte har en tillräckligt utvecklad hjärna för att kunna lära sig.

Det är därför det är bra att lära sig. (Kritiskt tänkande).

Allt du skrev låter ganska vettigt. Men nu handlar tråden som nämnt inte om min uppfostran för mitt eventuella barn. Tråden är teoretiskt lagd.

Du kan inte lära ett småbarn kritiskt tänkande. De har helt enkelt inte den abstraktionsförmågan. Det är som att försöka lära en nyfödd att hoppa höjdhopp. När de är små kommer de ta saker du lär dem som fakta, inte som något som kritiskt ska granskas. Det är också därför det är svårt att skaka av sig föreställningar man lärt in innan man utvecklade förmågan till kritiskt tänkande. Att du lärt ditt barn att svälja dina egna åsikter som du anser vara "kritiska" är inte samma sak som att du gjort dem kritiskt tänkande. Kritiskt tänkande är de när de ifrågasätter dig/läraren/auktoriteten. Det kan man börja träna ett begåvat barn på någonstans i mellanstadiet som tidigast.

knappast geni men mina barn lärde sig flytande svenska, franska och engelska genom att jag endast pratar svenska med dem, mamman pratar endast franska med dem och tillsammans talar vi engelska, konsekvent sen dag ett.

När vi flyttade till Kina lärde de sig, på egen hand, tillräckligt med madarin för att kunna prata med grannar, försäljare på gatan och restaurangpersonal i Peking... den äldste var då sju år gammal. Nu ett par år senare talar de även flytande holländska. De kan även läsa och skriva samtliga språk utom mandarin.

Möjligen har språken hjälpt till perfekt gehör. Båda spelar piano och tar ut musik själva genom att lyssna och plinka. City of Stars är den senaste favoriten.

Från tidig ålder gick de på montessoribaserade dagis och skolor (i ett flertal länder då vi flyttat runt en del) och vi har alltid bett lärarna att sätta fokus på kreativ problemlösning och social förmåga snarare än vanliga skolämnen.

Läste och sjöng mycket för och med dem. Har alltid uppmuntrat och försökt inspirera till läsning.

Har aldrig egentligen satt press på dem utan all inlärning har varit naturlig och av nyfikenhet/nödvändighet. Detta kommer säkert ändras något ju äldre de blir. Språkkunskaper och sociala färdigheter till trots kommer man inte långt i skolan utan mattematik och där har de halkat efter lite. Själv ritade jag i mina matteböcker så jag är av ingen nytta där... så istället kommer vi se till att de får extrahjälp innan de halkar efter, tappar intresset och förvandlas till emos (eller vad tyckasyndomsigsjälvare kallar sig these days).

Jag har alltid försökt förklara varför... om allt... hur saker hänger samman, uppmuntrat till att försöka hitta mönster samt att tänka kritiskt, att inte lita på allt som sägs utan att ifrågasätta det för sig själv.

Något jag aldrig gjort är att tala med dem på bebisspråk och har inte heller accepterat det från andra vuxna. Ett stort ansikte som dyker upp, viftar med enorma fingrar och säger googoo gaga eller förställer rösten bara för att det är ett barn, tror jag är mer traumatiserande än underhållande (vilket jag antar vanligen är intentionen).

När barn är små lär de sig otroligt lätt, de snappar upp saker man själv inte lägger märke till. Därför kan man ge dem ett försprång gentemot andra barn... om man vill och har tid.

Dessutom är allt normalt för dem. Så länge föräldrarna ger dem känslan att det är detta som är det normala och förväntade, så anpassar de sig. Är föräldrarna lugna blir barnen lugna, är de stressade tar barnen efter det.... och har man höga krav på sina barn men själv inte lever upp till höga standards tror jag barnen blir förvirrade, vilket i längden kan leda till misär i massor.

Jag tror inte geni kan fostras fram... möjligen kan det avlas fram och sen ges möjligheter till utveckling. Men med ok fostran kan man åtminstone ge barnen ett försprång framför större delen av världens alla andra snorungar.

Var lyhörd och märk vad barnet har fallenhet eller opåverkat naturligt intresse för och uppmuntra till det, så kan nog barnet bli framgångsrikt i det ämnet.

OM framgångsrik är prio ett.
Själv skulle jag lära barnen att förstå vad lycka är, eftersom deras samhälle i framtiden kommer att vara ett än mer olyckligt sådant.

OBS! Det här är inget jag planerar att göra, allt är teoretiskt.

Om man börjar med stimulansen när barnet föds...

Riktigt bra svar och gratulerar till ett utmärkt föräldraskap.

OnT: Finns inget recept för att uppfostra ett geni. Alla barn är olika och kräver därför olika stimulering.

Tanken är inte att lära ett spädbarn lösa komplexa matematiska formler. Man får anpassa svårighetsgraden efter barnets mognad till viss del.

Intressant, vad är lycka? Hur lär du dem det?

Oroar du dig för att du riskerar göra barnen än mer olyckliga om de inte lever upp till din definition av lycka? Är du inte rädd att din fatalistiska syn på framtiden kommer göra dina eventuella barn olyckliga trots att du lärt dem vad lycka är?

Ber om ursäkt för de aningen OT frågorna.

Lycka är t.ex att kunna vara glad och nöjd över det man gör, utan att känna något yttre krav på att prestera.

Jag kommer att lära mina barn att det finns inte särskilt många "måsten", egentligen bara ett enda om man kokar ner det, och det är att dö.

Mina barn ska jag ge öppna ögon och goda möjligheter att bosätta sig i något annat land med en ljusare framtid.
Men för andra, som krampaktigt tycker att man ska bo i den här jävla geggan till land, kan en övning i lycka vara nyttig.

Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men gör ett försök. Så fort barnet föds börjar det att övas i t.ex. matematik, språk, kritiskt tänkande och kreativitet, någon timme om dagen. OBS! Det här är inget jag planerar att göra, allt är teoretiskt.


Frågeställning:

– Hur hade det påverkat ungens intelligenspotential i framtiden?

– Hur ska denna uppfostran utföras framgångsrikt?

– Hur mycket kan barnets mognadsgrad påhastas i relation med jämnåriga och jämnsmarta i avsaknad av denna bildningsmetod?

+ Egna tankegångar som berör ämnet.