Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Hur länge måste man ha asperger innan man blir känslolös? Jag fick diagnosen år 2002 men har fortfarande känslor. Kan känna såväl glädje som sorg, ångest, empati, sympati, ilska, etc och har även fysiska känslor och kan känna om det är varmt eller kallt inne/ute, fysiskt vidrörande och så vidare. Jag vill egentligen inte bli känslolös men det är jävligt jobbigt att hålla på och fejka hela tiden.

Konstigaste frågan hitils måste jag säga. eller det dummaste jag har hört.
Var har du fått det ifrån?
Det du kan inte bli känslolös bara för att du har en Asperger diagnos.

Jag har hört det från alla möjliga håll ända sen jag fick diagnosen. Först av psykologen som gav mig diagnosen och sen av familjemedlemmar, lärare, mm. Ett par år efter att jag fick diagnosen så hade vi temaundervisning om olika handikapp och psykiska åkommor i skolan, bland annat om asperger och han som föreläste om asperger sa att det är ett kriterium man måste uppfylla - alltså att man inte har några känslor alls varken fysiska eller psykiska - för annars kan man omöjligt ha asperger.

Klarar ni av att tex resa ut i världen planlöst med en ryggsäck?
Eller är det endast jobbigt för er?

Det finns vissa som saknar eller har svårt att ha empati och svårt med känslor.
Det kan upplevas som känslokalla.
Asperger är olika från person till person men de flesta drar alla över en kam

Har dock aldrig rest uti världen men när jag åker bort så packar jag antingen en liten ryggsäck eller trunk med kläder m.m.
När jag är på stan så går jag utan ryggsäck om jag inte skall till skivaffären eller biblioteket vill säga

Här tror jag faktiskt att media har varit en bidragande orsak till att det blir så här, att gemene man som läste om AS för kanske tio år sedan fick en helt förvrängd bild av oss utifrån några brottsfall som inträffade i kombination med TV3's tv-program Ondska med Hasse Aro. Fanns, vill jag minnas en nästan utbredd fördom hos neurotypiska att Aspies är känslokalla robotar som är labila och oberäkneliga att umgås med.

Det är väl snarare så att det finns folk med diagnosen som har svårt att kanske tolka sina känslor och således får svårare att visa det utåt. Jag har själv varit sådan i yngre dagar då många olika faktorer spelade in som depressioner och att sinnet var helt ur balans. Inombords så hade jag ett levande känsloregister men det var i förmedlingen utåt som det blev problem med. Exempelvis så tog det mig mången begravningar innan jag de facto kunde gråta som man bör, och första gången morsan fick cancer kunde jag inte visa henne vad jag kände inför det. Just på grund utav att jag inte visste hur jag skulle signalera mina känslor utåt och bete mig i sådana situationer. På så vis uppfattades jag förmodligen som kall och känslolös, men så var ju inte fallet.

Idag har jag inga som helst problem med att visa mina känslor utåt, men det tog år utav träning i samma stil som med hur man beter sig inom ramarna för det sociala samspelet.

Kan hålla med dig på den punkten ang Media dessvärre.
Vet att media kan verkligen se till att det finns en utbredd fördom hos neurotypiska
att Aspies är känslokalla robotar som är labila och oberäkneliga att umgås med.
Det är bara att fråga Aftonbladet eller Expressen.
Minns det där tugget bland bekanta att det var en Asperger person som var mördare m.m.
Så man fick verkligen ryta till ordentligt och säga att det stämmer inte för fem öre

Jag kan känna igen mig väldigt mycket i det Rakii skriver ang att visa känslor.
nackdeln är att jag aldrig gråter på begravningar men på bröllop däremot.

Exakt så är det, en snedvriden nyhetsrapportering där mediafolket inte har någon ordentligt grund att stå på för sina, oftast förhastade slutsatser. De som läser morgon/kvällstidningarna, åtminstone förr om åren innan begreppet fake news blev ett vedertaget begrepp så svalde väl många rapporteringen som facit. Gjorde häromsistens för skojs skull en sökning på Asperger hos Dagens Nyheter och kom över en bra text där en läkare nyktert skriver hur det är.


Sedan som du skrev angående att gråta under begravning får mig att tänka på textraden av Joakim Thåström, som jag har för mig att du håller högt:


Lustigt det där med känslor... i synnerhet för sådana som oss.

Undrar ibland ifall Mediafolket kunde bli åtalade för ärekränkning eller något eftersom varje gång så
blir det mera fördommar mot AS Autister m.m. Man blir bara galen på allt.
Vi får hoppas att flera får upp ögonen o öronen vilka tillgångar vi är istället för att svartmåla oss som
att Aspies är känslokalla robotar som är labila och oberäkneliga att umgås med.

Thåström s låt Kort biografi med litet testamente är ett mästerverk för övrigt

Absolut, det håller jag med dig om och som tur är så finns det diverse företag/arbetsplatser som ser potentialen i oss med de ena å de andra diagnoserna. Om jag inte är felinformerad nu så har jag för mig att Max hamburgare har ganska god omsättning på personal som har diagnoser. Minns att far min läste/hörde om det och berättade det till mig. Sedan finns det ju mindre (om man jämför med Max hamburgare) arbetsplatser, exempelvis här i min hemkommun som tar in folk med diagnoser. Hittade en artikel om det, också på Dagens Nyheter om en kvinna med AS som jobbar på ett hunddagis i mina krokar.

Så visst finns det de som ser potentialen i oss, det är hedervärt!

Så det är folk inte ger upp om oss vissa stunder utan det finns folk som ser gott i oss med.
Vi får hoppas att det blir fler och fler på den punkten.
Sedan så är vi ju alla olika som tur är inom AS spektrat så man kan ju inte dra alla över en kam
Dessvärre så är det folk som gör det ändå så.