Finns nått bra med borderline?

Tack! Jag går i terapi som jag tycker hjälper även om mina tankar och känslor fortfarande är en studsboll. Skulle jag skriva något imorgon är det inte alls säkert att det vore lika insiktsfullt, tyvärr. Men det är i varje fall jätteskönt att faktiskt ha fått en diagnos som jag kan förhålla mig till och acceptera och jobba med.

Kan ärligt säga att jag inte är expert på borderline men som jag förstår det är mina symptom ändå en förlängning av min personlighet, alltså den jag är. Eller?

Detta är absolut något som kan ske hos "normala" personer också. Alla "normala" delar i regel smärre drag av symptom som påvisas inom BPS-diagnosen, men mindre intensivt. Jag kan också tycka en sak en dag, för att sedan ändra inställning och tycka något annat en annan dag. Tankegången formas allt eftersom.

Ja, så är det. Men det handlar också snarare om hur mycket du låter diagnosen i sig identifiera din personlighet. Tyvärr kan man ofta se ett beteendemönster på flera fronter som BPS:are delar och fungerar likadant inom, särskilt i intima relationer. Ur en individmässig ståndpunkt behöver dock detta inte vara en basis till att "alla BPS:are fungerar si och såhär" eller är "likadana". Det finns en människa bakom diagnosen med en alldeles egen unik personlighet. Det som tagits upp här är av mig och andra, utifrån en kritiserande inställning, gäller mer generellt, och inriktat på negativa "traits" som BPS:are i regel uppvisar.

Det som särskiljer individer med BPS från varandra är dock de som har sjukdomsinsikt vs dem som inte har det. Förmågan att kunna reflektera kring sina känslor och sin aktion. Möjligen är det en fråga om intelligens, särskilt EQ. Som jag tagit upp tidigare tenderar många med BPS att ha bristfällig empatisk förmåga.

Med detta sagt, mycket positivt att du har rätt inställning till diagnosen och även aktivt arbetar med att förbättra ditt mående. Hoppa inte av sadeln om du stöter på svårigheter.

Blir väldigt glad för din nyanserade förklaring! Det är så tråkigt alla inlägg som bara beskriver oss som odjur.

Klart jag ska kämpa! Ska börja med att sluta kringgå rutiner och faktiskt gå och lägga mig när jag ska. Godnatt!

Alla kluster b-störningar tenderar att återberättas mycket negativt, likt "odjur", särskilt av f.d. partners. Det finns ju såklart en sanning bakom det hela, men också anledningar till varför partners beskrivit sina f.d. så, och hur dåligt dessa mår efter en relation.

Familjemedlemmar är inte lika intensiva i affekt, många är medsjuka och har under tidens gång blivit invanda i reaktionen som ses emotionellt som drabbar dem. Påminner lite likt "Pojken som ropade varg".

Är BPS:aren medveten om sin problematik, hur den drabbar andra, och att denne själv försöker att bättra sig och jobba med sin störning - det finns inget odjur där. Struntar den å andra sidan i det hela, kan inte själv reflektera kring sjukdomsbilden, är omedveten, ja...då är den ett odjur. Ett odjur som förstör - och traumatiserar andra.

Det är hemskt orättvist att kalla en sjuk person för odjur när det finns en vedertagen diagnos som förklarar sjukdomen. Jag har både sårat och betett mig hemskt mot andra, medvetet eller inte, men människor har samtidigt känt väldig lycka tillsammans med mig och fått upplevelser de knappt kunnat drömma om. Så nej, jag har varken varit och är inget odjur - jag är sjuk med diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning och det gäller alla andra med samma diagnos.

Mitt ex har borderline, men jag måste nog säga att det var ganska mild sådan. Det värsta var dock hennes självskadebetende. Andra saker var att hon var väldigt lättmanipulerad, men inte manipulerade andra. Jag försökte iaf hjälpa henne att inte göra dumma saker. Jag såg dock inga tecken på psykoser. Jag har själv schizofreni (hebefreni), men klarar mig rätt bra på mediciner. Vi skiljdes åt som vänner o messar ibland en kram o så.

Baby I hate you because I love you too much and I know I can't have you.

Detta är anledningen till det stora hatet. Mitt ex hatar mig mellan varven och sen bönar och ber om att jag ska komma tillbaka och att jag är hela hans värld och att han inte vill leva utan mig..."jag som är en så dålig människa" Ni förstår inte hur besatta våra ex blir av oss...ni förstår verkligen inte det. Det har gått ett halvår och jag har inte slutat få långa sms/telefonsamtal med kärleksförklaringar och jag ser verkligen i hans texter att han verkligen tror att hoppet finns kvar och jag blir orolig och får skuldkänslor och mår dåligt. Jag har förstört hans liv för att jag var ihop med honom och för att han blev för kär och nu vägrar acceptera att det som var aldrig mer kommer tillbaka. Straffet jag får för att jag slutade vara kär är att bli hatad för att han inte kan få mig tillbaka, det är ok fastän det egentligen är orättvist, för varför ska jag fortsätta vara tillsammans med en människa som jag inte vill vara tillsammans med längre? För att det är synd om honom annars? Eller för att inte bli "hatad"? Det är inte vårt fel som borderline tjejer att våra ex vet att dom aldrig kommer bli så kära i någon annan kvinna igen och att det tar död på dom att veta. Har du ens varit tillsammans med en borderlinekvinna någon gång? Isåfall, så borde du veta att det jag skriver är sant.

En annan man här på FB är helt övertygad om att jag är hans exflickvän (vilket jag inte är) och har skrivit liknande meddelanden och även där ser jag ett hopp i hans texter fastän han tidigare föraktat henne och sagt att han aldrig vill ha med henne och göra igen men ändå så skriver han till mig (ihopp om att jag skulle vara hans ex) att jag är det bästa som har hänt honom och att han vill bli tillsammans igen och att han skiter i allt "hemskt" som "jag" gjort mot honom.

Ett tredje scenario, en man hatade på mig som fan och i min borderlinetråd i början när jag började skriva den och var verkligen hatisk mot alla borderlinetjejer, jag fick bättre kontakt med personen och det visade sig att han är olyckligt kär och vill ha sitt borderline ex tillbaka.

Det har varit många män som har visat förakt mot borderlinekvinnor och sen vid första tillfället dom får lagt in en stöt.

Med andra ord, du borde försöka vara mer objektiv och förstå att männen som oftast uttalar sig om sina ex är känslostyrda och menar egentligen inte mycket av det dom säger, och om dom menar vissa elaka saker hon gjort så undanhåller dom faktumet att dom varken ångrar att dom var ihop eller att dom vill ha henne tillbaka.

Dessutom så skriver du "Är BPS:aren medveten om sin problematik, hur den drabbar andra, och att denne själv försöker att bättra sig och jobba med sin störning - det finns inget odjur där. Struntar den å andra sidan i det hela, kan inte själv reflektera kring sjukdomsbilden, är omedveten, ja...då är den ett odjur." Hur kan en omedveten människa vara ett odjur? Det om något borde ju vara en ursäkt egentligen.

Sluta skriv till mig tack. Hur många gånger ska man behöva att be dig?

Du sårade fjantan när du skrev det där med odjur om du inte märkte det, och sårar även andra människor med diagnosen när du kallar dom för det för något dom flesta av dom inte kan rå för. Vem är det som lider av empatistörningar egentligen? Är det kanske du? Jag citerar dig hur mycket jag vill, när jag vill och det kommer ske varenda gång du skriver något jag inte håller med om, välkommen till Flashback hoppas att du kommer trivas, att diskutera handlar inte bara om att diskutera med människor som bara håller med en. Gör det du är bäst på istället - ignorera

Har jag kallat dig för ett odjur eller väljer du medvetet att tolka det som så? Jag skrev snarare att du var motsatsen. Läs om mitt inlägg.

Det du inte förstår och förmodligen aldrig kommer att kunna förstå, det är att det är VÄLDIGT sällsynt för en borderlineperson att FÖRSTÅ vad hen håller på med om inte nästan omöjligt. Vilket gör att du automatiskt kallar alla borderlinepersoner för just, odjur. Hur ska en person som lever i sin egna värld, helt borta i dimman kunna förstå hur sitt egna beteende uppfattas av andra när personen inte vet hur sitt egna beteende uppfattas? Och dessutom veta vad hen håller på med? En borderlineperson sätter sig SÄLLAN ner för att analysera sitt egna mönster och beteende och är väldigt impulsiv istället och tål inte kritik. Dom som lyckats få självkännedom är dom som förstått sitt problem och suttit och analyserat och rannsakat sig själva på djupet under en lååång tid och har lyckats komma "hit".

Du borde tänka lite på hur du formulerar/uttrycker dig. SPECIELLT i en borderlinetråd där det finns högkänsliga personer i...men den kloka tanken kanske inte slog dig? Sunt förnuft kan man komma rätt så långt med i livet faktiskt, underskatta inte det! Skitkul att citera dig när det stör dig så mycket, att provocera är en stark egenskap vi borderlinisar har, om den är positiv det vet jag inte om ni tycker...

Du har inte sagt att jag är ett odjur men däremot att jag varit ett. Tror du mig inte läs andra meningen i tredje stycket i ditt inlägg. Men skit samma, jag har blivit kallad betydligt värre saker förut..

I alla fall. Jag har funderar på två saker. Du har i tidigare inlägg beskrivit nedsatt empatisk förmåga hos människor med borderline och hänvisat till vetenskapliga källor, de stämmer säkert, men är din slutsats att vi inte kan älska vetenskapligt bevisad eller är slutsats din egen? Tror nämligen inte slutsatsen stämmer. Jag kan så klart inte argumentera med en massa vetenskapliga artiklar så jag får utgå från mig själv, jag har faktiskt en himla massa erfarenhet av relationer. Mer än som är sunt... Till ämnet. Somliga människor har jag älskat mer än andra. Andra har jag inte älskat alls. Vissa människor har betytt allt för mig och vissa har jag varit tillsammans med mest för sex. Jag tror visst att människor med borderline kan känna kärlek och bli förälskade. Allt är inte svart och vitt och all kärlek jag känt har inte bara fyllt tomrummet inom mig. En gnutta har säkert varit ”riktig” förälskelse, det tror jag bestämt. Jag tycker faktiskt din kompromisslösa förklaring är det svartvita i sammanhanget.

Och tillsist. Jag är nyfiken på hur det kommer sig att du vet så mycket om borderline? Du är uppenbarligen mycket mer påläst än mig! Du behöver så klart inte svara om du inte vill.