Finns nått bra med borderline?

Jag har tittat mycket på Sex and the City.

....

Har funderat lite till!

Utgår jag från mig själv har jag jättesvårt att tygla mina känslor och tankar. När jag är arg känner jag bara enorm ilska, när jag är jag svartsjuk är svartsjukan det enda jag tänker på, känner jag mig sviken då jävlar. Mitt intensiva och svartvita jag är väl borderline i ett nötskal.

Men! Detsamma gäller ju också när jag känner väldigt intensivt för någon. För visst måste det vara härligt när någon ger dig all sin uppmärksamhet och älskar dig som varje dag vore den sista? Visst känns det bra när du får ditt livs ligg varje gång du har sex och när din flickvän inte hymlar och håller sina riktiga tankar inom sig? Ni killar brukar ju klaga på oss tjejer som svårlästa, att vi spelar en massa jobbiga spel och aldrig säger vad vi egentligen känner och tänker. Sånt slipper du ju.

Att det är jobbigt i längden med alla intensiva toppar och dalar förstår jag. Jag förstår också om det fula inte uppväger det fina, men det finns ljusglimtar i allt elände. Visst är det så?

Som jag skrivit innan hade jag mest av allt sluppit den här jävla diagnosen. Men jag kan trots allt känna lycka ibland det är när jag gör någon lycklig!

Ja, det du beskriver är ju egentligen exakt så sjukdomen ser ut.

Visst kan en del uppleva den intensiva kärleksfasen, och "lovebombingen" som positiv, men detta är ju bara naivt. Medsjuka partners blir ofta hooked på detta, i varför det blir ett push/pull-förhållande, där partnern är en passions-junkie.

Lovebombingen är ju inte äkta kärlek, och en partner som är måttligt erfaren kring psykologi kommer ju inse snabbt att detta bara är en ridå i form av en temporär illusion. Detsamma gäller dessa "ljusglimtar" du tar upp. Visst är det så, men i det längre loppet så överväger detta såklart inte det negativa. Som exempel kan man jämföra det lite likt en misshandelsrelation - den manlige partnern slår sin flickvän lite då och då samt bedriver psykisk misshandel, är kontrollerande o.s.v. Å andra sidan är han underbar ibland och uppvaktar sin partner, han kanske är jättebra mot partnerns barn. Världsmästare på sex, bla bla bla...

För övrigt förstår jag inte varför ni kvinnliga BPS:are är så glorifierande kring era sexuella förmågor? Att ni tror att ni är så bra i sängen? Hur vet ni att ni är bättre än t.ex. normala kvinnor? Enligt min empiri, och det vetenskapen säger, tenderar BPS:are att vara sexuellt undergivna (läs passiva).

Jag har sett på Sex and the City att vi är bra i sängen.

Precis. Då kommer vi till kontentan - BPS:are är inte bättre i sängen, jämfört med andra. Detta grundar sig såklart i en individuell upplevelse från potentiella partners, och såklart BPS:arens grandiosa självbild, i att denne tror att den är bättre i sängen jämfört med normala personer.

Eftersom att individuella partners som lever i en relation med BPS:aren är "passions-junkies" så kan sexet utifrån dem upplevas som väldigt bra. Men det blir aldrig någon direkt jämförelse. Fanns det en inbillad passion där från början (utifrån BPS:arens lovebombing) därför upplevdes sexet bättre?

Men den intressanta frågan, utifrån den påhittade passionen, vad gjorde sexet bättre? Vad är det ni BPS:are gör i sängen som gör att sexet är så bra? Mindfuck av beta-hane till partner - och denne inbillar sig att ni är så otroligt tända på denne?

Eller, något i stil med "Jag dumpade dig igår och hatade dig, nu älskar jag dig. Let's have make-up sex!" och jävlar vad det knullas. Vem som helst förstår ju att detta bara är en temporär ridå...det är fejk!

Fast såklart, inte era partners inte. Dessa lever tyvärr kvar i en destruktiv relation med er. Fy fan för dessa stackare.

Ja såklart. Naturliga, ärliga & kreativa personer. Chosefria, rakt-på och okonstlade.

Årets skämt kanske till inlägg.

Är du möjligen omedveten om att tankar och impulser som ses etableras av psykisk störning? Ofta invant från barnsben? Knappast ärligt.

Du verkar missuppfatta diagnosen med autismspektrum, månne Asperger.

I vilket fall är ditt inlägg något att skratta åt. Ha ha ha.

Är inte så insatt i BPS, EIPS och alla andra akronym som finns av sjukdomen. Men jag kan föreställa mig att många partners till dessa individer går igång väldigt mycket på att någon är helt undergiven och enbart syftar till att sexuellt tillfredsställa den ena parten. Sedan om det verkligen är så att den ena parten blir tillfredsställd eller huruvida det är genuint eller manipulativt o.s.v. är mindre relevant då det enda som betyder något är hur partnern upplever det. Har inte haft någon relation med en borderlineperson, så vet inte riktigt hur sexet ser ut. Men jag kan förstå hur män blir besatta av och kanske anser att borderlinekvinnor är bättre i sängen. Och givetvis hur detta spelar på borderlinepersoners bild av sig själva som sexpartners.

Tar man deras känsla av tomhet och avsaknad av identitet i beaktande så känns det inte helt orimligt att det skulle te sig på detta sätt.

Det lider inte direkt någon brist på evidens över hur många "simpla" män det finns som är väldigt lättkontrollerade genom sex.

OnT: Nej, tror inte det finns något positivt med borderline, åtminstone inte ur ett helhetsperspektiv. Och helheten är det relevanta i slutändan. Varje gång jag ser försök till att glorifiera diverse psykiatriska sjukdomar, vare sig det är ADHD, Autism, Schizofreni eller vad som helst så får jag huvudvärk. Visst, någon med ADHD kanske skiter i skolan och blir fotbollsspelare, eller någon autistisk person med turen att bli bra på matematik och en schizofren person kanske kan måla fina tavlor... Men i sin helhet är det negativt.

Detta är dock enbart min personliga åsikt. Samhället har ett stort fokus på att försöka lyfta upp diverse grupper i dag. Det är positivt att vara avvikande, homosexuell, svart, autistisk eller muslim o.s.v. nästan trendigt. Men jag är bara en mentalt sjuk individ i mängden så jag lägger ingen vikt i det.

Borderlinebrudar är, enligt min(förhållandevis begränsade) erfarenhet, allt som oftast väldigt bra i sängen då det är stället de använder för att släppa kontroll. I övrigt är de skräpmänniskor och i längden givetvis skadliga för alla i omgivningen.

Du skriver att du inte är insatt, så ditt inlägg kanske inte ens borde skrivits från början? Vad vill du ha ut av det förutom från rena gissningar?

I vanliga fall tycker jag du är rätt förnuftig. Men... nu är du lite uppblåst. Som du läst så är jag inte så insatt (hur lite eller mycket insatt det är vet jag inte osäker var den gränsen går, åtminstone här på Flashback). Jag har dock läst en del om denna åkomma, delvis i tråden men även utanför. Det var en rätt intressant tråd enligt mitt tycke. Vad jag ville... Ja säg det, det vet jag sällan. Det var inte att attackera dig iaf, om det var så du uppfattade mig (att döma av ditt svar). Utan var väl egentligen bara delge hur jag tänker omkring frågan "varför anses borderline tjejer vara så bra i sängen, och svåra att komma över" baserat på åkommans natur och f.f.a. den manliga delen i en relation, som till större grad (i många fall) är mer orienterad kring det sexuella.

Psykiatriska diagnoser är rätt nyanserade och ständigt förändrande som du vet. Inom ett område där det finns flertalet olika läger som anser att sjukdom x definieras av y, orsakas av z och behandlas genom c. Återigen, före du går på defensiven, syftet med detta stycke var inte att "läxa upp dig" eller dylikt. Utan bara att det är ett speciellt område som till viss del är ganska öppet, och vi befinner oss inte på en konferens för klinisk psykiatri, utan på flashback så det blir en del gissningar. Och med tanke på hur den psykiatriska vården ser ut, åtminstone i Sverige så är du väl medveten om att det gissas rätt friskt