Finns nått bra med borderline?

Och nu är det svårt att hålla sig on topic ser jag. Finns det nåt bra med borderline? Var frågan.

Det är (nästan) enbart i negativa termer som borderlinare beskrivs i facklitteraturen också. Så ni är inte ensamma.

Får väl dra mitt strå till stacken. Igen då.
Äventyrlighet.
Viljan och förmågan att testa gränser.
En ovanlig känslighet för stämningar och andras reaktioner.

Egenskaper som lockar många. Och uppskattas av många.

När de egenskaperna kombineras med talang och intelligens kan en borderline göra karriär inom det området hen valt.

Du baserar positiva drag, gällande BPS som faktiskt inte är fastställt vetenskapligt, här.
Du baserar dessa drag helt utifrån egen ståndpunkt...

Äventyrlighet.
Viljan och förmågan att testa gränser.
En ovanlig känslighet för stämningar och andras reaktioner.

De två första argumenten känns helt fel. Det hamnar snarare under symtombild för antisocial personlighetsstörning. Klart vissa BPS:are har drag åt det hållet - där är dessa argument såklart legitima. I en större helhetsbild för BPS, knappast. BPS:are är rätt bekväma av sig. Man kan ju diskutera vidare i vad du anser "viljan och förmågan att testa gränser" i skulle vara? Typ inom psykisk misshandel då, se hur långt man kan komma innan exempelvis en partner agerar fysiskt tillbaka?

Ovanlig känslighet för stämningar och andras reaktioner är intressant, berätta gärna mer hur du tänker att detta kan vara positivt? Det gäller knappast som så att BPS:aren har ett utvecklat empatiskt tänk, och kan reagera, handla och tänka utifrån det. Snarare intränade mönster som känns igen, och ett intränat beteende i hur man ska bemöta det.

Tror du missförstår eftersom du redan är negativt inställd. Något att tänka på i framtiden kanske?

Äventyrlighet och att testa gränser behöver inte handla om psykisk misshandel utan att man testar gränser inom sex och gör saker som är tabu och som någon annan kanske inte hade velat prova. Utmana ödet och hitta på saker som är farligt eller kanske olagligt, riskabelt. Vi är väldigt påhittiga och gillar att känna spänning och ha kul, uppleva nya saker.

Ovanlig känslighet för stämningar och andras reaktioner = som borderline känner man på sig/ser om något inte är som det ska nästan innan personen själv har insett att hen kanske inte är på bra humör, är sur, rädd, orolig, att saker och ting inte är som de ska. Man är väldigt uppmärksam och vet hur personen reagerar i alla lägen och minsta lilla som avviker från hur han borde reagera gör att vi förstår att något är fel och ifrågasätter.

Bra frågor. Men fortfarande svarar du inte på TS fråga och är därmed Off topic. Men skit detsamma.

Baserar det mycket från egen erfarenhet. JA.

Nja, testa gränser kan vara konstnärligt, språkligt, socialt. Men också intellektuellt.

Känsligheten för stämningar och andras reaktioner är väl känt. Inte intränade mönster! En BP kan känna och se vad du känner innan du själv är uppmärksam på det. Och kan handla efter det.
Men som du är inne på så, behöver dom inte tänka logiskt utifrån det. Viktig distinktion.
Kan användas empatiskt, men likaväl för att dräpa motparten. Allt efter eget gottfinnande.

En stor filosof, Wittgenstein, var troligen borderline. Han var snabb på att tänka utanför boxen. Imponerade på andra, fast få fattade riktigt vad han menade. Kanske just för att han tänkte i och utanför gränserna för vad man brukar tänka. (Folk föll nog lite väl enkelt för det, kan jag då tycka).
Byggde upp en egen värld och hoppade sen vidare. Folk lät sig förföras intellektuellt. (Tycker jag alltså, många älskar honom).
För att han var förförande!
Var också ett hår av hin och hade alla en borderlines negativa sidor. Men nu var det ju INTE det vi skulle behandla i denna tråd.

Ja, precis. Tråden har gått väldigt OT under en längre tid. Kan du gissa varför? Svaret är enkelt - en intressant frågeställning pågår.

"Känsligheten för stämningar och andras reaktioner är väl känt. Inte intränade mönster! En BP kan känna och se vad du känner innan du själv är uppmärksam på det."

Alla, med hyfsat hög EQ kan känna detta, knappast särskilt för BPS. Förstår ditt argument dock. Jag håller i viss mån med dig i att många med BPS är mer känsliga för att känna igen tecken så som stämningar och reaktion - men troligen är det invant i beteendet, redan från barnsben! BPS:are är ofta experter på just detta. Stora skillnaden ligger i att kunna "känna" - och att kunna "identifiera"...

Wittgenstein i all ära, skulle han diagnostiseras som en BPS i nutid?

Javisst. Folk här drivs av känslor mer än av förnuft och då kan man inte hålla en tråd, utan känslor pockar på. Som för borderlinare. Primitivt, men förståeligt.

Ja, BPS är experter på känslighet. Fan vet hur det kommer sig. Ingen vet.
Sen vet jag inte vad du menar med känna - identifiera.

Om Wittgenstein. Jajamänsan, om man överhuvudtaget accepterar begreppet borderline, så skulle många förstå att han var det. Men dom flesta är ju bara imponerade av hans intellektuella byggen och funderingar. Men han är klockren BPS. Och gjorde nog karriär mycket med hjälp av sin BPS, Tror jag i alla fall. Folk föll som käglor för honom, utan att egentligen ha fattat vad han sa.
Kan vara en bra egenskap - i vissa sammanhang. Övertygande, självsäker, charmig. Och en djävul på den som inte höll med honom (men det var ju kanske ingen god egenskap )

Jag säger det.

Appropå "on topic" så är det väl det att är svårt att prata i termerna att något skulle vara positivt med diagnosen borderline om man ska prata någon form av helhet. Om man jämför med "psykopaten" så skulle man kunna ställa frågan på samma sätt. Till exempel bättre karriärmöjligheter eftersom yrkeslivet inte sällan premierar psykopatiska drag. Bättre på att läsa av och analysera andra människors svagheter. Är det då i grunden ändå inte lite bra att vara psykopat. Det är väl ett rätt skevt tankesätt!?

Allt som handlar om den andra sidan av diagnosen borderline är då "off topic"??? En hyllningstråd till diagnosen borderline och de som har den med andra ord.

Inlägg som mest innehåller personangrepp är såklart ot även om ni skriver en rad på ämnet. Håller till ämnet i övrigt, denna tråd svävar ut för mycket åt alla håll. /Mod

Tycker egentligen inte det finns något bra med borderline, det är faktiskt en väldigt allvarlig personlighetsstörning som jag lider fruktansvärt mycket av. Men samtidigt finns ju mitt riktiga jag där bakom och alla trevliga komplimanger jag fått har väl ändå något med min friska person att göra och inte bara min diagnos. Några saker jag fått höra många gånger och som gör mig glad:

Jag är väldigt känslomässigt närvarande och bryr mig jättemycket!

Det är jättesvårt att inte tycka om mig!

Jag är rolig och påhittig och det är svårt att tänka på annat när jag är där.

Jag är galet bra i sängen!

Hej! Jag vet inte om det här svarar på din fråga men sedan en tid tillbaka bor jag på ett privat hem för kvinnor med lite olika psykiatriska diagnoser. Jag bor alltså inte helt ensam men jag har i varje fall eget rum. Orsaken till att jag bor här är att mitt liv åt skogen mer än vanligt för drygt ett år sedan och att jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline med andra ord. Detta var efter mer än tio år av diverse ångestdiagnoser och konstiga ”instabil personlighet”-diagnoser.

Åter till frågan! Förutom DBT-behandling ligger jättemycket fokus på just rutiner. Här är allt väldigt fyrkantigt och rutiner finns för allt! Väckarklocka, handla mat, laga mat, äta mat, diska efter mat, tvätt, städning, motion, yoga, titta på teve, umgås, va inomhus, va utomhus, lägga sig osv osv. Det enda det inte finns rutiner för är sexuella relationer för sådana får vi inte ha (vilket är ganska skönt att slippa även fast jag saknar närhet ibland). Jag har också börjat arbetsträna genom praktik och ideellt arbete. På det hela taget trivs jag jättebra med både rutiner och behandling och personal, även om det fortfarande känns smått förnedrande att behöva bo på hem. Livet går fortfarande upp och ner som vanligt men jag tycker mina framsteg går att ta på vilket är en jätteskön känsla!

Detta är ju dock egenskaper som vem som helst kan inneha och är inte synonymt med BPS - kanske lite av det du var inne på i början. Eftersom att BPS är en personlighetsstörning så är diagnosen i sig en del av ditt "riktiga jag", men förstår vad du menar...

Du verkar dock ha en mer medveten sjukdomsinsikt än det jag sett tidigare i tråden jämfört med andra BPS:are, och din inställning till störningen är också sund i det stora hela i att den är kritiserande. Det pudlas inte och diagnosen glorifieras inte. Jag tror att denna "medvetenhet" utgör bättre chanser till remission.