Är det rätt som katolik att se på homosexualitet som en obotlig sjukdom?

Jag tror inte katolska kyrkan ser det så? Vad jag vet sysslar de inte med sjukdomsförklaringar i alla fall?

Jag ser nog sjukdom som ett sekulärt begrepp, men jag kan ha fel.

Religion är en sjukdom. Obotlig i många fall.

Är analsex ok om mannen avslutar på det vanliga sättet? Eller är det alltid fel?

Moralsystem från gudar är också subjektiva. Det är din subjektiva åsikt att gud finns, samt vad den guden vill.

Är homosexualitet en sjukdom där är ju ett troende också det !

Katolska kyrkan ser på det som en "oordnad attraktion" och den som agerar på denna attraktion begår en synd. Kyrkan är inte intresserad av att klasssificera saker som en sjukdom eller inte utan huruvida en handling är omoralisk/syndig.

Läkare och biologer talar om sjukdomar. I fallet homosexuellitet så har det slutat ses som en synd på grund av att det är politiskt inkorrekt idag, det är sanningen. Varför kalla pedofili en sjukdom och homofili en icke-sjukdom, det finns inget logiskt resonemang i det hela. En homosexuell människa kan inte fortplanta sig, biologiskt så är homosexualitet likställt med automatiskt självmord och därför finns det väl all anledning att se det som en sjukdom.

Jag tror det sekulära sjukdomsbegreppet idag centrerar kring om den utgör ett hinder för individen eller inte.

Pedofili är olagligt då det anses skada barnet. Pedofili är därför kriminellt.

Jag vet inte om pedofili klassificeras som sjukdom, men försöken att få pedofilen att vara avhållsam och inte åerfalla i brottslighet har visat sig svår. Därför har man i USA i vissa stater försökt isolera individerna från samhället.

Homosexualitet hindrar fortplantningen, men det gäller väl även det katolska prästerskapet?? Att gå i kloster kan väl knappast sjukdomsförklaras??

Dessutom så förekommer det att homosexuella par skaffar barn via fortplantning, dock ej med varandra såklart.

Det är tre olika begrepp här: synd, sjukdom, brottslighet.

Alltid fel eftersom det är onaturligt, mannen och kvinnan har endast ett sexorgan.


Vi tror på en Gud som är allsmäktig, allvetande och fullkomligt god. Gud är alltså ett förkroppsligande av godhet och därför en perfekt auktoritet i moralitet. Att du inte tror på denna Gud är en annan fråga. Det jag säger till dig är att endast en varelse som denna Gud jag beskrivit kan agera som en källa och måttstock för moralitet. I ditt universum utan Gud finns ingen moral, allt är subjektivt och det är slutgiltigen meningslöst att argumentera om.

Fast jag kan ersätta din subjektiva åsikt om gud med en subjektiv åsikt att hälsa och välmående är målet med moral. Därifrån kan jag också bygga ett objektivt system.

Det är sant, det är egentligen ett ganska meningslöst begrepp eftersom det utmynnar i en filosofisk fråga om hur människan bör leva och vad som är bra för människan. I biologisk synpunkt skulle man nog kunna förklara celibati som en sinnessjukdom.

Överhuvudtaget skulle nog religiösitet kunna förklaras som sinnessjukdom om man hårdrar det.

Jag tror det är därför man är försiktig med sjukdomsbegreppet överhuvudtaget i psykiatri för att undvika subjektiva fördömmelser och moralism. Det är först när patienten upplever sitt tillstånd som ett hinder för denne själv som behandling sker. Tvångsinskrivningar är sällsynta och då handlar det nog mest om akut självmordsbenägenhet eller rena psykoser som är farliga för andra.

Det är inte objektivt eftersom din premiss är subjektiv, nämligen att hälsa och välmående är målet med moral. Du kan inte bygga något verkligt objektivt utan en Gud.

Gud (ar) är också subjektivt. Eller hur många gudar finns det?
Hur många objektiva moralsystem finns det från gudar?