Citat:
Ursprungligen postat av
lingonfett
Jag funderar och klyvs i frågan om homosexualitet. Visst, jag följer Franciskus budskap om att älska homosexuella. De är också våra systrar och bröder. Men i grund och botten är homosexualitet en avvikelse. Jag vill inte se ner på dem. Det är ingen olycka att vara homosexuell. Precis som en person som födds missbildad är inte "olycksdrabbad", och vi ska inte se ner på hen, "stackars dig som föddes utan...". Men ingendera följer Guds urplan. Kan dessa avvikelse vara signaler från Gud?
Trots allt finns Gud där. Gud finns i sjukdomen, Gud finns i homosexualiteten. Guds närvaro är överallt.
Vi vet från bibeln att Gud prövar människor. Är homosexuella prövade?
Är det rätt som katolik att tänka och tom rådgiva homosexuella som obotlig sjuka, som behöver kärlek, men också att vara starka nog att leva det liv Gud har skänkt dem?
Tanken på homosexualitet som sjukdom eller åkomma är olyckligt nog nuförtiden klassad som homofobisk av politiska korrektheten. Och idén av "uppbackad" av vetenskap... För min del skulle jag inte säga att homosexualitet är en sjukdom i medicinsk mening, men att tänka kring det som en obotlig sjukdom ger klarhet. Jesus kunde tala med liknelser, och det är inte otänkbart att Jesus skulle ha liknat homosexualitet vid en sjukdom om ämnet varit relevant under hans tid bland oss.
Vad säger ni?
PS. Efterhand tänker jag att konsekvensen av resonemanget blir också att en homosexuell som blir "botad" skulle vara en mirakel?
Jag är inte katolik, men varför skulle homosexualitet vara en sjukdom?
Det är en böjelse, precis som heterosexualitet.
Enligt Paulus överlämnade Gud vissa till homosexualitet pga att de övergivit Gud. Tycks mena på ett folkligt plan snarare än personligt.
