Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Vill du ha mitt ärliga svar som forskare och yrkesverksam är det att sömnproblem ska lindras akut men aldrig långsiktigt.

Jämför med hur missbrukare som tas in på avgiftning får en akut plan för nedtrappning och sedan när abstinens är nere på hanterbara nivåer så träder andra terapier i kraft under det att kroppen självläker: sociala, psykologiska och praktiska problem ska lösas, en meningsfull vardag iscensättas.

Långsiktiga medicinska terapier mot sömnproblem är jag övertygad om att framtiden kommer skaka på huvudet åt, ungefär som vi idag betraktar medeltida åtgärder mot psykisk ohälsa med sorg och fasa.

Sömnproblem som kvarstår är signaler som ska tolkas, inte symptom som ska dämpas. Allt annat är nonchalans, resursbrist eller ett samhälle som saknar medvetande om hur kropp och psyke samspelar.

det är ju det jag skriver och menar , prio 1 sömnen direkt , sedan minska sådan medicinering sakta och ersätta med att komma gång med livet , men håll ett vakande öga och va lyhörd om grova sömn problem uppstår igen efter en tid , behandla då igen DIREKT i 1-2v

får de gå tider med nya sömnproblem så återfaller de in i svarta tankar snabbt och då har hela behandlingen varit förgäves , typ börja om på ruta 1 .

det jag menar är att läkare inte ska vara så imot mediciner mot just sömn
medel som propavan och nozinan mot sömn är rena rävgiften som gör människor till zombier
nej de ska ha en bra medisin de somnar på och som snabbt går ur kroppen , tex zopiklone

Du låter seriös för att vara ett spöke, men om du är det så vi ganska överens

haha ja jag är en liten klurig rackare

nej jag tycker bara synd om människor som lider , sett detta så länge nu
så kan jag hjälpa någon så är jag nöjd

Då kanske du vill hjälpa mig med ett problem? Om även jag tillåts lätta lite på trycket i denna tråd, trots att jag jobbar inom psykiatrin? Jag har nämligen ett problem som ingen jag känner, och heller inte jag själv lyckats lösa.

Det vore storstilat och generöst av dig och jag vore dig evigt tacksam

Ja var går gränsen för en bra eller dålig människa?
Svårt finns ju en massa olika människor... och jag har svårt att direkt tycka att någon är dålig.

Men skjuta fåglar utan anledning tycker jag är dåligt.

Jaga djur överlag tycker jag är dåligt, älgar, vargar, ugglor o.s.v
And if you go chasing rabbits, and you know you're going to fall
Tell 'em a hookah-smoking caterpillar has given you the call

ja fram med det bara , så får vi klura lite på det

Samhället skapar en bild som för de flesta funkar; en kärnfamilj som bidrar till närhet, att se något växa upp och kärlek, sedan skapas en bild av att man inte är tillräcklig om man inte är som vissa utvalda personer eller personligheter.

Vad jag försöker komma till är att jag kan relatera till hur det är att känna sig annorlunda på det sätt att man helt enkelt inte tycker sånt som "normala" människor är kul, inte är så kul egentligen.

Det är helt okej att ditt liv inte går ut på någonting, att du inte är som alla andra och att du mår dåligt. Vad får dig att känna dig lycklig (förutom konstgjord lycka som droger mm.)? Så fort du har något att verkligen kämpa för kommer du kunna gå in i bubblan som du nu står utanför.

Kolla dig själv i spegeln och tänk; vem är du? Du är inte din kropp, du är inte ditt namn och dina erfarenheter. Du är bara existensen av dig. Istället för att kolla på dig själv och tänka, fan vad värdelöst. Försök att tänka, fan va coolt, där är kroppen jag lever i.

Första gången jag förstod hur meningslöst livet är blev jag lite smått deprimerad, men när jag lyckades bryta mig ur bubblan som de flesta tycks leva i kändes allt så jävla klart helt plötsligt. Livet handlar inte om att uppnå saker, att uppleva saker eller att känna saker. Det handlar bara om att leva det. Om livet känns skit, lyssna på din kropp och hör vad den vill säga. Ge alla förslag ett allvarligt försök så kanske du har "turen" att få vara lycklig igen. Tur existerar inte, desto mer du försöker desto lyckligare blir du. Beständig lycka ("äkta" lycka) kommer inifrån när man kämpat för något man Själv gillar.

Fint att du inte tycker att man ska skriva ut läkemedel i onödan.
Men det gäller inte antidepressiva och antipsykotika?
Studier har visat att SSRI inte har bättre effekt än placebo, när det gäller förskrivning till äldre. Och det är väldigt många äldre som får dessa läkemedel utskrivna trots att det endast ökar risken för fallskada.

Sömnen borde ju iaf vara prioterad vid psykos problematik och ev lugnande medicin.

Tack att du tar dig tid. PM:a mig räkningen om du debiterar timavgift vid lyckad terapi

Jo, det är nämligen så att jag alltid, sen jag varit ung, äter en frukost som jag avskyr. Det kvittar exakt vad det är jag äter, men det är samma frukost jag äter varje dag. Och detta problem har pågått i många många år, även långt efter det att jag blev myndig och kan välja min frukost själv.

Jag funderar ofta på varför jag äter en frukost som jag avskyr innerligt - jag hatar den om jag ska vara ärlig - men kan inte hitta ett rimligt svar till varför jag fortsätter.

Orsaker jag lätt kan utesluta:

- det beror ej på min ekonomi
- ej hälsoskäl
- ej lättja eller morgontrötthet
- ej sociala skäl, som anpassning till partner
- ej på att jag har en personlighet med masochistiska, asketiska eller självplågande drag
- ej på att jag är en rutinmänniska

Så vad beror det på?

Förstår att mitt problem kan låta ytterst trivialt jämfört med många andras här, men kanske rymmer svaret en känslomässig eller filosofisk insikt som vore intressant att uppdaga?

Tack på förhand.

Vad är du en psykiater/psykolog. Eller?

Psykiater, men orienterad även efter flera psykologiska skolor. Freud, Jung, RD Laing favoriter.