Vad menar karln?
Läser en bok av Eben Alexander där han skriver:
" Vad är det mänskliga medvetandet? På denna fråga skulle de flesta forskare idag svara att det utgörs av digital information-data av samma slag som används av datorer. Det finns visserligen viss data-en vacker solnedgång, en symfoni man hör för första gången eller en förälskelse-som känns djupare och mer meningsfull än andra. Men i grund och botten är denna känsla en illusion. Alla data är kvalitativt likvärdiga. Våra hjärnor bearbetar verkligheten genom att ta den information som fångas upp av sinnena och förvandla den till en sprakande digital väv. Men våra förnimmelser är bara en modell, inte verkligheten som sådan. En illusion"
1)Är det sant att de flesta forskare skulle svara som han skriver?
2) Känner jag någonting så känner jag väl någonting på riktigt även om det baseras på fel grunder. Tex att jag är rädd för något som egentligen inte är farligt. Men själva känslan är väl inte en illusion, jag känner väl det jag känner eller menar "de flesta forskare idag" att det jag känner känner jag inte. Att känslan inte är en riktig känsla. Fryser jag så fryser jag. Går inte att säga att det är en illusion. Eller när jag är kär så är jag väl kär. Fattar inte.
2) Vad är det som är så fel med vår hjärna som skickar signaler hit och dit? Varför skulle inte det kunna vara en rätt hygglig rättvisande bild av verkligheten? Vi missuppfattar förstås saker, men hur är verkligheten som sådan då om låt oss säga att vi missuppfattar allt helt. Ser min hund egentligen ut som en u-båt? Det kanske är en u-båt till och med fast mitt medvetande säger att han ligger här lurvig och dann bredvid. När han skäller så är det kanske periskopet som går upp.
Hur menar "de flesta forskare" att vi uppfattar saker, hur mycket skiljer sig verkligheten från hur vi upplever den?
Tänk att jag är Pelle 4 år som vill veta så jag förstår vad ni skriver.
Läser en bok av Eben Alexander där han skriver:
" Vad är det mänskliga medvetandet? På denna fråga skulle de flesta forskare idag svara att det utgörs av digital information-data av samma slag som används av datorer. Det finns visserligen viss data-en vacker solnedgång, en symfoni man hör för första gången eller en förälskelse-som känns djupare och mer meningsfull än andra. Men i grund och botten är denna känsla en illusion. Alla data är kvalitativt likvärdiga. Våra hjärnor bearbetar verkligheten genom att ta den information som fångas upp av sinnena och förvandla den till en sprakande digital väv. Men våra förnimmelser är bara en modell, inte verkligheten som sådan. En illusion"
1)Är det sant att de flesta forskare skulle svara som han skriver?
2) Känner jag någonting så känner jag väl någonting på riktigt även om det baseras på fel grunder. Tex att jag är rädd för något som egentligen inte är farligt. Men själva känslan är väl inte en illusion, jag känner väl det jag känner eller menar "de flesta forskare idag" att det jag känner känner jag inte. Att känslan inte är en riktig känsla. Fryser jag så fryser jag. Går inte att säga att det är en illusion. Eller när jag är kär så är jag väl kär. Fattar inte.
2) Vad är det som är så fel med vår hjärna som skickar signaler hit och dit? Varför skulle inte det kunna vara en rätt hygglig rättvisande bild av verkligheten? Vi missuppfattar förstås saker, men hur är verkligheten som sådan då om låt oss säga att vi missuppfattar allt helt. Ser min hund egentligen ut som en u-båt? Det kanske är en u-båt till och med fast mitt medvetande säger att han ligger här lurvig och dann bredvid. När han skäller så är det kanske periskopet som går upp.
Hur menar "de flesta forskare" att vi uppfattar saker, hur mycket skiljer sig verkligheten från hur vi upplever den?
Tänk att jag är Pelle 4 år som vill veta så jag förstår vad ni skriver.
