Ber ödmjukast om ert överseende för denna wall of text, jag suger verkligen på att fatta mig kort 
Länge sedan sist jag uppdaterade i tråden...
Undviker Flashback då jag inte riktigt orkar med den negativa tonen som är så vanlig här.
Ett exempel: Berättar du ute i riktiga världen att du varit med om nåt jävligt, mått väldigt dåligt, blivit beroende av heroin och sen lyckats ta dig ur det och idag lever ett vanligt liv, vilket är en historia många av oss kan berätta, brukar reaktionerna man får innehålla uppmuntran och positiva kommentarer. Eventuella dryga åsikter håller folk för sig själva.
Här på Flashback, där det förstås också är en helt annan demografi som dominerar än den mer balanserade "ute i världen" kan man inte berätta en sån historia om sig själv nån annan stans än möjligen i det här delforumet utan att 30 pers attackerar en och kallar en för äcklig jävla pundare, att man är en belastning för samhället, "en gång en äcklig pundare alltid äcklig pundare" etc.
Det finns nog med fördomar redan ute i riktiga världen, och jag vet inte hur det är för er men jag sitter på tillräckligt mycket skam och skuld som det är vilket tynger ned mig rejält, och de elaka, dryga kommentarerna jag får online träffar precis det gör ont och får mig verkligen att känna mig usel. Den här känslan av att jag är värdelös gör att jag känner att jag måste prestera absolut bäst hela tiden tex i skolan rent akademiskt för att kompensera för hur jävla värdelös jag varit och att jag kostar pengar för samhället eftersom jag inte betalar för besöken på Beroendecentrum då de är "gratis" samt all tid jag varit i behandling, öppen som sluten. Det tar väldigt mycket energi.
Det värsta är att man stöter på dessa fördomar inom beroendevården också från andra missbrukare. Det är som en självuppfyllande profetia... Vi är så hatade att vi börjar hata oss själva och andra på vår sida. Jag hör ofta patienter på kliniken klaga på andra patienter för att de är pundiga i kön osv. Vi som är städade just idag måste ju kunna ha förståelse då vi själva har varit i samma/liknande sits, dvs påverkade, på botten och så långt ifrån ens personliga naturliga nivå av dignitet det går att komma. Om inte ens vi kan ha överseende, vilka kan det då...?
Lite deppiga klagorop från mig idag, sorry. Men ja, tl;dr är helt enkelt att jag har blivit så himla känslig för folks hårda ord, så pass att det driver mig närmre självmord för varje gång. Är inte självmordsbenägen, men har suicidtankar och tvivlar mycket på mitt värde som människa. Och på flashback blir jag i princip konstant påmind om hur dålig jag är, och hur många människor det faktiskt finns runt omkring som hatar mig och med endast lite anonymitet inte hymlar det minsta om att de tycker det vore bättre ifall jag var död. Att jag borde ha dött i en överdos. Folk hatar mig för att jag varit beroende av heroin och för att jag är en LARO-patient , helt oberoende av allt annat som är jag eller som skulle kunna bli jag. För dem spelar det ingen roll hur länge man varit ren eller hur välfungerande man idag är i samhället.
När man är ute stöter man inte på dessa människor. Man tror i alla fall inte det. Ingen jag stött på pratar på det här sättet ute. Det man chockas av här är hur många de faktiskt är.
De som inte anser att beroende är en sjukdom, att det är ett 100% frivilligt val man gör, vilket innebär att man är ett smuts som fortsätter. Man skadar folk och stjäl för att man är ett smuts och väljer att vara det.
Jag väljer därför att i alla fall tills den dagen att jag har ett självförtroende som kan hantera hatet att undvika flashback utöver sporadiska besök i vissa trevligare delforum och trådar såsom denna.
Det här med skam och skuld är ett problem som jag tror är väldigt, väldigt vanligt och utbrett bland alla LARO-patienter, men det ligger ju i skammens natur att inte prata om den, vilket är lite paradoxalt då det är precis det man behöver göra för att bli av med den. Dvs, berätta om den för någon annan. Jag ska försöka ta tag i det, står i kö till en bra psykolog som även gjorde min neuropsykiatriska utredning. Det blira nog bra...
Annars går det fortfarande bra. Har 110 mg, ganska hög dos metadon. Men jag metaboliserar fort så jag har den dosen jag behöver. Studerar på heltid och kämpar på som vi alla gör.
Kommer hur som helst i alla fall försöka besöka tråden lite då och då för att besvara frågor folk har. Jag tror verkligen den här tråden behövs då landstinget och Socialstyrelsens information om LARO online är så jävla tunn. Folk har jättemycket frågor och vet i princip ingenting. Varje fråga som blir besvarad här kan någon senare hitta när den har samma fråga och googlar på den. För på socialstyrelsens hemsida kommer man inte hitta något svar iaf.
Plus att även om man hittar styrdokumenten och har reglerna på papper så är allt så jävla godtyckligt att man ändå behöver prata med oss som har riktig erfarenhet av klinikerna för att få några riktiga svar.
Länge sedan sist jag uppdaterade i tråden...
Undviker Flashback då jag inte riktigt orkar med den negativa tonen som är så vanlig här.
Ett exempel: Berättar du ute i riktiga världen att du varit med om nåt jävligt, mått väldigt dåligt, blivit beroende av heroin och sen lyckats ta dig ur det och idag lever ett vanligt liv, vilket är en historia många av oss kan berätta, brukar reaktionerna man får innehålla uppmuntran och positiva kommentarer. Eventuella dryga åsikter håller folk för sig själva.
Här på Flashback, där det förstås också är en helt annan demografi som dominerar än den mer balanserade "ute i världen" kan man inte berätta en sån historia om sig själv nån annan stans än möjligen i det här delforumet utan att 30 pers attackerar en och kallar en för äcklig jävla pundare, att man är en belastning för samhället, "en gång en äcklig pundare alltid äcklig pundare" etc.
Det finns nog med fördomar redan ute i riktiga världen, och jag vet inte hur det är för er men jag sitter på tillräckligt mycket skam och skuld som det är vilket tynger ned mig rejält, och de elaka, dryga kommentarerna jag får online träffar precis det gör ont och får mig verkligen att känna mig usel. Den här känslan av att jag är värdelös gör att jag känner att jag måste prestera absolut bäst hela tiden tex i skolan rent akademiskt för att kompensera för hur jävla värdelös jag varit och att jag kostar pengar för samhället eftersom jag inte betalar för besöken på Beroendecentrum då de är "gratis" samt all tid jag varit i behandling, öppen som sluten. Det tar väldigt mycket energi.
Det värsta är att man stöter på dessa fördomar inom beroendevården också från andra missbrukare. Det är som en självuppfyllande profetia... Vi är så hatade att vi börjar hata oss själva och andra på vår sida. Jag hör ofta patienter på kliniken klaga på andra patienter för att de är pundiga i kön osv. Vi som är städade just idag måste ju kunna ha förståelse då vi själva har varit i samma/liknande sits, dvs påverkade, på botten och så långt ifrån ens personliga naturliga nivå av dignitet det går att komma. Om inte ens vi kan ha överseende, vilka kan det då...?
Lite deppiga klagorop från mig idag, sorry. Men ja, tl;dr är helt enkelt att jag har blivit så himla känslig för folks hårda ord, så pass att det driver mig närmre självmord för varje gång. Är inte självmordsbenägen, men har suicidtankar och tvivlar mycket på mitt värde som människa. Och på flashback blir jag i princip konstant påmind om hur dålig jag är, och hur många människor det faktiskt finns runt omkring som hatar mig och med endast lite anonymitet inte hymlar det minsta om att de tycker det vore bättre ifall jag var död. Att jag borde ha dött i en överdos. Folk hatar mig för att jag varit beroende av heroin och för att jag är en LARO-patient , helt oberoende av allt annat som är jag eller som skulle kunna bli jag. För dem spelar det ingen roll hur länge man varit ren eller hur välfungerande man idag är i samhället.
När man är ute stöter man inte på dessa människor. Man tror i alla fall inte det. Ingen jag stött på pratar på det här sättet ute. Det man chockas av här är hur många de faktiskt är.
De som inte anser att beroende är en sjukdom, att det är ett 100% frivilligt val man gör, vilket innebär att man är ett smuts som fortsätter. Man skadar folk och stjäl för att man är ett smuts och väljer att vara det.
Jag väljer därför att i alla fall tills den dagen att jag har ett självförtroende som kan hantera hatet att undvika flashback utöver sporadiska besök i vissa trevligare delforum och trådar såsom denna.
Det här med skam och skuld är ett problem som jag tror är väldigt, väldigt vanligt och utbrett bland alla LARO-patienter, men det ligger ju i skammens natur att inte prata om den, vilket är lite paradoxalt då det är precis det man behöver göra för att bli av med den. Dvs, berätta om den för någon annan. Jag ska försöka ta tag i det, står i kö till en bra psykolog som även gjorde min neuropsykiatriska utredning. Det blira nog bra...
Annars går det fortfarande bra. Har 110 mg, ganska hög dos metadon. Men jag metaboliserar fort så jag har den dosen jag behöver. Studerar på heltid och kämpar på som vi alla gör.
Kommer hur som helst i alla fall försöka besöka tråden lite då och då för att besvara frågor folk har. Jag tror verkligen den här tråden behövs då landstinget och Socialstyrelsens information om LARO online är så jävla tunn. Folk har jättemycket frågor och vet i princip ingenting. Varje fråga som blir besvarad här kan någon senare hitta när den har samma fråga och googlar på den. För på socialstyrelsens hemsida kommer man inte hitta något svar iaf.
Plus att även om man hittar styrdokumenten och har reglerna på papper så är allt så jävla godtyckligt att man ändå behöver prata med oss som har riktig erfarenhet av klinikerna för att få några riktiga svar.
Citat:
Man känner av subben bara väldigt tidigt i behandlingen, några månader tops. Sen känner man inte av någon effekt alls. Man har mindre sug, och är ju påverkar på något sätt, men det är ens normala så det är ingen ruseffekt alls. Om man tycker det räcker och liksom vill ha mer redan från början måste man hitta något sätt att få det att funka med den lindringen sub kan ge innan det spårar ur igen. Räcker det inte är metadon alltid ett alternativ.
Det är iallafall enligt min erfarenhet...
Citat:
Okej. Såg i ett av dina andra inlägg att du bara hade gått lite mer än en månad. För många så tar det 1-3 månader innan suget börjar försvinna på riktigt. Man har fortfarande känslan av att skjuta färskt i minnet och det tar lite tid innan man börjar glömma. Nu efter nästan 5 månader så tänker jag nästan inte alls på droger mer än att det skulle vara nice med en holk någon gång.
Om det inte blir bättre med tiden så kanske du behöver höja dosen eller så är du en sån som svarar bättre på metadon kanske.
Lycka till!
Om det inte blir bättre med tiden så kanske du behöver höja dosen eller så är du en sån som svarar bättre på metadon kanske.
Lycka till!
Hade redan 20mg buprenorfin så tveksamt ifall det hjälper att höja ytterligare. Men jag ska ge Buvidal ett ärligt försök innan jag börjar med Metadon för alla bi-effekter!
Tack detsamma!
Citat:
Igår när jag var på mottagningen så pratade jag med en som bytte till Buvidal för några veckor sen. Han hade 24 mg innan men han blev tvungen att höja till 32 när han började med Buvidal för han blev abstinent på 24 mg.
Buvidal är ju väldigt nytt än så länge så det kanske är så att vissa behöver mer Buvidal än vad de hade i tabletter/film.
Det är inte hållbart att känna skam för den man var. Du har vänt ditt liv till något bättre och det är något du ska vara jävligt stolt över.
Jag har märkt att det allt som oftast är de mindre intelligenta och lågutbildade som inte kan förstå sig på något så komplext som beroendesjukdom som kastar ur sig sånt som "man måste vara dum i huvudet om man börjar knarka" osv.
Det kommer alltid finnas folk med sådana åsikter. Men du vet att de har fel för att du vet bättre.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera