Finns nått bra med borderline?

Hej!
Skriver mest troligt i fel forum nu, så flytta ämnet om så är fallet.
Jag har funderat på diagnosen borderline ett bra tag nu. Jag läser mycket om de negativa sidorna, hur det förstör relationer osv. Har ramlat in på trådar där pojkvänner skriver och inte vet hur dom ska hantera sin "borderline tjej", precis som om det vore en egen art. Borderline flickvänner verkar framstå som totalt tappade, manipulerande och självförstörande. Men samtidigt skriver dessa pojkvänner om hur besatt dem är av just denna tjej, att det är något med borderline som gör en människa alldeles speciell. Oavsett hur raserat förhållandet är så hörs det vara svårare att bryta upp med en människa som har borderline.
Om allt bara är ett helvete med dessa tjejer, vad är det folk fastnar för? Jag vet inte om jag är genuint intresserad av att veta, eller om jag själv söker en självförtroende boost. Skulle ni som med erfarenhet vet, kunna berätta vad ni så mycket tycker om hos en partner med den här diagnosen?
Av egen erfarenhet är det enda jag kan komma på att vi älskar villkorslöst. Man ger hela livet för någon annan. Lever i något som känns som en konstant eufori så länge man får kalla personen för sin egen.
Vad säger ni andra?
(Kanske en aning onödig och svårbesvarad tråd.)

Jag har borderline. Skulle inte säga att det finns något mer positivt än det man själv rättfärdigar som "beslut" (man intalar sig själv att man handlar rätt på grund av sin diagnos,
men konsekvenserna kanske är objektivt negativa).
Och det är inte särskilt positivt det heller.

Jag har levt med en borderlinekvinna, det höll ta kål på mig fullständigt. Så visst finns det fog för vad som sägs om dessa borderlineflickvänner.

Personligen hade jag gärna levt utan den här åkomman i mitt liv, den har inte tillfört något positivt alls.

Jag fascineras av diagnoser. Alla diagnoser har positiva delar med sig. Men borderline och depression är de inget positivt jag kan komma på med. Just borderline.

Ja så kan det nog vara. Sen har väl alla med borderline olika grad av det, kanske inte så att alla borderlinepartners förtjänar den stämpeln. Men visst har du rätt i det du säger, det verkar inte finnas många bra saker att säga om diagnosen.

Men eller hur, man fastnar lätt då man läser på om något. Oftast för det med andra egenskaper. Men precis som du kan jag heller inte komma på något positivt just här.

Jag har en ganska mild grad, med dragning åt bipolär. Andra har dragning åt andra håll med annan intensitet. Som "mild" borderline kan jag inte säga något positivt, men jag kan tänka mig att ju intensivare, kanske med dragning åt det narcissistiska hållet, så finns de som upplever sin borderline som något positivt?

Det är topparna när hon avgudar en och sexet som gör det svårt att slita sig ifrån en borderlinebrud. De delarna är helt fantastiska.

Resten är rena rama helvetet.

Precis, man kanske tycker det själv tillslut. Men jag kan tro att där någonstans börjar manipulativiten, och det är då en pojkvän/flickvän blir så "hjärntvättad" att inget annat existerar i deras värld. Därav känslan att det är något extra med en borderliner, även om det inte finns någon positiv anledning? Bara en spekulation, tror inte riktigt det finns ett svar på det jag funderar på egentligen haha

Kan komma på en enda sak: Folk med borderline/EIPS är bra i sängen enligt min erfarenhet. Du skriver om att "älska hängivet" och detta är väl en del av det, gissningsvis... men vad får dig att tro att din kärlek är renare eller mer intensiv än andras?

Absolut, du tänker nu fördel för någon annan, eller för dig själv, eller allmänt?

Jag tror absolut många inledningsvis ser något annorlunda positivt med en borderlinepartner, tills de får se baksidan.

Det känns bara som att andra är slö på att visa sin kärlek. Tar varandra för givet, eller att saker dör ut. För mig är det som att vara nykär år efter år. Det kan säkert vara så för många andra med, men inte vad jag själv har sett.
Sen är det nog mycket man läst, att typiska borderline drag är att "då man älskar någon så älskar man verkligen". Det kanske bara har satt sig i mitt huvud. Också har det varit otroligt tufft att gå igenom en heartbreak, då jag jämfört med kompisar i samma sits. Dom kanske aldrig var tillräckligt kär helt enkelt, eller så är det jag som var alldeles för kär?
Jag vet inte faktiskt. Jag kan ha helt fel i det jag tänker också.

Bara i ren allmänhet, och inte till någon fördel heller. Det är där det börjar gå utför så vitt jag kan förstå.
Ja, det är nog så det går till. Det verkar bra till en början.