Hur kan tiden ha en början men inte ett slut?

Se det mer som en rund, pulserande kuk, som går från slak till hård, så snabbt så man hinner inte uppfatta vara sig det ena eller andra tillståndet.

Finns det två olika tillstånd?

Nej. Och ja. Ingen vet.

Så då kan tiden ta slut?

Det du kallar tiden kan ta slut . När du dör tar din tid slut.

Om jag inte dör så tar min tid aldrig slut.

1 vår tid började då,
vårat universums..

2 så är det,
var o en får välja vad man ska tro

3 det går inte veta, bara anta

4 olika

5 ett redan existerande rum skjuter inte bara fram frågan, utan gör den ännu svårare

6 utan tid finns inget som heter väntan;
om denna väntan pågått oändligt bakåt, kan den heller aldrig nå fram;
den kommer pågå oändligt

7 korrekt, vi kan bara tro/anta

Menar inte att du behöver ha fel men varför ta för givet att vi bör börja prata om en ny tideräkning varje gång ett nytt big bang sker i det eviga rummet, om det nu är så universum ser ut?
I så fall är ju bara big bang en mikroskopisk lokal händelse i det eviga och oändliga rummet - samma rum som även finns mitt i vårt big bangs händelsecentrum.
Det är väl samma logik som att börja prata om nya tideräkningar i samband med andra större event i rummet, supernovor osv?


Hur motiverar du att vi kan/bör presentera våra subjektiva gissningar och uppfattningar som faktum istället för vad de är - gissningar och uppfattningar?


Jaså, varför är det inte tvärtom?
Att börja anta saker som att det sannolikt inte finns något bortom vårt big bangs händelsehorisont bara för att inte vår art kan uppfatta något bortom den gränsen är väl ändå något som komplicerar saker i onödan?
PANG... oj, nu jäklar small det. Vi vet inte vart det small nånstans (pinsamt) så bäst att anta att det inte small någonstans alls.
... oj, och nu börjar tiden ticka också, precis som att det börjar nya tideräkningar för myror varje gång nån smäller av fyrverkerier i myrstackar.


Jag hade hoppats att mina citattecken runt ordet "väntan" visade att jag förstod det.
Jag kan säga det med andra ord.
Istället för att se det som att de oföränderliga förutsättningarna för "ingenting" att producera big bang(s) låg och så att säga väntade och väntade innan den första existensen någonsin nyligen ploppade fram ur ingenting... så kan man fråga sig varför big bang/universum är så obegripligt ungt?
Ingenting har inga begränsningar gällande tid och rum. Det är alltså lika sannolikt att ett universum kommet ur ingenting är 13,8 miljarder år gammalt som att det är 1000.000.000.000.000.000.000 centiljoner år gammalt.

Det kan man förstås tolka som man vill.
Jag sitter iaf inte förbluffad här över hur otroligt ungt universum är utan tycker allt pekar på att det helt enkelt inte kan stämma.


Men om vi inte kan veta något om existensen eller icke-existensen av något innan big bang, varför är det då så vanligt bland forskare och löst folk att framställa det som faktum att tiden och rummet uppstod iom big bang, och innan dess så fanns varken tid eller rum nånsin, någonstans?

För att allting tyder på det. Om man räknar bakåt på strålning, universums expansion mm, så ser det ut som en kurva i ett koordinatsystem, som går tillbaka till origo. Av allt att döma började allt i en bokstavlig punkt för ungefär 13,8 miljarder år sedan.

1 jag (och många, kanske de flesta astrofysiker/kosmologer) tror inte på flera bingbang eller multiversumteorin

2 subjektiva gissningar och uppfattningar går inte presenteras som faktum om man inte använder samma referenssystem/standard; objektiva sanningar kräver alltid en högsta möjlig standard

3 vetenskap bygger på förhållandet orsak-verkan,

4 förstår inte riktigt argumentet, utveckla gärna,
det enda vetenskapen kan beskriva är att universum (tid och rum) har en startpunkt

5 det har med universums expansion att göra,
om vi kör filmen baklänges börjar universum med en maximalt ihoptryckt punkt där inga avstånd och därmed tid existerar,
"tvisten" handlar om var punkten kom ifrån..

Men är det verkligen så vetenskapliga metoden fungerar? Att när något tyder på en sak väldigt mycket så kan vi med gott samvete betrakta det som ett faktum och uttrycka oss därefter? Nu är jag inte direkt en av de mer insatta men tycker det låter konstigt.
Är väl att gå i samma fälla som man gjorde förr när man sa att av allt att döma så är jorden platt. Allting tyder på det. Tittar man mot horisonten så ser den alldeles rät ut. osv. osv.

Den där kurvan i koordinatsystemet du nämner som visar på strålningen, expansionen osv. - varför skulle inte det kunna vara effekterna av vårt big bangs tillblivelse i det redan existerande rummet?
En så kraftig händelse kan man väl föreställa sig skulle kunna få rummet att expandera lokalt, eller varför känns det uteslutet?


Helt ok. Det tokiga blir ju när förespråkarna för de olika hållningarna framställer sina hypoteser och spekulationer som faktum istället för att vara öppna för att forskningen inom de här spekulativa frågorna med stor sannolikhet kommer leda till revolutionerande nya framsteg i framtiden. Så som det alltid har varit. Varför lär vi oss inte?


Är det det du anser att du har gjort när du säger "men hur kan något vara äldre än 14 miljarder år, och vad ska den perioden anges i?
den går ju inte ange i tid..."
... som att det är hugget i sten att det inte finns någon rumtid utanför vårt big bang?


.. och när vi inte känner till orsaken så kan vi anta att det inte finns någon orsak?


Beskrivningar i all ära, att konstatera dem som faktum utan giltiga underlag är vad jag har svårt att smälta. Tycker man får försöka ta till sig att big bang och universum inte tvunget är samma sak.

Oavsett om big bang uppstod ur ingenting eller i ett redan existerande rum så får man fråga sig vad man grundar sin syn på att när ett big bang väl har kommit till så hindrar det därmed nya big bangs att utvecklas. Hur tänker du själv kring det?
För att lättare förstå min poäng så kan vi ju ta vårt big bangs allra första tid som exempel när det rent storleksmässigt är lättare att skapa sig en bild av det.

1. ingenting existerar och har aldrig gjort, inte ens tomrum.
2. ett big bang dyker plötsligt upp och är vid en given punkt stor som en ärta, den enda existensen av något någonsin.

Frågor:
- Finns nu inte längre förutsättningarna för nya big bangs att bli till? Kan inget annat förutom denna växande ärta uppstå?
I så fall varför? Platsbrist? Eller nån naturlag som hindrar?

När man påstår att det bara finns ett big bang/universum så är det just det man påstår - att denna lilla ärta plötsligt hindrar de eviga förutsättningarna för big bang att uppstå. Det vill jag gärna att någon utvecklar så att jag förstår hur ni tänker.


Varför är du så säker på det? Jag har då inte hört hållbara argument för att det inte bara visar att vårt big bangs expansion (om man spolar filmen bakåt) en gång var en ihoptryckt punkt.

"Tvisten" handlar mycket riktigt om var punkten kom ifrån. Men varför erkänner du inte ens alternativet att det kom från ett redan existerande rum som ett av alternativen?

1 det handlar nog mest om att befästa positionerna och skapa värdefull/nödvändig trovärdighet och auktoritet,
all seriös forskning slukar pengar och finansiärerna kräver idéer, resultat och kommersiellt användbar produktion,

ödmjukhet, försiktighet, gissningar, högriskprojekt etc etc är ekonomiskt och prestigemässigt förödande

2 det beror på att all tillgänglig data mer bekräftar än motsäger detta

3 nej,
i alla sammanhang utgår den vetenskapliga metoden från att händelser är orsakade

4 allting man är övertygad om presenteras och vidarebefordras okritiskt som faktum,
det handlar om kredibilitet;
att vatten består av 2 väte- och 1 syreatom,
att människan varit på månen, att förintelsen ägt rum etc etc tror jag på utan egna verifikationer, eftersom jag tror på de som lämnat dessa uppgifter

5 ett expanderande rum i ett befintligt rum löser möjligen ett problem, men skapar femtioelva nya, enligt de flesta kosmologer och astrofysiker, av vilka jag högaktar många,
så enligt ochams rakkniv tror jag på den enklaste och i min mening därmed bästa förklaringen