Åsa Linderborg-tråden

Vilket självklart bottnar i att Linderborg är en gammaldags kommunist, som är intellektuell på ett gammaldags vis & inte den nya tidens identitetspolitiska postmarxist som svinen på Bonniers gärna vill se över hela linjen i media, för att dom är så lättstyrda.

Åsa Linderborg, den tänkande mannens sexobjekt.

Ja, jag håller med - Åsa Linderborg är old-school intellektuell på många sätt, hon argumenterar och analyserar istället för att bara bygga upp löskokta/insinuerande narrativ modell "storytelling". Det är en tydlig kontrast mot identitetspolitiserande Södermalmshipsters och propagandister, och hon är därtill (oftast) intellektuellt hederlig: man kan vara oense med henne på ett klargörande sätt och utan att tappa respekten för henne. Dessutom är hon fullt klar över de *verkliga* privilegier som klass och kulturellt/medialt kapital kan skapa gentemot andra. Något som DN:s och de andra Bonniertidningarnas hipsters, bloggare och proffstyckare fullständigt ignorerar.

Björn Wiman argumenterar ofta inte, hans favoritgrepp är att löst häkta ihop två eller tre vitt skilda företeelser med ett inkastat, förnumstigt "Så går allt igen", "När jag kommer ut från biografen ser jag..." eller "Igår var det sjuttio år sedan..." och låtsas att de därmed blir delar av samma händelsekedja.

Visst, hon är en av ett mycket litet fåtal kommunister som tillåts yttra sig i offentligheten, vilket är något av en bedrift i sig. Oftast läsvärd. Aftonbladets kultursida håller mestadels hög klass, till skillnad från DNs och Expressens, så nog är hon en bra kulturchef också. I just det här fallet hade hon fått min respekt om hon avstått från att ingå i Benny Fredriksson-drevet. Å andra sidan är det ju tänkbart att de intervjuade talade sanning, och då måste det väl avslöjas, hur tragiskt självmordet än var.

Jag håller med om det sista

Jag gillar också Linderborg, hon sticker helt klart ut i den samtida svenska offentligheten. I hennes recension av boken om litteraturkritikern Stig Ahlgren skriver hon följande:



https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/2Gp2pa/var-roligaste-och-mest-fruktade-kritiker

Det är ytterst ovanligt att en kritiker idag lovprisar att den kvinnliga parten i en relation tack och lov utgjorde en mindre del av verket i fråga. Känns som den mest vanliga kritiken man stöter på i mycket annars, att kvinnan eller kvinnorna som oftast var helt okända inte lyfts fram mer. Vill minnas att jag läste något sådant i samband med recensionerna för Jens Liljestrands bok om Vilhelm Moberg. Hittar dock inte det i skrivande stund.

Visst är hon avvikande och befriande i sin stringens och sin blick för väsentligheter - och inte minst för sådant som lyser med sin frånvaro i den samtida svenska MSM-världen, kultursidornas och facebook-kändisarnas värld. Hon är problemorienterad och argumenterande, prövande, snarare än snackisorienterad i sitt sätt att tänka. Den här recensionen är rena antipoden till vad t ex Maria Schottenius, Isabelle Ståhl eller Henrik Thorehammar kunde tänkas ha skrivit om samma bok.

Och hon har alldeles rätt i att Stig Ahlgren inte har någon motsvarighet i Sverige idag, det vore otänkbart att en figur av hans sort fick utrymme och en rejäl plattform på kultursidorna eller i radio/tv. Precis som t ex Pär Lagerkvist, Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf eller Allan Fagerström - inte heller de har några motsvarigheter i dagens svenska gammelmedia. För att inte tala om Hasse Alfredsson, Tage Danielsson eller Povel Ramel. Ska man hitta en motsvarighet idag till Ahlgren får man bege sig utomlands, kanske till Storbritannien - Stephen Fry och den i Sverige rätt okända Marina Hyde (som i likhet med Ahlgren skriver om både populärkultur, kändisar, skönlitteratur, tv och politik) är bra exempel på den här i Sverige stängda nischen.

AB Kultur har sänkts ner i ett djupt hål de senaste tio åren tack vare Åsa Lindeborg, hon har gång på gång salufört konspirationsteorier som oftast har adress i Moskva.

När det kommer till Benny Fredriksson, Metoo i Sverige har två poler, den ena är kvinnor som har varit med om avskyvärda övergrepp och som berättade om riktiga förövare, den andra polen är de hämdlystna inom kultureliten, de passade på att ge sig på personer som inom svensk teater varit kontroversiella men som har gett svensk teater ett världsrykte, dessa två personer som fick klä skott för detta är Tommy Berggren och Benny Fredriksson, oftast var det inte ens sexuella övergrepp de anklagades för utan de metoder de använt för att stärka en rollprestation från medioker till världsklass. Alla visste att Benny Fredriksson var en fantastisk teatermänniska och kritiken mot honom var småsint och de som kom med den ville göra sig av med honom enbart för att de själva inte kunde prestera det han hade gjort under åren.
Helena Bergström stod hela tiden på Fredrikssons sida och hon är ändå metoo kampanjens största namn, det säger allt om detta, Åsa Lindeberg gjorde ett uselt jobb och gav sig på fel person.

De borde i stället gett sig på riktiga svin som Örjan Ramberg i stället, men under Metoo var det helt tyst om honom tills dokumentären om Josefin Nilsson kom, det säger allt om Stockholms kulturvärld.

Nja, jag har svårt att tro att Linderborg går Putins ärenden. Den här senaste pajkastningen med Expressen Kultur har mest känts ganska intern. Linderborgs omdöme har nog brustit när hon pekade ut en person som spion, men jag misstänker att den typen av klavertramp beror mer på alkoholen än på att hon skulle vara styrd från Moskva.
Hur Benny Fredriksson var som Dramatenchef har jag ingen aning om. Men det var rätt att Aftonbladet fälldes för sina publiceringar. Linderborg gav sig väl på Fredriksson för att flytta fokus från Virtanen. Hennes trovärdighet är låg, när hon säger sig vara kritisk till metoo, snarare är det väl när hennes kompisar hamnar i skottgluggen som hon blir sur.
Linderborgs (plötsliga) popularitet på Flashback hänger nog ihop med att hon skakade hand med Nya Tider på Bokmässan, och att hon inte är feminist. Möjligen uppfattas hon även som försvarare av Putin, men det tror jag personligen inte at hon är.

Benny Fredriksson var dock inte chef på Dramaten utan på Stockholms Stadsteater, men jag tippar att det var ett skrivfel i hastigheten. Håller f ö med om att Linderborg inte är något fan av Putin, hon är framför allt negativ till NATOs expansion - och dessutom var hennes mormor (vill jag minnas) ryska och sovjetmedborgare.

Ja, självklart. Jag menar Stadsteatern. Ren trötthet
Och ja, Linderborg kritiserar (med rätta, menar jag) NATOs expansion. Någon putinista är hon inte.

Det här är lite skrattretande. Åsa Linderborg:

Maja Lundgren går igång på sin blogg.

Linderborg och Lundgren har väl bråkat förr. Jag läste faktiskt Myggor och tigrar. Den var jävligt lång och bitvis seg men rätt spännande om gomorran i Neapel. Minns ingen fläck på en kuk och det gör tydligen inte Maja Lundgren heller, påstår hon i alla fall. Vem är den lättidentifierade snubben med fläcken? Åsa Linderborg är med lite i Myggor och tigrar men inget speciellt negativt som jag minns.

Åsa Linderborg verkar ha blandat ihop Myggor och tigrar med någon annan bok. Lundgren verkar förbannad.

https://lundgrenmaja.blogspot.com/2019/04/tre-fragment.html?showComment=1556535777676#c862519704 1843992264
Storm i ett vattenglas.
Jag tycker nog Lundgren och Linderborg är två av de vassaste kvinnliga skribenterna så en polemik de emellan säger jag inte nej till även om ämnet "fläck på kuken" känns lite... begränsat?

Jag ser inget om någon boktitel. Kanske har dom hunnit ta bort det ur artikeln?
Dock trevligt att läsa när Åsa Linderborg skriver "kuken", det är ju inte vardagsmat.