2019-04-05, 18:05
  #4849
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Frestadius
Stina Nilsson ska bara vara toppad inför kommande säsong. Någon hade lyft upp Heidi Weng tidigare och jag tror att Heidi Weng redan sett sina bästa dagar. Tror inte hon kommer tillbaka till den "peak" som en gång var och när Nilsson regerar ska egentligen inte någon kunna klå henne. Östberg möjligtvis en utmanare. Jag håller Nilsson som starkaste kandidat till att vinna totalcupen kommande säsong!
Regner det som særdeles lite sannsynlig at Nilsson vil greie å hamle opp med Johaug i V-cup sammenlagt. Da spiser jeg gjerne min egen sko.
Citera
2019-04-05, 18:17
  #4850
Medlem
Stefan4s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av bergen28
Regner det som særdeles lite sannsynlig at Nilsson vil greie å hamle opp med Johaug i V-cup sammenlagt. Da spiser jeg gjerne min egen sko.

Det är ju många tourer nästa säsong, vilket är lite av Stinas specialitet.

Ruka Triple, Tour de Ski, Ski Tour 2020, Sprint Tour*, World Cup Final

*Inte bestämt ännu. https://res.cloudinary.com/fis-production/image/upload/v1539862505/fis-prod/assets/WC_Calendar_CC19-23_status-sept2018_all.pdf
Citera
2019-04-05, 19:47
  #4851
Medlem
welcometorealitys avatar
Stina gästar Skavlan ikväll, för nördarna här hehe..
Citera
2019-04-05, 20:16
  #4852
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av bergen28
Regner det som særdeles lite sannsynlig at Nilsson vil greie å hamle opp med Johaug i V-cup sammenlagt. Da spiser jeg gjerne min egen sko.

Johaug kör inte sprint. Nilsson kör både sprint och distans. Du kan räkna bort Johaug i totalen. Distansen tar hon möjligtvis hem men inte totalen då hon saknar potential i sprint. Tror även att Johaug får mer utmanare mot sig i distansen kommande säsong jämfört med sprint. Läs; en Ebba som kommer tillbaka hungrig som en ylande varg efter en säsong som lämnade lite att önska med tanke på hennes sjukdomsperiod. En Ebba i superform kan absolut utmana Johaug.
__________________
Senast redigerad av Frestadius 2019-04-05 kl. 20:27.
Citera
2019-04-05, 21:25
  #4853
Medlem
Alkibiadess avatar
Citat:
Ursprungligen postat av rcs
Chappaz guld 2019 skall väl med också.

Frankrike har också tagit 4 stafettmedaljer under denna tidsperiod, varje år i rad åren 2014-2017. Detta syns idag i världscupen.

Finlands JVM medaljer på herrsidan samma tidsperiod

Lauri Lepistö 2016 (brons)
Joni Mäki 2014 (brons)
Stafett 2011 (bons)
Hyvärinen 2011 (2xbrons)

Fast nu kollade jag bara JVM för perioden 2008-18 och tog inte med årets JVM.
Citera
2019-04-05, 22:21
  #4854
Medlem
Thax21s avatar
Dags för A-landslaget herrar…

Inför säsongen: (FB) Längdskidsäsongen 2018/2019

Calle Halfvarsson: Stått stilla.
Lite svårvärderat, går att argumentera för att han gått bakåt i och med att pallplatserna blivit färre. Samtidigt nådde han lite, med betoning på lite, bättre resultat på säsongens stora mål, VM, än på OS året innan. Mest kan vi väl härleda tillbakagången i pallplatser till att han blivit klart sämre i sprint, inte en enda finalplats blev det under året. Säsongen började annars väldigt lovande, redan i Ruka blev det en pallplats och sedan var åkningen bra i Lillehammer också och en fjärdeplats i minitouren blev resultatet. Men efter det lunkade säsongen i princip bara på, inga nya toppar nåddes, men en radda hyfsade placeringar radades upp. Klart är att Calle är bäst i Sverige och vår stjärna, men Sverige är svagt och Calle är en svag stjärna. Säsongen avslutades symptomatiskt med att Calle blev sjuk borta i Kanada och fick avbryta säsongen i förtid, dessutom med en liten mediekarusell på det där han sa sig vara sjuk och frisk varannan dag.

Daniel Rickardsson: Bakåt.
Blev lite orolig inför säsongen när det helt plötsligt lät i någon intervju som att skadan och operationen av den verkligen hade satt ner Daniel, och det visade ju sig tyvärr stämma. Som 37-åring finns inte längre marginalerna för att hantera en sådan skada och med omlagd träning med bibehållen nivå. Finns inte så mycket mer att säga, höjderna nåddes aldrig, medelnivån var för låg och lägstanivån var lägre än på många år. Ändå säger Rickardssons säsong en hel del om allmäntillståndet för svensk herrskidåkning. Åkarna utanför landslaget åker runt hela säsongen på skandinavisk cup och de allra bästa når kanske en 15:e plats någon gång, oftast sliter åkare som tar pallplatser i Sverige-cupen med att ens vara topp-30. Rickardsson gör ett, ETT, lopp i skandinavisk cup och vinner på en gång, med ledning redan från första tidskontroll. På SM är han också fullständigt överlägsen på tremilen när Calle saknas. Vi ska genomföra en generationsväxling, och visst börjar det bli dags att fasa ut Daniel, men vad är det för generation vi ska växla över till?

Jens Burman: Stått stilla.
Ja här är väl en av dem, och en av skrämmande få med åtminstone någon slags nivå. Jens hade en dålig säsong länge, med egentligen bara loppet i Davos som var bra. Sen fick han komma ner till alpländerna igen på VM och då var det helt plötsligt mycket bättre. Bra VM individuellt, mycket bra t.o.m, men störande dålig stafettinsats. Det fortsatte sedan bra två helger till efter VM men sedan säckade han ihop totalt i Kanada och blev sjuk inför femmilen. En del kanske tycker att Burman gått framåt, och det har han kanske bara jämfört med fjolåret, men i ett bara lite längre perspektiv så står han inte längre fram nu än han gjorde för två år sedan. Intressant dock att han nu verkar ha identifierat vad han behöver utveckla, och det är åkningen i lättåkta partier, där hänger han inte med de bästa alls (i intervallstarter) enligt egen utsago, medan backarna egentligen inte är något större problem.

Oskar Svensson: Stått stilla.
Antalet vc-poäng är kvar på ungefär samma nivå (+10) trots fler starter denna säsong än förra (20 vs 14). Bästa resultat gick ner en placering från 4:e till 5:e och på mästerskapet gjorde han sämre ifrån sig i den individuella sprinten (final på OS blev semi på VM). Men jag räddar väl Oskar till ett ”stått stilla”-betyg på att han gjorde bra ifrån sig på sprintstafetten där han var stark, och mtp att han slängdes in med kort varsel och att det var herrarnas på förhand största medaljchans så är den insatsen ändå värd en del. Annars blev jag inte alls imponerad av den vanliga stafettinsatsen heller, visst han tappade bara några sekunder in till växling, men tempot var jättelusigt på förstasträckan och Oskar krånglade hela tiden i fältet. Dvs, exakt det som man ska ha en sprinter för på första - röra sig bra i fältet, positionera sig rätt, och kunna hänga med i täten i en rusning på slutet efter en långsam sträcka – klarade han inte av. Alla SM-insatser var också riktigt svaga. Av mindre betydelse förvisso, men kan ändå tycka att A-landslagsåkare borde hålla någon slags nivå när de deltar. Frustrerande utveckling på denna en gång så lovande löpare. ”Bakåt”-betyget ligger nära.

Viktor Thorn: Framåt.
Här i alla fall ett glädjeämne. Antalet vc-poäng gick från 65 till 428, och fortfarande utan att delta i TdS. Att Thorn är en bra åkare för tourformatet är dock solklart, blev 9:a i första minitouren och 15:e i den andra. Har egentligen blivit bättre på allt och glädjande med en svensk herre som klarar all typ av skidåkning, åtminstone kapacitetsmässigt (det mentala/taktiska finns det väl en del frågetecken för, samt att jag inte alls är imponerad över mer rena sprintkvaliteter som acceleration och maxhastighet). Gjorde väl också normalbra ifrån sig på VM, trots en sjukdom mitt i. Inte mer att tillägga, bara att se fram emot nästa år och ytterligare ett kliv förhoppningsvis. Oroväckande dock att han verkar ta efter Calle i det mesta.

Teodor Peterson: Bakåt.
Senaste åren har väl inte varit någon dans på rosor, men har i alla fall räddats av någon enstaka pallplats och ytterligare någon finalplats. Nu fanns inget sådant, och problemen att kvala har han kvar. Vann ändå säsongens första sprint i Bruks (Jaja, bara svenskt motstånd förvisso), men därefter? Räddade sig till VM på att åka hyggligt bra, och bättre än konkurrenterna, i sista uttagningsloppet men väl på VM blev det ett magplask. Annars är väl Teo fortfarande den svenske herråkare som ”gör mest rätt” i sprintarna, tar bra posistioner, försöker gå om på rätt ställen osv. Det är bara det att den fysiska förmågan saknas nuförtiden. Svårt att se att den ska komma tillbaka också.

Karl-Johan Westberg: Bakåt.
Nej du, KJW, nu räcker det. Det går inte att ha en sådan begränsad åkare i landslagstruppen. Han kan egentligen en enda sak, att åka fristilssprint. Knappt ens det kan han mtp att han klarar kvalet typ 1/5 gånger. Den här säsongen inleddes väl annars smålovande, med seger i fristilsdistansen i Bruks och andraplats bakom Teo i sprinten. Tydligt dock i efterhand att det säger mer om det svenska motståndet än något annat. Denna gång fick han inte heller till någon formtopp mot slutet av säsongen likt han gjorde säsongen innan. Bör ha gjort sitt i landslagstrupperna.

Så alltså, 3 bakåt, 3 stått stilla och en framåt. Herrsidans motto: Det kan alltid bli lite sämre.
Citera
2019-04-05, 22:42
  #4855
Medlem
Slakmotans avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Thax21
Viktor Thorn: Framåt.
Här i alla fall ett glädjeämne. Antalet vc-poäng gick från 65 till 428, och fortfarande utan att delta i TdS. Att Thorn är en bra åkare för tourformatet är dock solklart, blev 9:a i första minitouren och 15:e i den andra. Har egentligen blivit bättre på allt och glädjande med en svensk herre som klarar all typ av skidåkning, åtminstone kapacitetsmässigt (det mentala/taktiska finns det väl en del frågetecken för, samt att jag inte alls är imponerad över mer rena sprintkvaliteter som acceleration och maxhastighet). Gjorde väl också normalbra ifrån sig på VM, trots en sjukdom mitt i. Inte mer att tillägga, bara att se fram emot nästa år och ytterligare ett kliv förhoppningsvis. Oroväckande dock att han verkar ta efter Calle i det mesta.
Nu svek nog minnet för nog körde Viktor Tour de Ski.
Citera
2019-04-05, 23:01
  #4856
Medlem
Thax21s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Slakmotan
Nu svek nog minnet för nog körde Viktor Tour de Ski.
Ja det gjorde han ju såklart. Var t.o.m hyfsat bra i klättringen vilket överraskade mig.
Citera
2019-04-06, 01:09
  #4857
Medlem
MuscleSharks avatar
Intressant att höra Stina prata om skadan och hur hon sj såg på den.
Hon hade i princip 0-1% chans att tävla på VM enligt ortopeden, men Stina bevisar med sin målmedveten att det går att ta sig igenom stora hinder trots vad sk. "experter" säger.
Därför ska man inte alltid lyssna på läkare. Inte första, och absolut inte sista gången dom har fel.

Jag ska inte säga att jag är säker, men det ser ut som att Svenska damlaget kommer att ta över tronen väldigt snart. Redan nästa säsong om nu inget förutsätt händer (skador, sjukdomar) så kan vi ha en Svensk dam som vinner världscupen ännu en gång.
Citera
2019-04-06, 01:32
  #4858
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Frestadius
Johaug kör inte sprint. Nilsson kör både sprint och distans. Du kan räkna bort Johaug i totalen. Distansen tar hon möjligtvis hem men inte totalen då hon saknar potential i sprint. Tror även att Johaug får mer utmanare mot sig i distansen kommande säsong jämfört med sprint. Läs; en Ebba som kommer tillbaka hungrig som en ylande varg efter en säsong som lämnade lite att önska med tanke på hennes sjukdomsperiod. En Ebba i superform kan absolut utmana Johaug.
Man kan jo se på¨årets sesong der Nilsson gikk flere V-cuprenn enn Johaug (hele 5 renn flere faktisk), men Johaug til tross for det var 250 poeng foran Nilsson. Noe som naturligvis hadde vært enda flere poeng i forskjell dersom Johaug hadde stilt opp i Tour de Ski. (Ikke en sjanse i havet at ikke Johaug hadde vært foran til slutt). Skal Nilsson ha noe som helst sjanse i totalen, må hun heve seg en god del på intervallstarter (men det vil fort gå på bekostning av sprint). Du overvurderer rett og slett Nilsson veldig. Det er to personer jeg anser for å ha en viss sjanse til å være i nærheten av Johaug sammenlagt, og det er Østberg og Andersson. Av disse Østberg flest strenger å spille på mens, mens Andersson er den som har det tredje største potensialet etter Johaug og Karlsson på distanse. Karlsson er derimot for ung, særlig med tanke på at det vil være over 40 renn neste sesong. Har ikke basen til å holde en hel sesong.
__________________
Senast redigerad av bergen28 2019-04-06 kl. 01:39.
Citera
2019-04-06, 08:39
  #4859
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Thax21
Dags för A-landslaget herrar…

Inför säsongen: (FB) Längdskidsäsongen 2018/2019

Calle Halfvarsson: Stått stilla.
Lite svårvärderat, går att argumentera för att han gått bakåt i och med att pallplatserna blivit färre. Samtidigt nådde han lite, med betoning på lite, bättre resultat på säsongens stora mål, VM, än på OS året innan. Mest kan vi väl härleda tillbakagången i pallplatser till att han blivit klart sämre i sprint, inte en enda finalplats blev det under året. Säsongen började annars väldigt lovande, redan i Ruka blev det en pallplats och sedan var åkningen bra i Lillehammer också och en fjärdeplats i minitouren blev resultatet. Men efter det lunkade säsongen i princip bara på, inga nya toppar nåddes, men en radda hyfsade placeringar radades upp. Klart är att Calle är bäst i Sverige och vår stjärna, men Sverige är svagt och Calle är en svag stjärna. Säsongen avslutades symptomatiskt med att Calle blev sjuk borta i Kanada och fick avbryta säsongen i förtid, dessutom med en liten mediekarusell på det där han sa sig vara sjuk och frisk varannan dag.

Daniel Rickardsson: Bakåt.
Blev lite orolig inför säsongen när det helt plötsligt lät i någon intervju som att skadan och operationen av den verkligen hade satt ner Daniel, och det visade ju sig tyvärr stämma. Som 37-åring finns inte längre marginalerna för att hantera en sådan skada och med omlagd träning med bibehållen nivå. Finns inte så mycket mer att säga, höjderna nåddes aldrig, medelnivån var för låg och lägstanivån var lägre än på många år. Ändå säger Rickardssons säsong en hel del om allmäntillståndet för svensk herrskidåkning. Åkarna utanför landslaget åker runt hela säsongen på skandinavisk cup och de allra bästa når kanske en 15:e plats någon gång, oftast sliter åkare som tar pallplatser i Sverige-cupen med att ens vara topp-30. Rickardsson gör ett, ETT, lopp i skandinavisk cup och vinner på en gång, med ledning redan från första tidskontroll. På SM är han också fullständigt överlägsen på tremilen när Calle saknas. Vi ska genomföra en generationsväxling, och visst börjar det bli dags att fasa ut Daniel, men vad är det för generation vi ska växla över till?

Jens Burman: Stått stilla.
Ja här är väl en av dem, och en av skrämmande få med åtminstone någon slags nivå. Jens hade en dålig säsong länge, med egentligen bara loppet i Davos som var bra. Sen fick han komma ner till alpländerna igen på VM och då var det helt plötsligt mycket bättre. Bra VM individuellt, mycket bra t.o.m, men störande dålig stafettinsats. Det fortsatte sedan bra två helger till efter VM men sedan säckade han ihop totalt i Kanada och blev sjuk inför femmilen. En del kanske tycker att Burman gått framåt, och det har han kanske bara jämfört med fjolåret, men i ett bara lite längre perspektiv så står han inte längre fram nu än han gjorde för två år sedan. Intressant dock att han nu verkar ha identifierat vad han behöver utveckla, och det är åkningen i lättåkta partier, där hänger han inte med de bästa alls (i intervallstarter) enligt egen utsago, medan backarna egentligen inte är något större problem.

Oskar Svensson: Stått stilla.
Antalet vc-poäng är kvar på ungefär samma nivå (+10) trots fler starter denna säsong än förra (20 vs 14). Bästa resultat gick ner en placering från 4:e till 5:e och på mästerskapet gjorde han sämre ifrån sig i den individuella sprinten (final på OS blev semi på VM). Men jag räddar väl Oskar till ett ”stått stilla”-betyg på att han gjorde bra ifrån sig på sprintstafetten där han var stark, och mtp att han slängdes in med kort varsel och att det var herrarnas på förhand största medaljchans så är den insatsen ändå värd en del. Annars blev jag inte alls imponerad av den vanliga stafettinsatsen heller, visst han tappade bara några sekunder in till växling, men tempot var jättelusigt på förstasträckan och Oskar krånglade hela tiden i fältet. Dvs, exakt det som man ska ha en sprinter för på första - röra sig bra i fältet, positionera sig rätt, och kunna hänga med i täten i en rusning på slutet efter en långsam sträcka – klarade han inte av. Alla SM-insatser var också riktigt svaga. Av mindre betydelse förvisso, men kan ändå tycka att A-landslagsåkare borde hålla någon slags nivå när de deltar. Frustrerande utveckling på denna en gång så lovande löpare. ”Bakåt”-betyget ligger nära.

Viktor Thorn: Framåt.
Här i alla fall ett glädjeämne. Antalet vc-poäng gick från 65 till 428, och fortfarande utan att delta i TdS. Att Thorn är en bra åkare för tourformatet är dock solklart, blev 9:a i första minitouren och 15:e i den andra. Har egentligen blivit bättre på allt och glädjande med en svensk herre som klarar all typ av skidåkning, åtminstone kapacitetsmässigt (det mentala/taktiska finns det väl en del frågetecken för, samt att jag inte alls är imponerad över mer rena sprintkvaliteter som acceleration och maxhastighet). Gjorde väl också normalbra ifrån sig på VM, trots en sjukdom mitt i. Inte mer att tillägga, bara att se fram emot nästa år och ytterligare ett kliv förhoppningsvis. Oroväckande dock att han verkar ta efter Calle i det mesta.

Teodor Peterson: Bakåt.
Senaste åren har väl inte varit någon dans på rosor, men har i alla fall räddats av någon enstaka pallplats och ytterligare någon finalplats. Nu fanns inget sådant, och problemen att kvala har han kvar. Vann ändå säsongens första sprint i Bruks (Jaja, bara svenskt motstånd förvisso), men därefter? Räddade sig till VM på att åka hyggligt bra, och bättre än konkurrenterna, i sista uttagningsloppet men väl på VM blev det ett magplask. Annars är väl Teo fortfarande den svenske herråkare som ”gör mest rätt” i sprintarna, tar bra posistioner, försöker gå om på rätt ställen osv. Det är bara det att den fysiska förmågan saknas nuförtiden. Svårt att se att den ska komma tillbaka också.

Karl-Johan Westberg: Bakåt.
Nej du, KJW, nu räcker det. Det går inte att ha en sådan begränsad åkare i landslagstruppen. Han kan egentligen en enda sak, att åka fristilssprint. Knappt ens det kan han mtp att han klarar kvalet typ 1/5 gånger. Den här säsongen inleddes väl annars smålovande, med seger i fristilsdistansen i Bruks och andraplats bakom Teo i sprinten. Tydligt dock i efterhand att det säger mer om det svenska motståndet än något annat. Denna gång fick han inte heller till någon formtopp mot slutet av säsongen likt han gjorde säsongen innan. Bör ha gjort sitt i landslagstrupperna.

Så alltså, 3 bakåt, 3 stått stilla och en framåt. Herrsidans motto: Det kan alltid bli lite sämre.

Tyvärr inte mycket bättre här än i Bauhaus-gruppen.

Jag kan bara instämma helt och hållet i din analys.Thorn har haft några svackor under säsongen men överlag är det klart godkänt och faktiskt en ganska bra säsong.
Svensson har några bra insatser.
Burman hänger med ganska bra i klungåkning men sen när det drar ihop sig till avgörande så finns inget. Någon borde säga till honom att träna på avslut.

Övriga hade man nog önskat lite mer av.

Vi får se när grupperna sätts samman. Om man ser allvaret i situationen borde det bli en hel del förändringar men risken är nog att det kommer se ungefär likadant ut som senaste säsongen, om ingen slutar frivilligt.
Citera
2019-04-06, 09:02
  #4860
Medlem
bcdefgs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av MuscleShark
Intressant att höra Stina prata om skadan och hur hon sj såg på den.
Hon hade i princip 0-1% chans att tävla på VM enligt ortopeden, men Stina bevisar med sin målmedveten att det går att ta sig igenom stora hinder trots vad sk. "experter" säger.
Därför ska man inte alltid lyssna på läkare. Inte första, och absolut inte sista gången dom har fel.

Jag ska inte säga att jag är säker, men det ser ut som att Svenska damlaget kommer att ta över tronen väldigt snart. Redan nästa säsong om nu inget förutsätt händer (skador, sjukdomar) så kan vi ha en Svensk dam som vinner världscupen ännu en gång.
Om Sverige tar över tronen väldigt snart är väl en definitionsfråga.
Vad gäller toppbredden har Sverige redan tagit över. Men Norge kommer fortsätta räddas av att världens bästa distansåkare och en fantastiskt allround Ingvild där bakom. Men åkare 3 - 10 är klart bättre för Sverige än för Norge (min minnesbild är att Sverige har 7 åkare som varit på pallen mer än en gång i VC eller VM i vinter, Norge har bara 3). Sen finns ju risken (sett från svenskt perspektiv) att Haga, Weng och Astrid hittar tillbaka till formen.
För att Stina ska vinna världscupen så är nog den avgörande faktorn att Ebba börjar vinna distanslopp, för nästa år lär Johaug köra TdS och det lär hon vinna (jag hoppas självklart att jag har fel).
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in